Karin slutar efter 45 år på förskolan

När Karin Runelind gick på julledighet den här gången, så var det för sista gången. Efter 45 år inom barnomsorgen i Rinkeby går hon i pension.
– Jag kommer att sakna barnen, säger hon.

När vi träffas första gången är hon sjukskriven efter en fallolycka.
– Jag har varit borta en vecka och var tillbaka och hälsade på idag. Det är en glädje att ses. Du skulle se så glada barnen blir.

Karin är uppvuxen i Norrtälje och det var där hon utbildade sig till barnskötare.
– Jag blev klar 1977, men det var svårt att få jobb i Norrtälje. Men i Rinkeby fick jag jobb.

Annons:

Hon blev inneboende först och fick sedan en personallägenhet på Nybykroken. Den 3 oktober 1977 började hon sin anställning på daghemmet på Rinkebysvängen 99.
– Det var en förskola med tre småbarnsavdelningar, om jag minns rätt var det grekiska, spanska och svenska. Jag var på småbarnsavdelningen och vi var tre barnskötare på elva småbarn.

På den tiden var föräldraledigheten bara nio månader, så de yngsta var bara nio månader. När barnen fyllt tre år fick de flytta till andra daghem, som det hette på den tiden.
– På Rinkebysvängen fanns både studentlägenheter och hyreslägenheter i allmännyttan. Där bodde många studentfamiljer och studenter från andra länder, det var väldigt internationellt på den tiden.

Det var mycket som var annorlunda då, till exempel så betalade föräldrarna bara för de timmar barnen var på förskolan.
– Det var vi själva som skötte rapporteringen, när barnen kom och när de hämtades. Vi hade öppet från 06.30 till 19.00. En unge hämtade vi uppe i centrum 06.45, så att föräldrarna hann till jobbet.

Men även på den tiden fanns planering, målinriktning och styrdokument.
– Men all annan administration sköttes från Torkel Kunutssongatan inne stan. De ringde till avdelningen och kollade vilka av oss som var på jobbet.

Karin började så småningom på en förskola på Västerbybacke, en lokal som är äldrecenter idag.
– Där jobbade jag i 20 år, där hade vi finska avdelningar och två syrianska. Det fanns personal som förstärkte på andra språk. Vi lärde oss en hel del syrianska, många gånger var jag ensam svenskspråkig. Vi som var födda här med svenska som modersmål, vi flyttades runt så att det skulle finnas en på varje avdelning. Så gör vi fortfarande.

Karin Runelind vidareutbildade sig till förskollärare.
– Jag fick möjlighet till betald utbildning, tog examen 2001. Studierna gav mig djupare kunskap om språkets betydelse.

Under årens lopp har de spanska, turkiska, grekiska och arabiska avdelningarna försvunnit i förskolorna, även i Rinkeby-Kista.
– Numera säger föräldrarna, oavsett var de kommer ifrån, att de vill att deras barn ska lära sig svenska. För det finns inga svenska barn som de kan leka med på gårdarna.

Karin har arbetat fackligt i många år, på heltid om det behövdes. Först var det i Kommunal, och som färdig förskollärare i Lärarförbundet.
– Jag jobbade som huvudskyddsombud och hade en ersättare på förskolan. Kommunal var det största facket då och det fanns en helt annan dialog mellan fack och arbetsgivare. Jag kunde stoppa överinskrivningar på dagis och stänga avdelningar. Facket respekterades på ett annat sätt på den tiden.

I nästan ett halvt sekel har Karin arbetat i Rinkeby, flera generationer barn har passerat genom hennes omsorg.

– Det händer ofta att någon stor grabb ställer sig framför mig när jag är centrum och frågar ”känner du igen mig, Karin?”. Jag bodde ju här i 35 år också, såklart att jag känner många och många känner igen mig.

Hon berättar att det fanns fasta vikarier om någon var sjuk, något som personalen bara kan drömma om idag. Dessutom fanns det dagbarnvårdare, knutna till förskolorna, som gick hem till familjerna och tog hand om sjuka barn, så att föräldrarna kunde gå och jobba. Något som föräldrar bara kan drömma om idag.

– Vi hade två folkabussar, som vi kunde låna och dra iväg. Vi hyrde ett kollo något år, lånade bussarna och åkte iväg. Vi sov över och ordnade pyjamasparty på kvällen. På somrarna kunde vi göra riktiga utflykter, åkte iväg och badade. På vintern åkte vi skridskor i Kungsträdgården. Vi var tre personal på 12 barn.

Karin kommer ihåg det första somaliska barnet, en pojke, som kom 1991.
– Ja, jag minns honom fortfarande. Då hade jag gått en kurs i tvåspråkighet, så jag hade en bra kunskapsgrund för att arbeta med somaliska barn.

Vad har blivit bättre? Den frågan ställer jag flera gånger. Svaret dröjer, men hon kommer fram till att numera arbetar de efter en läroplan och att det är bra.
– Förskolan har förändrats hela tiden, där fortbildning och positiv resons från ledningen varit viktigt. Men en likvärdig förskola, det är det inte. När de räknar kvadratmeter per barn, räknar man numera in även personalrummen. Och personalen ska räcka till även vid sjukdom, vi får inte alltid vikarier.

Slutligen konstaterar hon:
– För att göra ett bra arbete är det viktigt att arbetslaget har bra samarbete med föräldrarna och att barnen är delaktiga. Större enheter har det blivit. Förr var det en föreståndare på varje förskola. Det har blivit mer toppstyrt. De börjar i fel ände idag.

Kerstin Gustafsson Figueroa

Läs mer om förskolan i Rinkeby-Kista:

• Om en förskola i fritt fall
• Om förskolan: ”Vi blev som marionetter”
• Om förskolan: ”Så fort du öppnar munnen blir du förflyttad”
• Om förskolan: ”De har kidnappat ordet likvärdighet”
• Föräldrar om förskolan: Hjälp oss!
• Hård kritik mot förskolan på nämndmötet
• Kritiserade chefen: ”Vi har en god dialog och högt i tak”
• Föräldrarna besvikna efter mötet om förskolan
• Vi delar inte din bild, Kim Lagerquist
• Namninsamling kräver förändring i förskolan
• ”Vi står bakom det som ni lyfter i artiklarna”
• Personalen vill inte ha krav uppifrån
• ”Vi kommer att ta tag i problemen i förskolan”
• Du anonyma insändarskribent, du borde skämmas!
• Vi tvingas betrakta barn som siffror i närvarostatistiken
• De har skapat en förskola utan en plats att leka
• Förskolan i stadsdelen behöver en översyn
• ”Vi vill att förskolan ska fungera bra”
• Vad äter barnen i förskolan egentligen?