Tittar på TV denna tidiga eftermiddag, men blickarna går mot fönstret på sidan om. Det går inte att låta bli. Eftersom jag hade dragit upp persiennerna helt, kan man nu se det fantastiska skådespel snöfallet bjuder på där ute.
Året närmar sig sitt slut.
Ett år vi alla kommer att minnas.
Annika Skarf läser några av sina Facebookinlägg från år 2020:
Den 17 mars 2020 fick gymnasieeleverna beskedet att skolorna stänger. Mindre än en timme efter att nyheten kom kunde vi elever träffa reportrar utanför vår skola som ville intervjua oss om hur vi kände inför detta. Jag minns, att alla var lyckliga över beskedet och även nyfikna på hur det skulle bli. Det liknande en scen i en film, saker höll på att ändras.
I somras skrev jag om en tillvaro där man var hänvisad till att träffa folk utomhus och undrade hur det skulle bli i jul. Nu klarnar det. Vi vågar nog bjuda hem sonen. Han jobbar hemifrån och har inte träffat en käft på flera veckor, men fler gäster blir det inte.
”När är corona slut egentligen?” Barnen undrar. Alla undrar och tiden bara går. Vänner får barn, fyller år, gör slut med sin partner och förlorar nära anhöriga utan att det går att träffas och krama varandra. Snart har det gått ett år sedan man sågs på grund av restriktioner.
Idag är det tre månader sedan jag åkte tunnelbana sist. Årskortet på SL var en ekonomisk felsatsning i år. Sedan vart man ohjälpligt klassificerad som riskgruppsindivid!
Kompisen och jag pratar någon timme i telefon då och då från våra isoleringar.
Jazzkatten bor på Söder, i ett av de mest eftertraktade kvarteren nära Mariatorget. Lägenheterna snittar ett kvadratmeterpris på 90 lakan.
Sist jag åkte tunnelbana var den 13 mars. Sen har jag av omsorg om mitt unga liv undvikit kollektiv transport. Är man 76 bast får man hålla sig i skinnet.
