Leanders jul blir en jul med tomtar, men utan gran

I coronans tid/Insändare

I somras skrev jag om en tillvaro där man var hänvisad till att träffa folk utomhus och undrade hur det skulle bli i jul. Nu klarnar det. Vi vågar nog bjuda hem sonen. Han jobbar hemifrån och har inte träffat en käft på flera veckor, men fler gäster blir det inte.

Och det blir en jul utan gran! Den första på 76 bast. Vi brukar tjacka nån småländsk gran inne i stan, men det är inte läge att åka tunnelbana i onödan innan man fått vaccin, i synnerhet som man nu har privilegiet att slippa utsätta sig för trängseln i kollektivtrafiken. Kanske är den granlösa julen också något slags corona-statement. Och drabbas man av gran-nostalgi får man väl spana på gran vid Husby gård, eller på något foto från svunna jular.

När jag var liten bodde hela familjen i ett rum och kök och alla fyra knoppa i rummet

Jag minns barndomens granar. När jag var liten bodde hela familjen i ett rum och kök och alla fyra knoppa i rummet. Innan vi somna bruka vi gissa vilket ljus i gran som skulle brinna längst. En gång när jag var riktigt liten vart det liv inne i rummet. När morsan skynda dit låg undertecknad under gran. Jag hade försökt klappa’n. Dessbättre var ljusen förstås inte tända, så Johannes brandkår slapp rycka ut.

Min första egna gran skaffa jag nån dag före julafton 1968. Hade flyttat till studenthemmet Hugin och Munin på Gärdet. Skulle visserligen hem till BiJalsgatan och fira jul med pärona och syrran, men en liten gran skulle väl rymmas i studentrummet. Jag hitta en på Valhallavägen som var så liten att försäljarn inte nändes ta betalt. Nästa år fick jag pröjsa en spänn, tror jag.

Tomte hade vi också hemma. Vareviga julafton när vi fått i oss skinkan vart faster Ruts särbo, farbror Herbert, kommenderad att lufsa ut i det sibiriska aftonmörkret mot Jarlaplan för att försöka förstärka hushållet med ett kilo kaffe, som tagit slut. Då kom tomten. Sedermera gick fastern och farbror Herbert skilda vägar.

Nån julkrubba hade vi inte, vi låg liksom inte åt det hållet

Kanske var det därför fadren fick ett ryck och förfärdigade Tomtebo åt oss! Nån julkrubba hade vi inte, vi låg liksom inte åt det hållet. Men krubborna kanske inspirerade vår händiga far. På en masonitskiva byggde han opp en knuttimrad faluröd stuga, staket framför med skylt TOMTEBO. Några tomtar inköptes. I synnerhet två av dem matchar faktiskt faderns hantverksskicklighet. Men 50-talets patriarkala samhälle hade ingen plats för quinnliga tomtar, så med modrens bistånd med textilier, fick pappa sno ihop Tomtemor själv. Hon ses mata hönsen mellan stugan och tomtarna som hugger ved. En av dem har satt yxan i kubben för att öppna grind för en nisse som ska köra in mera ved.  Fadren förfärdigade möbler och husgeråd, verktyg, spadar, krattor, en lie och en liten skottkärra helt i metall, pappa var gubevars mekaniker. Allt som tarvas för ett lantligt tomtehushåll. Belysningen glimrar fortfarande svagt om man tänder’n, nu 70 år senare.

Efter något år uppfördes ett trollberg i papier-maché så trollen fick en grotta att bo i. De hålls ju i samma djupa skogar som tomtarna dväljs i när de inte kommer fram i juletid.  

Och även om det blir tji gran i år så ska Tomtebo fram. Det är tradition

Och även om det blir tji gran i år så ska Tomtebo fram. Det är tradition.

En sak tror jag aldrig jag frågade pappa om. Man kan inte se att tomtarna firar jul. Ingen gran har de. Och gräsmattan kring kåken är grön. Måhända anade han i sitt undermedvetna att tider skulle komma då vita jular existerar bara i vårt minne.

God Jul ändå och Gott Nytt År!

önskar
Mats Leander

PS Nu får man väl hoppas på en normal midsommar!

Print Friendly, PDF & Email