Det började lite trist. Borde man inte göra något vettigt? Allt sånt man hade skjutit upp och inte har lust att göra? Då kom jag på det som brukar locka – ett besök på Erikshjälpen i Spånga – hållplats ”Solhöjden!”
Det var en helt vanlig torsdag, lite halvklart väder, ganska behaglig temperatur och jag var för ovanlighetens skull ledig. Så lite ovanlig var den.
Hur svårt kan det vara egentligen att välja utbildning och gymnasium?Efter att ha fått flera fulla kassar med kataloger från olika skolor känns det som att hitta en nål i en höstack.
Nej, så heter det ju inte. Jag menade ett ”utanförskapsområde”. Vad kan en ensamstående äldre kvinna hinna uppleva på en vecka? På den här orten?
Det var med en stor sorg och förtvivlan jag vaknade till nyheten om terrorattentatet i staden Christchurch i Nya Zeeland.
Jag är uppvuxen med hip hop-musiken. Jag älskar den av hela mitt hjärta. Jag vet också hur stigmatiserad den är. Hur den inte ges samma utrymme och samma erkännande som andra genrer. Därför är det svårt för mig att kritisera den. I synnerhet för att jag inte vill ge föda åt rassarna.
Jag blev riktigt less idag på någon som sade just ”ghetto” om Järva i en diskussion. Förklarade att det kallas för ”blemish of place”, att du upprätthåller ett rykte som dömer ut en hel plats och alla som bor där.
Hopplöshet är lika farligt som att vara vanerökare. Det kan leda till hjärtinfarkt och psykisk ohälsa. Många människor som bor i utsatta områden har ingen tillit till samhället och de lokala politikerna. Det är viktigt för hälsan att ha tillit både till sig själv och till andra.
Jag hade gått dit för att lyssna på ett program med rubriken ”Blir förorten en trygg plats utan dödsskjutningar?” som ”MAJVORS SOCIALA SALONG” hade inbjudit till. Föredragshållare var nationalekonomen Ingvar Nilsson. Utgångspunkten var att utanförskapet drabbar enskilda människor och samhället.
Den här krönikan handlar om Medborgarkontoret i Tensta.
Jag vet att ord som engagemang, vilja och intresse inte finns hos vissa av dem som jobbar där
