Mobilen dog och jag med den (nästan)

Det är fredag och klockan 08:00 väcker mobilens alarm mig. Strax därefter slocknar den och när jag rör den lyser mobilmärkets symbol klart och tydligt mot mörk bakgrund.

Jag försöker förgäves att ladda den, och tänker att det nog måste ha blivit något fel på min laddare. Jag har en fulltecknad dag framför mig, ett viktigt arbetsmöte på förmiddagen, sedan ett planerat besök på Skatteverket för att få hjälp att fylla i en blankett jag inte blir klok på. Och framåt eftermiddagen har jag tänkt besöka Tensta konsthall som har ett event jag vill skriva om i helgen, då det är min tur att ansvara för tidningen. 

Annons:

Eftersom jag bara äger en laddare, sticker jag hemifrån lite tidigare än jag tänkt. Vid pendelstationen kommer jag på att SL-kortet ju finns i appen i mobilen, så jag halar upp mitt bankkort och drar det i spärren. Sätter mig på ett café nära platsen för mitt möte, och ber att få låna en laddare. Inget händer, den förbannade symbolen lyser mig hånfullt  rakt i ansiktet. Nu börjar jag känna mig riktigt stressad. Vad är det här? Har någon kapat mobilen, hur kan den bara inte gå i gång, den lyser ju? Frågar bordsgrannen jag har lånat laddaren av vad klockan är, eftersom den enda klocka jag bär är…mobilen.

Efter mötet tar jag mig till det köpcentrum utanför stan där jag tecknade mitt mobilabonnemang. En mycket rar ung man försöker hjälpa mig, men har ingen lösning på mitt problem. Går till grannbutiken, en sådan där de reparerar mobiler. Samma sak där, fin service, de två killarna har förståelse för min nu galopperande frustration och stress, men ingen lösning. Kanske beror det på den stora attacken där lösenord från olika appar kommits över?, spekulerar de.

Håller på att tappa det fullständigt när jag inte kan se vad klockan är, springer in i en klockbutik och river åt mig första bästa armbandsur för en billig peng. Sätter mig på en bänk och kopplar upp mig på köpcentrets wi-fi (tack och lov att jag släpar runt på min dator idag) och skickar meddelande till alla möjliga närstående för att få goda råd och kanske en mobiltelefon att låna. Kan ju inte göra jobbet som lokalreporter i helgen utan telefon, det går bara inte.

Kommer på att det finns en butik med egen verkstad för mobilmärket jag har. Den ligger inne i stan, så ilar tillbaka till stationen, fram med betalkortet i spärren igen för en ny tur med pendeltåget.

Killen i den butiken berättar att det enda han kan göra är att återställa min mobil, alltså tömma den på allt innehåll, och sedan återskapa det som går. Det kanske kan lösa problemet. Eller inte. Vi kommer fram till att det mesta innehållet nog finns i molnet, så jag blundar, håller tummarna hårt och försökte låta bli att hyperventilera. Reportaget i Tensta konsthall kan jag glömma, det här kommer att ta en bra stund.  

Lättnaden när det visar sig att åtgärden fungerat går inte att beskriva. De här timmarna har gjort mig panikslagen på så många sätt. Självklart kunde jag ha lånat någons gamla lur över helgen och klarat mitt uppdrag för tidningen, det är en sak. 

Men, insikten om hur fullständigt beroende vi är av att tekniken fungerar även privat är skrämmande. Vi är helt utlämnade till en teknik de flesta av oss inte kan ett dyft om. En död mobil, är det ett litet fel eller är det en del av en stor hackerattack? Omöjligt att förstå.
Utan telefonen kunde jag alltså inte komma åt mitt  SL-kort eller kontaktlistan till familj, vänner och jobbkontakter. Kan inte ett enda nummer i huvudet. Jag hade inte koll på tiden, kunde inte googla fram adressen jag skulle till för mitt möte.

På Skatteverket fick jag inte hjälp utan BankID, kunde och kan fortfarande inte göra några bankärenden (eller kolla om någon tömt kontot, vilket är den första tanken varje gång något strular med dator eller mobil) eller logga in någonstans där det behövs BankID. Det måste installeras på nytt när mobilen är tömd och återskapad. Kan inte få hjälp med det på helgen av internetbanken, för där behövs… ja, ni fattar. Måste alltså stå ut med den oron till på måndag, då jag kan gå till banken.
Är evigt tacksam att jag behållit plastkorten och inte lagt in mina betalkort i mobilen, vad sjutton skulle jag ha gjort då?

På kvällen ser jag i en nättidning, att ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin (M) uppmanar oss alla att se över vår ”cyberhygien”. Jag tänker att hur ska en vanlig dödlig klara av att skydda sig, när stora företag, kommuner och andra organisationer blir totalt utslagna av den ena hackerattacken efter den andra?
Är det ens möjligt?

Annika Skarf