Jag går in genom Spånga kyrkas gamla port. Kyrkan som stått på samma plats sedan 1100-talet. När jag kommit in i kyrkan så står det ett bord till höger med lite information om vad som händer i Spånga-Kista församling. Mina ögon fastnar vid en sparbössa i kartong. En sådan som är platt från början och när man viker ihop den så blir den till en fyrkant.
Jag färdas genast tillbaka till min barndom på 1960-talet, när jag sov över hos min mormor i Södertälje. Varje kväll fick jag sträcka upp min hand till en pytteliten byrå och där stod en likadan bössa som den i Spånga kyrka som jag fick lägga en slant i. Sedan bad vi aftonbön till Gud, att Gud skulle skydda och vara med alla människor (tack mormor för att du lärde mig alla människors lika värde och att stå upp för varje människa inklusive mig själv).
Sparbössan hör till Act Svenska kyrkans fasteinsamling och på den står det: ”Vi lever alla under samma himmel men verkligheten ser olika ut. Tillsammans kan vi göra skillnad.”
Nuförtiden swishar de flesta sin gåva, men bössan finns som en påminnelse och på baksidan kan jag dessutom rita en teckning eller skriva något om varför man ska dela med sig. Själv känner jag fortfarande rörelsen i armen när jag som liten flicka sträckte mig upp till bössan. Hos mormor bad vi till Gud för alla människor, när jag nu ber som vuxen ber jag för alla människor men jag inkluderar också djur och växter. Jag ber för klimatet och vår värld. Vårt hem.
Vad kan inte hända i en människas liv av glädje och sorg och överraskning?
Påsken är en av den kristna kyrkans viktigaste högtider. Då får vi kristna gå in i mönstret från liv till död till uppståndelse. Påsken kommer tillbaka varje år men jag brukar tänka att vi är inte desamma. Det har gått ett år och vad kan inte hända i en människas liv av glädje och sorg och överraskning?
I kyrkan möts vi människor med alla våra olikheter, men vi möts i budskapet som påsken ger oss. Det är aldrig försent. Jesus vill att lärjungarna skall minnas när han var med dem, han vill att de ska fortsätta att fira nattvard tillsammans. Precis som vi minns den måltiden på skärtorsdagskvällen i gudstjänst. Och i varje nattvard vi firar.
Världen vi lever i är inte alltigenom god, men inte heller alltigenom ond. På långfredagen är den liturgiska färgen svart i vår kyrka. Vi spelar ingen levande musik och inga klockor klämtar i kyrkan men vi sjunger tillsammans. Vi får här en möjlighet att med berättelsen om Jesus korsfästelse se mörkret i våra egna liv och tillsammans be.
Människor var rädda på Jesus tid, människor är rädda nu. Jesus visste det och berättade om att det fanns ett hopp. Då hade människor svårt att tro på det, liksom vi idag kan ha svårt att tro på en bättre värld för alla.
Hoppet och ljuset kommer tillbaka
Men liksom naturen visar vägen från vinterns dvala i jorden till frön och lökars växt och trädens gröna blad. Så händer det som lärjungarna hade så svårt att tro, Jesus uppstår från det döda. Hoppet och ljuset kommer tillbaka.
När jag står där på påsknatten och ropar ”Kristus är uppstånden!” tillsammans med andra, så känner jag det hoppet i min kropp. Ropet gör att vi alla vaknar till. Ett påskuppvaknande skulle man kunna säga. Men hur håller vi liv i detta uppvaknande ljus?
Första advent så predikade jag om Jesus som åkte runt i Järva på en sparkcykel och han såg allt det goda som händer här. Möten då människor kommer samman och finner styrka till förändring tillsammans, alla goda krafter. All kultur och konst som skapas. Allt framtidshopp.
Som det står på sparbössan: Vi lever alla under samma himmel men verkligheten ser annorlunda ut. Tillsammans kan vi göra skillnad.
Birgitta Lorentzon, präst i Spånga-Kista församling
