Här får du recept på Naproxen, och här är telefonnummer till en advokat, säger jag till honom när besöket är slut. Patienten har ett utvisningsbeslut hängande över sig och måste anmäla sig varje vecka till polisen. Varje vecka ångesten: är det idag de deporterar mig?
År 2015, efter alla tal om att Sverige öppnar sina hjärtan och gränser, så har landets flyktingpolitik blivit en av Europas mest restriktiva. Permanent uppehållstillstånd är ovanligt, nästan alla får tillfälliga. Man måste söka nytt efter 13 månader. Detta påverkar självklart hälsan.
Allt fler patienter kommer till oss på grund av att migrationspolitiken har blivit hårdare. De har stress, oro. Det kan vara magont, ryggont, ångest eller yrsel. Det leder till högt blodtryck, diabetes, och i värsta fall stroke eller hjärtinfarkt. Långvarig stress är farligt.
Humanitära skäl gäller knappt längre som asylskäl. Ibland vill de ha intyg av mig. Jag skriver men vet innerst inne, att det intyget kommer Migrationsverket knappt att titta på. Det har blivit så hårt. Vi ser det inifrån vården. Ni kan fråga oss om samhällets vindar, ofta går de genom oss. Och vi känner kylan.
Fast mellan Sverige och ingenstans
Ofta är dessa människor, kanske du som läser detta, redan etablerade här. Denna patient som jag berättade om ovan, har en dotter som går i skolan, hon har vänner och sitt liv här. Båda två pratar också flytande svenska. Han berättar att han arbetat här som städare, men nu har han inte längre något arbetstillstånd. Polisen vill skicka tillbaka honom, men han har inget pass. Landets ambassad vill inte utfärda. Så det blir en Kafka-situation. Fast mellan Sverige och ingenstans.
Veckan efter träffade jag en annan pappa, hela hans familj har uppehållstillstånd. Själv ska han utvisas. Han har nyligen suttit i Migrationsverkets förvar. Han har en sprängande huvudvärk.
Och så sitter jag mitt emot i läkarkläder och är maktlös inför pappor och mammor som borde få må bra, så att de kan ta hand om sina barn. Jag blir orolig för barnen också. De får också ont i huvudet och ont i magen.
Jag glömmer inte den unga tjejen som jag träffade förra året, som hade reservnummer. Varför har du det, frågade jag? Hon var ju helsvensk, pratade flytande, gick i skolan. Men hon hade varit papperslös hela sitt liv, berättade hon för mig.
Helst skulle jag vilja skriva ett recept på en annan migrationspolitik
För tio, tjugo år sedan hade dessa patienter haft permanent uppehållstillstånd. De kommer från länder med krig; de är journalister, de är politiskt aktiva eller de har så många sjukdomar att det är en humanitär kris att skicka tillbaka dem. I mitt gamla, humana Sverige hade de fått stanna, precis som jag och min familj fick på 1980-talet när vi flydde från krig. Vi fick lära oss att detta är vårt nya land. Vi studerade, vi arbetade, vi sågs som svenskar.
Men idag låter inte Sveriges migrationslagar folk få bli en del av samhället. Och då får de ont i kropp och själ. Och kommer till mig som inte kan göra någonting.
Det är fruktansvärt för de drabbade, men också svårt för oss i vården. För vi vet vad sjukdomen heter, och den har vi inte något botemedel på. Detta skapar också stress hos oss: etisk stress. Helst skulle jag vilja skriva ett recept på en annan migrationspolitik.
Hälsa och politik är så sammanflätade.
Roya Hakimnia
