Så påverkar pandemin oss som går på gymnasiet

I coronans tid/Insändare

Den 17 mars 2020 fick gymnasieeleverna beskedet att skolorna stänger. Mindre än en timme efter att nyheten kom kunde vi elever träffa reportrar utanför vår skola som ville intervjua oss om hur vi kände inför detta. Jag minns, att alla var lyckliga över beskedet och även nyfikna på hur det skulle bli. Det liknande en scen i en film, saker höll på att ändras.

Först trodde alla att detta skulle vara i ett par veckor. Det visade sig att denna situation höll sig i en hel termin. Alla lektioner skedde på distans genom ett Teams-möte som vi anslöt oss till. I början var det nytt, vilket gjorde det hela ganska spännande. Vi behövde inte till åka skolan för nu kunde vi enkelt delta hemifrån.

Flera tappade fokus och personligen slutade jag lyssna på lektionerna

Det tog ett par månader tills vi blev trötta på den nya ändringen. Lärarna släppte ut flera uppgifter om dagen, vilket gjorde distanslektionerna tröttsamma. Flera tappade fokus och personligen slutade jag lyssna på lektionerna. Även om man inte direkt saknade skolan, så saknade vi den känsla som uppstår i ett klassrum.

Efter en hel termin på distans blev det sommarlov och här gällde det att återhämta sig. Höstterminen startade och skolan öppnade sina dörrar åter. Det kändes overkligt att gå tillbaka till skolan, träffa lärare och klasskamrater som man inte hade sett på flera månader. Nästan som att man hade vant sig att vakna fem minuter innan en lektion började och enkelt kunde delta genom datorn.

Nu var vi tvungna att ha lektioner på distans varannan vecka, vilket kändes bättre

Så kom nya regler och vi var tvungna att hålla avstånd. Dessa regler följdes inte, och snart ökade smittspridningen av Covid-19 bland gymnasieeleverna. Nu var vi tvungna att ha lektioner på distans varannan vecka, vilket kändes bättre än förra terminen. Däremot hjälpte inte denna åtgärd mot spridningen av detta virus, eftersom vi fortfarande var i skolan varannan vecka och då i samma lokal som flera hundra andra elever.

Vi fick skulden, men det var inte elevernas ansvar

Vi hade distans varannan vecka, hade våra bänkar separerade från varandra och satt på bestämda platser under lunchen. Det var åtgärder som fick skolledningen att tro att de gjorde det rätta. Det fick dem att känna sig ansvarsfulla och gav dem möjlighet att skylla på ungdomarna när smittspridningen ändå fortsatte. Vi fick skulden, men det var inte elevernas ansvar. Det var skolledningen som experimenterade med oss elever för att hitta lösningar som passade dem bäst.

Och den 7 december stängdes gymnasieskolorna igen och det var distansundervisning tills terminens slut. Vi får se hur det blir till våren.

Sara Thaer Dhiaa




Print Friendly, PDF & Email