Mirja Holm är 71 år gammal och har bott i Husby över 40 år, men kravallerna är det värsta hon har upplevt. Journalisten Philip O’Connor, 51, var en av de första att rapportera på plats och tycker att medias skildring av förorten i princip är oförändrad sedan dess. Nyhetsbyrån Järva har intervjuat två till av de som fanns med de där turbulenta dygnen för exakt tio år sedan.
Natten mellan den 19 och 20 maj 2013 väcktes Husbybon Mirja Holm av att hennes hund betedde sig märkligt.
– Jag fattade inte vad det var, han brukade bara väcka mig när han hade ont i magen, berättar hon när vi går mot garaget i närheten av lägenheten som hon bodde i då.
När kravallerna ägde rum bodde hon i en evakueringslägenhet på Bergengatan eftersom hennes lägenhet längre bort höll på att renoveras. Under denna period hamnade hon mitt i en av det svenska 2010-talets stora nyhetshändelser.
– Brandmännen skrek till ungdomarna, gå härifrån, gå hem! Men det kom bara fler och fler, säger hon.
När hon tittade ut från lägenheten på tredje våningen såg hon att det kom fullt med svart rök från ett parkeringsgarage på Nordkapsgatan nedanför huset. När hon skulle gå ut med hunden på morgonen efter var det vitt skum över allt där de hade bränt bilar.
– Då tänkte jag, här kan man inte bo, fortsätter hon.
Ingenstans kunde hon se några föräldrar.
Man kan fråga vad grannens bil hade med det att göra?
Hörde du någon säga varför de gjorde det?
– Nej, men de var förbannade på polisen. För att de hade skjutit den där mannen. Det var Megafonen som satte i gång det här, men de ville bara protestera. Man kan fråga vad grannens bil hade med det att göra?
Hur vet du att det var Megafonen som satte i gång det hela? De hade väl en fredlig demonstration?
– De samlades i Kista och sedan satte de eld vartefter de gick.
Det låter som att det var flera som hade iscensatt det hela.
– Jag vet inte om de hade molotovcocktails, för det brann som sjutton i garaget. Man brukar inte kunna komma in där utan nyckel, säger hon och pekar mot ingången som hon då såg från sin balkong.
Har Husby förändrats på grund av kravallerna?
– Otroligt mycket. I samma veva började polisen jaga de här killarna som sålde knark, rensa. Året efter var det sju insatsstyrkor i Husby samtidigt. Jag glömmer aldrig den 14 oktober 2014, då tog de med sig massor av folk. Nu är det otroligt lugnt och skönt.
Hon beskriver att det nästan blivit ”som det var på 1970- och 1980-talet, förutom att det är bommar över allt”.
Hur var det innan?
– Det har alltid funnits knarkförsäljning här. Jag flyttade hit 1981 och redan då sålde de narkotika här. Men det var inte så utbrett.
Kravallerna pågick väl i nästan en vecka, hur blev det för dig? Knappt någon vågade sova utan tänkte bara på vad som skulle hända sen
– Jag visste inte vart jag skulle ta vägen när jag gick ut med hunden. Sedan åkte ungdomarna bygghiss klockan elva på kvällen.
Kunde ni sova på nätterna?
– Knappt någon vågade sova utan tänkte bara på vad som skulle hända sen, säger hon och pekar mot där en miljöstuga som också brann stod.
Du har kommenterat i sociala medier att kravallerna är det värsta du varit med om.
– Ja, du kan inte ana hur det kändes. Man visste inte när man gick här, vad som skulle hända.
Hon berättar att några tonårstjejer skällde på poliserna som försökte hålla ordning.
– Vad vet 13-, 14-, 15-åringar om hur det är? De har inte lärt sig att leva än. Det blev ju dyrt med bilförsäkringar här efter.
Mirja kände inte igen någon av tjejerna som tjafsat men skulle gärna vilja träffa dem i dag, för att höra hur de tänkte.
– Jag hoppas att ingen behöver uppleva det här.
Philiph O´Connor, journalist och sedan många år Kistabo, var en av de första att rapportera från upploppen den där majkvällen. Han befann sig på en fotbollsmatch när en kompis skrev att ”något händer” i Husby. Så snart han kunde befann han sig själv på plats.
– Jag brukar säga att jag var den första journalisten där, för jag såg ingen annan som jag kände igen, säger Philip O´Connor per telefon till Nyhetsbyrån Järva.
På frågan om han tycker att händelserna i Husby förändrade något svarar han kryptiskt.
– Både ja och nej. Husby var vilken förort som helst, sedan kände alla till Husby, och fem-sex dagar senare var allt ”som vanligt” igen.
Inte heller hur mer etablerade medier rapporterar om orten verkar ha ändrats nämnvärt.
– I den mån medierna rapporterar om orten gör de fortfarande på samma sätt. Då hade media inga källor. Än i dag kontaktar folk mig om källor.
Varför hade och har man inga källor tror du? Jag försökte ge ett sammanhang, inte bara att ungdomar bränner bilar
– I grunden bryr sig ingen om Husby eller Rosengård. Det är bara samhällsproblem som ska lösas, säger han.
Hur gjorde du när du bevakade kravallerna?
– Jag rapporterade live i sociala medier, det var under Twitters storhetstid. De stora medierna ville rapportera men kunde inte själva, för de hade ingen kunskap om området. Samtidigt ville de inte betala. Men jag sa inte de grejer som folk ville höra om Husby. Jag försökte ge ett sammanhang, inte bara att ungdomar bränner bilar. Om du inte förklarar varför något sker gör du inte ditt jobb.
Philip har själv jobbat som journalist i många år och antyder att media misslyckades med att försöka förstå och att besvara en av de viktigaste frågorna.
– De unga lämnas åt sitt öde, de får sköta sig själva. Jag vill se fler resurser till orten – inte poliser – fler fotbollsplaner och jobb. Det var Husbyfolket själva, som alltid, som fick lösa det här.
Sett utifrån ditt perspektiv, varför tror du att kravallerna bröt ut?
– Det fanns flera orsaker. En är mannen som sköts i Husby, misstron mot polisen som redan fanns, och missbruk.
Ett utbrett missnöje mot hur saker och ting såg ut helt enkelt. De tilläts fortsätta med sina aktioner genom andras tystnad
– Man brukar säga att det måste finnas en grupp som är beredda att ta till våld och ett tyst medgivande från omgivningen för att liknande saker ska kunna ske.
Sättet Philip beskriver bakgrunden till det som hände i Husby, och som de facto spred sig till flera förortsområden, låter som beskrivningen av en (annan) sorts tystnadskultur.
– Jag tror det. Det spelar ingen roll om det är fotbollshuliganer eller om bilar brinner, det var samma sak med IRA på Nordirland på 1970-talet, de tilläts fortsätta med sina aktioner genom andras tystnad.
Samma slags psykologiska mekanism möjliggjorde enligt honom upploppen i Husby.
– Om majoriteten vänder sig emot en sådan situation tar det slut. Det var ett passivt, eller tyst medgivande, som tillät det att fortsätta. På liknande sätt medger vi att polisen får utöva våld [genom så kallat våldsmonopol reds. anm.].
Oroligheterna pågick i ungefär en vecka. Var du ute hela tiden?
– Ja i princip. Jag var ute söndag till torsdag tror jag. Jag cyklade runt mycket i området och vi var många som pratade med ungdomar om det som skedde. En av dem var fotbollsspelaren Henok Goitom.
David Johansson
