En måndagkväll, den 13 maj 2013, ringer telefonen hemma hos Basar Gerecci.
– Någon hade blivit skjuten på Oslogatan, så jag går dit.
Den händelsen skulle bli upprinnelsen till kravallerna i Husby 2013, ett av de största upploppen i vår tid.
Vårkvällen var ljummen och utanför huset på Oslogatan hade folk samlats. Något allvarligt hade hänt. Enligt polisen hade mannen förts till sjukhus och avlidit där. Men ingen hade sett kroppen föras ut. Det var något som inte stämde.
– Ju längre kvällen lider märker vi att polisen är besvärad av att vi är många som stannar kvar. De vill att vi går hem och det bekräftar våra misstankar att polisen inte säger hela sanningen.
Killarna, för det är mest grabbar som hänger utanför huset, känner folk som bor i huset mittemot. De säger att de ser polisen bära på något inne i lägenheten. Det ser ut som en kropp.
– Vi känner att fan, vi ska spräcka den här bluffen.
Vi hade synat deras bluff
Vid tvåtiden på morgonen spärrar polisen av ett ännu större område och de säger till alla att det är dags att gå hem. Men alla stannar kvar.
– Då har det kommit dit några journalister och vi hjälper dem att komma upp på loftgången i huset mitt emot.
Därifrån ser de att mannen förs ut. Han är död, ligger på en bår, helt övertäckt.
– Det händer fyra, fem timmar efter att polisen hade sagt att han hade förts till sjukhus. Vi hade synat deras bluff.
Basar, som vid den här tiden var 23 år, hade tagit ett sabbatsår från sina universitetsstudier och arbetade på lokaltidningen Norra Sidan. Den 69-årige man, som skjutits till döds av polisen, var psykiskt sjuk
– Det första jag gör dagen därpå är att berätta för Rouzbeh vad som hade hänt. Jag hade tagit egna bilder med min mobil och hade en massa bevis.
Rouzbeh Djalaie, som var grundare och chefredaktör för Norra Sidan, började kolla upp vad som hänt.
– Han konfronterade polisen med de uppgifter jag hade gett honom, och efter några timmar, vid lunchtid, erkänner polisen att det hade skett ”ett misstag i kommunikationen”.
Dagen därpå kom Norra Sidan ut med en nyhet, som spreds i alla medier. Den 69-årige man, som skjutits till döds av polisen, var psykiskt sjuk. Han hade hållit i en kniv när polisen kom och senare kallades han för ”machete-mannen” i kvällspressen.
Vid den här tiden var Basar en av ungdomarna som var engagerad i organisationen Megafonen i Husby. Det började som en förening för unga som ville vara med och påverka sin fritid. De hade fått en lokal genom Svenska Bostäder, ett av gårdshusen, där de höll till.
– 2013 hade vi funnits vi fyra år ungefär, vi hade filialer även i Alby och i Hässelby och samarbetade med Pantrarna i Göteborg. Vi hade en massa projekt på gång.
De anordnade möten och en serie föreläsningar under namnet Harakat. De var med och ockuperade Husby träff när den lokalen skulle stänga. Megafonen och Harakat, det är något som folk minns
– Ju längre tiden gick, desto argare blev vi, och kom i konflikt med förvaltningen och politikerna.
Megafonen hördes och syntes, de intervjuades i media och de skrev själva och blev publicerade.
Under de nästan sju år som jag snart har arbetat i Järva har Megafonen med jämna mellanrum kommit på tal. Megafonen och Harakat, det är något som folk minns. ”Den bästa tiden”, som den numera pensionerade medborgarvärden Mohamed Hagi Farah brukar säga. ”Tänk när de anordnade sina seminarier, många fantastiska föreläsare kom och de föreläste gratis.” Han minns särskilt mötet med namnet ”Från Tahir-torget till Husby torg”. Hagi Farah skrattar när han pratar om dem som på den tiden anordnade möten, protester, föreläsningar. ”De måste komma tillbaka”, säger han. ”Vi behöver dem.”
– Det där har han sagt i tio år, säger Basar och ler.
Men det kommer aldrig bli samma sak igen. Veckan under kravallerna förändrade både människorna och Megafonen för alltid.
– När kravallerna drar igång är vi redan förbannade. Det som hände på Oslogatan var en gnista, som tände en eld. Ska de skjuta en sjuk man, framför ögonen på hans fru, och sedan ljuga om det. Fuck, det var för mycket.
Vi beskrev polisen som en ockupationsmakt
Basar, som var den i Megafonen som varit på plats när det hände, skrev en ganska lång text.
– Jag var lack, som fan. Det var hårda ord, och en annan ton än tidigare. Vi beskrev polisen som en ockupationsmakt, som skjuter oss i förorten för att vi är fattiga och inte svenskar. Det var många versaler och utropstecken.
Basar ler lite när han berättar om texten som fick mest spridning av allt som Megafonen skrivit. Skulle du kunna kunna skriva under den texten idag, frågar jag.
– Ja, det skulle jag nog göra. Jag är inte lika skarpsynt, som jag var då, även om jag är tio år äldre. Vi var så insatta och engagerade då, det var inte bara känslor.
Megafonen anordnade en demonstration några dagar efteråt utanför polisstationen, som då fanns på Kista torg. Den aktionen fick inget stort medialt genomslag
– Vi krävde en officiell ursäkt till mannens familj och en oberoende utredning av det som skett. Vi ville inte att polisen skulle utreda sig själva, som de gör hela tiden.
Demonstrationen samlade kanske 100-150 personer och de marscherade från Kista till Husby. Allt var lugnt och skedde under ordnade former. Den aktionen fick inget stort medialt genomslag.
Det skulle dröja ett dygn, kanske två, innan kravallerna bryter ut. Den kvällen får Basar ett samtal om att bilar brinner. Han ringer till kärnan i Megafonen.
– Vi var nästan alltid tillsammans då, alla var bara ett samtal bort. Vi bodde hemma, studerade eller jobbade, och var aktivister på heltid. Vi får reda på att något har hänt.
Det började som en koordinerad aktion. Flera bilar börjar brinna samtidigt, och de är strategiskt utplacerade så att trafiken hindras.
– Vi tar oss till Husby centrum, vid fontänen är redan ett hundratal personer samlade. Polisen är också på plats. De har kört upp sina bilar vid tunnelbanan. Det är en mycket spänd situation.
Någon kastar den första stenen. Då brakar det loss
Någon kastar den första stenen. Då brakar det loss. Kravallutrustad polis rusar framåt, med hundar och batonger.
– De slår urskillningslöst.
Det håller på från tio på kvällen till nästa morgon. Det brinner överallt.
– Det kommer hur många poliser som helst, rustade för krig. Ibland får grabbarna spö, ibland polisen, det är fullt kaos.
Megafonens unga visste inte vilka som hade satt bilarna i brand.
– Nej, vi hade ingen koll, vi hade inte hört något innan det hände.
Men de var ute hela natten och försökte prata med polisen istället för att kasta sten.
– Vi var lika förbannade som alla andra, men vi försöker prata med poliserna som är väldigt aggressiva. De släppte lös sina hundar, körde med bilarna i full fart.
Framåt tre på morgonen börjar det lugna ner sig.
– Då kom de första journalisterna, som vi såg i alla fall. De kom i skyddsvästar och hjälm, såg ut som krigskorrespondenter.
Megafonens medlemmar fattar att det här kommer att bli världens nyhet nästa dag. Vår uppfattning var att polisen hade provocerat fram alltihop
– Vad kommer de att skriva? Vi måste ta initiativet, vi måste vara först.
De skriver ett pressmeddelande vid fyra på morgonen och kallar till presskonferens i sin lokal några timmar senare.
Och kom pressen?
– Om de kom. I vanliga fall var det kanske lokaltidningen och DN Stockholm som kom när vi kallade. Men nu kom alla; Washington Post, japansk teve, Al-Jazira, New York Times. Det var helt sjukt.
En relativt ny medlem i Megafonen fick i uppdrag att ordna kön utanför det lilla gårdshuset.
– Vi hade utsett en kille och en tjej till talespersoner från Megafonen, och även en av medborgarvärdarna som arbetade i Husby var med. Han hade varit ute hela natten och blivit kallad allt möjligt av polisen.
Det var knökfullt i lokalen.
– Vår uppfattning var att polisen hade provocerat fram alltihop. Det som hände den 13 maj var det som startade kravallerna.
Under tre, fyra dygn fortsatte det. Om dagarna var det lugnt, om nätterna brann det överallt. Nej, vi kan inte ta avstånd från våldet, för vi förstår det. Vi förstår var det kommer ifrån
– Hela veckan var extrem. Vi fick ett sådant genomslag, men blev något slags motpart till dem som kallade sig ”de goda krafterna”. Vi blev utpekade som ansvariga och uppviglare, det var ett hårt tryck.
– Vilka är ni att uttala er, sade politikerna, eftersom vi lade skulden på dem för det som hänt.
Även om medierna var kritiska mot Megafonen, så var de intresserade av dem. Deras talesperson satt i tevesoffan med justitieminister Beatrice Ask.
– Det som var grejen var att vi inte tog avstånd från våldet, det var det röda skynket. För att få medverka krävde de att vi skulle ta avstånd från våld i alla lägen. Men vi sade nej, vi kan inte ta avstånd från våldet, för vi förstår det. Vi förstår var det kommer ifrån och våldet är i grunden ert. Det är ni som utsatt oss för det här.
När Basar tänker tillbaka, tio år efteråt, håller han fast vid den ståndpunkten.
– Vi som var med i Megafonen kan vara självkritiska, många aktioner kunde vi ha gjort bättre, vi har gjort misstag. Men i det skarpaste läget vi utsattes för, vi var helt oförberedda på kravallerna, så tänkte vi rätt och stod upp för det. Det vi gjorde under kravallerna, det gjorde vi bra.
Men den extrema situationen ledde till till interna slitningar. De hade många nya medlemmar, angreppen mot dem var hårda, och från alla håll.
– Folk blev av med sina jobb, föräldrarna blev oroliga för vad deras barn sysslade med. Fram tills dess hade Megafonen visserligen varit kritiska, men ändå ungdomarnas röst. Nu angreps vi från alla håll. En del troppade av, orkade inte.
Till och med killarna som kastat sten kritiserade dem. De tyckte att Megafonen hade tagit åt sig äran. Efter kravallerna pumpades pengar in i Husby
– När vi snackade med dem efteråt sade de ”vi fattar vad ni gör, men det funkar inte. Vi får resultat.” Det var svårt att argumentera emot.
Megafonen hade lyckats bromsa vissa försämringar, protesterat mot nedläggningar, verksamheter som hade försvunnit om de inte hade försvarat det på laglig väg.
– Men några stora förändringar lyckades vi inte få igenom. Men efter kravallerna pumpades pengar in i Husby, Fryshuset öppnade och en massa insatser drog igång. Lärdomen blir att våld lönar sig.
Megafonens medlemmar var helt slutkörda efter den veckan i maj 2013, och även splittrade internt. Men de stödde kampen i Alby, söder om Stockholm, där de kämpade för att de kommunala hyreshusen inte skulle säljas ut.
– Vi åkte dit varje dag, det tog en och en halv timme, och hjälpte till att samla in namn. Det var så mycket hårt arbete, men vi blev överkörda. Där också. Då gick luften ur.
De sade till varandra att de skulle vila i en vecka eller två och sedan dra igång verksamheten igen. Men så blev det aldrig.
Vi hämtade oss aldrig från det faktum att vi inte lyckades
– Vi hämtade oss aldrig från det faktum att vi inte lyckades. Vi hade trott att vi kan förändra saker, att vi kan åstadkomma förbättringar och vi testade alla olika slags vägar. Vi demonstrerade, vi ockuperade ett hus, vi tänkte att det finns en möjlighet att göra något. Är vi bara tillräckligt många så…
Basar säger att de erfarenheterna förändrade livet på många sätt. Både positivt och negativt.
– Efteråt var det tungt. Det var svårt att hitta ny kraft, det tog lång tid. Vi kanske aldrig riktigt har återhämtat oss på ett plan. Efter kravallerna var vi flera som inte träffades på sex månader, från att ha setts varje dag i flera år. Ibland är det svårt att se något positivt, vi åstadkom ingenting, men det var väl inte helt bortkastat.
Nej, oavsett vad Basar säger så finns det nästan något mytologiskt över dem som var med i Megafonen. De ses som en ”gyllene generation”, modiga, duktiga och starka. De växte upp, splittrades och gick skilda vägar. De utbildade sig, gjorde karriär, en del bildade familj och fick barn. Och de allra flesta av dem fortsätter att på olika sätt arbeta för att förändra och göra något positivt för sina områden.
Kerstin Gustafsson Figueroa
