Barn dödar barn i Sverige och fängelserna är överfulla. Ingenting tyder på att vi går mot en ljusare framtid och nu har mitt starkaste hopp om förändring här i Rinkeby slocknat.
De senaste fem och ett halvt åren har förskolan spelat en stor roll i mitt liv. Inskolning, tårfyllda lämningar och segdragna virus är ingen lek. Men det har också varit en stor trygghet, avlastning, nya vänner och själva förutsättningen för att vardagen ska funka. När min äldsta började skolan i höstas fick jag också ett kvitto på något jag redan visste. Mina barns förskola har varit väldigt bra. Alltså väldigt, väldigt bra.
Små barngrupper, mycket personal – varav de flesta förskollärare, eget kök med bra mat och en otroligt ambitiös pedagogisk verksamhet. Vi snackar skogsutflykter varje vecka, biblioteksbesök och boksamtal, en massa kreativt och lärorikt pyssel och kultur i form av museibesök, teater och konserter. Barnen har fått prova på olika sporter, testa musikinstrument, baka pizza och sockerkringlor, tälta och grilla korv på Granholmstoppen, rita kartor, leta skatter och åka SL-båt inne i stan (eftersom det var ett barns uttryckliga önskan att åka båt).
De barn som hade gått i den här välfungerande förskolan utmärkte sig på flera sätt
Jag har inte träffat någon annan förälder vars barn går på en förskola med motsvarande förutsättningar. Det anses inte normalt och att skriva det här känns nästan som skryt.
Men åter till kvittot. Några veckor in på skolstarten i höstas konstaterade lärarna och fritidspedagogerna där, att den lilla gruppen barn som hade gått i den här välfungerande förskolan utmärkte sig på flera sätt. De hade bättre finmotorik och de kunde mer saker än många av de andra barnen. Namn på träd och fåglar och sådant, till exempel.
Jag blev inte förvånad. Min granne, vars barn också gått på samma förskola, hade redan berättat för mig att hon fått frågan om de var nyinflyttade i Rinkeby när hennes barn började skolan. Varför? Jo, för att hennes barn pratade så bra svenska. Bättre svenska än de förväntade sig av ett tvåspråkigt barn som hade gått i förskola här.
Jag kan inte äta på pizzerian utan att tänka på sextonåringen som avrättade en annan kille där
Den här helt vanliga, men samtidigt underbara, kommunala förskolan har tillsammans med en mängd olika insatser och aktiviteter, som gjorts i området för familjer i allmänhet och små barn i synnerhet, gett mig hopp om framtiden. Tänk på att de senaste fem-sex åren har varit allt annat än lugna i byn. Jag kan fortfarande inte äta på pizzerian utan att tänka på sextonåringen som gick in och avrättade en annan kille där, mitt bland middagsgästerna.
Men visst borde väl en massiv satsning på de allra yngsta, som gör att de får bättre förutsättningar i skolan, kunna vara en pusselbit till lösningen på den vansinniga våldsvåg vi lever i?
Jag önskar att den här texten kunde sluta här. I hoppet. Men tyvärr går det inte. Som många läsare säkert vet har den kommunala förskolan i Rinkeby-Kista varit utsatt för stora övergrepp de senaste åren. Den ökända avdelningschefen som ansågs vara hjärnan bakom förändringarna flyttades vid årsskiftet till en annan stadsdel, men hon lämnade en sargad verksamhet.
Rinkebys kommunala förskola hade kunnat vara ett flaggskepp för staden
De små barngrupperna är nu ett minne blott. Till hösten kommer det vara 26 barn på avdelningen där mitt andra barn går. När stora gick sitt sista år var de hälften så många. Ja, jag vet, de kommer att dela upp sig i smågrupper. Men förutsättningarna har ändrats radikalt. Andelen utbildade förskollärare på förskolan var fram till för något år sedan 60 procent, ganska nära Lärarförbundets önskan om 70 procent. I höst blir den siffran 37,5 procent. Det är färre pedagoger nu och de flesta är relativt nya i verksamheten. Nästan ingen har svenska som modersmål.
Pedagoger och rektorer som jobbat i decennier har omplacerats eller sagt upp sig till följd av de försämringar som genomförts under parollen ”likvärdig förskola”. Underförstått att såhär bra får man inte ha det. Rinkebys kommunala förskola hade kunnat vara ett flaggskepp för staden, men nu är det bara vrakdelar kvar.
I Stockholms stads förskolerapport för 2022 framkommer att inskrivningsgraden, alltså andelen barn som börjar förskola, ökar i hela staden, ”förutom i Rinkeby där inskrivningsgraden är fortsatt lägst och minskat från 85,5 procent (2021) till 82,1 procent (2022)”. Föräldrarna har redan lämnat skeppet, medan det sjönk. Var är då barnen? I någon av de privata verksamheterna som lockar med avgiftsfri förskola samtidigt som ägarna plockar ut vinst? Kanske. Eller hemma med en mamma som har lagt planerna på utbildning och jobb på hyllan. Vad blir konsekvenserna av det om 15 år? Jag vill inte veta.
Anna Nygård
