Sverige har förändrats och många förortsbor funderar på att flytta. Så gott som alla har tänkt tanken, många planerar och en hel del har redan åkt. Nyhetsbyrån Järva har träffat några av dem som är på väg och andra som valt att stanna.
Are Karim kom som flykting till Sverige när han var fem år. Det är snart 30 år sedan nu, men han har ofta känt sig utanför och trots att det inte finns något annat land han kan kalla hem, är det något som skaver.
– Jag har så många erfarenheter av situationer och platser i Sverige som har fått mig att känna mig som en främling. Men jag bryr mig om området jag växte upp i, jag känner mig som en förortsbo.
Han har två systrar som båda överväger att flytta utomlands. Själv befinner sig Are i Colombia.
– Alla pratar om att lämna. Till och med min mamma har börjat kritisera Sverige nu, det har jag aldrig hört henne göra förut. Hon säger ”tack och lov att jag bor i Husby, annars skulle jag inte kunna vara kvar i Sverige”.
Många av dem som vill flytta är muslimer, men Are säger att för hans familj handlar det mer om politik än religion.
– Rasismen har blivit så mycket mer öppen. Den har alltid funnit där och vissa grupper är hårdare ansatta, men ingen kommer undan den nya retoriken. Polisen har alltid kunnat visitera folk hur som helst i förorten, men att höra politikerna i regeringen och hur de pratar nu har blivit ett hårt slag för många.
– De som bott i sitt nybyggda område och jobbat och skött sig kanske har tänkt ”det kommer inte drabba mig”, men det drabbar fler och fler. Det sprider sig. Du kan inte skydda dig genom att sätta ditt barn i en annan skola. 50 procent har ju röstat för en rasistisk politik.
Men Are Karim är trots allt en av dem som kommer att stanna. När kylan släpper och våren är som vackrast planerar han att åka tillbaka till Sverige. Trots att han känt sig mer välkommen än någonsin förr, både i Colombia och på Kuba, här får han beröm för sin knackiga spanska medan folk i Sverige fortfarande kan få för sig att rätta hans oklanderliga svenska.
– Jag har nyligen landat i att jag ser en framtid i Sverige. Jag känner solidaritet med de människor jag växte upp med och de jag organiserar mig med idag. Familj och barndomsvänner. Men de är den enda anledningen till att jag inte vill lämna, det handlar inte om landet Sverige.
Anna Nygård
Läs också:
Zeyneb vägrar vara tacksam: ”Folk kommer flytta”