Jesu små systrar lever och verkar mitt ibland oss. De tre nunnorna bor mitt i Tensta sedan 1982.
– Vi har valt att följa Jesus och han levde som en vanlig människa, säger syster Hélène-Madeleine.
När jag besökte i Tenstakyrkan i tidigare i våras för att skriva om föreningen Lyktans vänner, då träffade jag syster Hélène. Jag hade sett en av systrarna tidigare, på stadsdelsnämndens möten i Tensta, men det var länge sedan. Redan då blev jag nyfiken, men det skulle dröja länge innan jag tog kontakt. Men nu ringde jag och frågade om jag fick komma på besök. Syster Hélène svarar:
– Javisst, du är så välkommen. Ring när du är här, porten krånglar lite.
Syster Hélène vill bara visa en annan bild av Tensta
När hon kommer ner och öppnar porten föreslår hon att vi först går ut på gården. Jag blir orolig att systrarna ångrat sig och inte vill ha in en journalist i lägenheten. Men så är det inte, utan syster Hélène vill bara visa en annan bild av Tensta.
– Svenska bostäder har rustat upp här och gjort fint. Det är så vackert och lavendeln doftar så gott, säger hon.
Nunneorden Jesu små systrar grundades 1939 av en fransk kvinna, lilla syster Magdeleine, i Algeriet. Det finns både Jesu små bröder och Jesu små systrar, grundade i Charles de Foucaulds anda. Han var en fransk munk och eremit, som helgonförklarades 2022. Enligt wikipedia finns omkring 1250 Jesu små systrar i 67 länder, spridda över alla kontinenter. Men syster Hélène tror inte uppgifterna från wikipedia stämmer helt.
– Nej, idag är vi inte så många, utan 950 små systrar. Vi finns inte längre till exempel i Afghanistan och på Grönland. Det är inte många som nu för tiden vill ansluta sig till oss.
Nunneorden har verkat här sedan 1960-talet
Men i Sverige finns tre systrar och nunneorden har verkat här sedan 1960-talet. Först bodde de i Göteborg, sedan flyttade de till en lägenhet på Södermalm.
– När den lägenheten skulle renoveras flyttade vi till Tensta.
Det ska visa sig finnas flera skäl till att vi först tar en sväng på gården. Just när jag kommer har systrarna en kvinna där som städar lägenheten. Syster Hélène är 78 och hon är den yngsta av systrarna.
– Vi har blivit till åren och har anlitat en städfirma varannan vecka. Vi ansökte om hemtjänst, men fick avslag.
Lägenheten på Tensta allé är ljus och har stor balkong ut mot gården. Syster Hélène visar mig runt i lägenheten, jag presenteras för syster Ursula och syster Mireille, innan vi stannar upp i ett av rummen. Hon blev nunna 1967, 22 år gammal
– Vi sätter oss i bönerummet, här ber vi tillsammans varje morgon och kväll.
Syster Hélène är fransyska, och kommer från en liten stad i östra Frankrike, nära Schweiz. Hennes pappa var ingenjör och hade fått arbete där. Hon har många syskon och familjen gick i kyrkan som alla andra. Men bara Hélène bestämde sig för att viga sitt liv åt Gud. Hon blev nunna 1967, 22 år gammal.
– Det var i den åldern som flickor gifte sig, då gav jag mitt liv till Gud. För att vittna om Guds kärlek till alla människor.
Hon valde Jesu små systrar, en kongregation som på 1960-talet växte starkt.
– Jesus valde att leva som en vanlig människa, han var snickare tills han var 30 år. Gud värderar människors vardagsliv, därför finns vi på arbetsplatsen och i bostadsområdet. Vi undervisar inte, som många andra nunnor, vi värnar relationer och vänskap mellan människor. Vi lever bland vanliga människor och ofta bland de mest utsatta.
Hon berättar som ett exempel att i Frankrike levde en grupp av Jesu små systrar tillsammans med romerna.
– De hade en egen husvagn och färdades tillsammans med dem.
I bönerummet finns ett altare, Jesus hänger på korset och bredvid står en vacker rysk ikon. Där ligger också ett litet Jesusbarn i keramik. Syster Hélène är keramiker, och hon har gjort liknande keramiska figurer. Efter två års teologiska studier reste hon som nybliven nunna till Italien. Där arbetade hon i flera år som keramiker och tillverkade just Jesusbarn, krubbor och annat i lera som används i de katolska kyrkornas verksamhet.
Men Jesu små systrar systrar flyttar runt i världen, och syster Hélène levde många år i Norge. Det hörs lite när hon pratar, hon blandar in vissa ord på norska. Här finns en stor tolerans och alla kan vara sig själva
– I Norge både tillverkade vi och sålde keramik. De åren var mycket aktiva.
Nu är livet lugnare, sedan många år bor hon i Tensta och hon trivs bra.
– Ja, här finns en stor tolerans, så mycket vänlighet, vi kan prata med varandra och alla kan vara sig själva. Men det bor så få svenskar här, det tror jag att många saknar. Det är ett litet samhälle som fungerar så gott det kan, men integrationen fungerar inte.
När systrarna ber tillsammans minns de och hedrar helgon och religiösa personer. Nästan varje dag går de dessutom på gudstjänst, antingen i kapellet som den kaldeiska katolska kyrkan har i Tenstakyrkans källare, eller till någon av de katolska kyrkor som finns i Stockholm.
– Vi hör till Eugeniakyrkan i Kungsträdgården, i vår församling finns människor från hela världen. Men här i Tensta finns det inte så många katoliker, de flesta kristna är ortodoxa.
Hélène och hennes systrar bär alla en blå sjal som huvudbonad, något som inte väcker någon särskild uppståndelse i Järva. De har alla arbetat ute i samhället
– Förr i tiden bar alla kvinnor sjal, de gjorde det för att visa att de var gifta. Vi nunnor bär det för att visa att vi har vigt våra liv till Gud. Men idag har inte alla Jesu små systrar sjal längre, men vi har bestämt att behålla det här. Alla systrar har blåa kläder och bär ett synligt kors, det är obligatoriskt.
Syster Hélène bjuder in mig till vardagsrummet. Där har de andra två systrarna dukat fram småkakor och stollen, den där stadiga sockerkakan som är full med frukt. Till det dricker vi äppeljuice.
Syster Mireille är ursprungligen från Frankrike och syster Ursula är tyska, men båda två är sedan länge svenska medborgare. Syster Ursula var med redan när Jesu små systrar verkade i Göteborg, på 1960-talet, och syster Mireille har också hon levt i Sverige i flera decennier. Syster Hélène är ”nykomlingen”, hon som bott i Tensta i 17 år.
Eftersom syster Hélène arbetade i keramikverkstad både i Italien och i Norge, trodde jag att alla systrar hade arbetat i kyrkans regi. Men det stämmer inte alls, de har arbetat ute i samhället.
– Ja, vi måste ju betala hyran, säger syster Ursula, och konstaterar att det var lätt att hitta jobb förr i tiden.
Alla tre har haft så kallade vanliga arbeten under alla år; städat daghem, arbetat i köket på äldreboenden, jobbat på en firma som tillverkade glasögon. Idag är de pensionärer sedan länge och har slagit av på takten. Men de är fortfarande aktiva i olika sociala sammanhang, som till exempel i föreningen Lyktans vänner.
– De flesta nunnor arbetar i egen verksamhet eller på sjukhus. Men för oss var det viktigt att arbeta med människor, att ha vanliga jobb.
Det skulle kunna vara ett helvete, men tack vare Gud så blir det inte det
Håller ni sams hela tiden, frågar jag. Då svarar syster Ursula och syster Mireille samtidigt:
– Ja!
– Nej!
Och så skrattar vi allihop. Syster Hélène säger:
– Vi bråkar lite ibland, men inte så farligt. Det skulle kunna vara ett helvete, men tack vare Gud så blir det inte det. Vi är som vanliga människor och vi har våra sidor. Men vi är systrar och vi har samma mål, så vi förstår varandra och lär oss att älska det som är annorlunda hos den andra.
– Vi försöker göra själva vad man önskar för världen, säger syster Mireille.
Idag är det svårt att rekrytera nya systrar till orden. Även om man skulle kunna tro att vår oroliga värld skulle locka till sig fler.
– Nej, det är svårt, de har inte samma bakgrund och erfarenheter som vi, säger syster Ursula.
– De som flesta som börjar nu, de få som kommer, de är från Afrika.
Vad beror det på? Konsumtionssamhället tror de är en anledning. När fattigdomen var var mer utbredd var det lättare att välja ett liv som nunna. Dessutom tror de att relationerna mellan människor har förändrats, blivit flyktigare.
– För oss var beslutet att bli nunna något som gäller livet ut. Idag lever många tillsammans, men de gifter sig inte, många bryter upp och byter jobb. Perspektivet att något kan vara för hela livet finns inte kvar, förut var det mer stabilare förhållanden på flera sätt.
Jesu små systrars hem är trivsamt och ljust, inte överdrivet möblerat, men inte heller spartanskt. De har många böcker i bokhyllorna, en stor världskarta på väggen och jag vet att de har en dator. Men jag ser ingen teveapparat.
– Nej, vi har ingen, men det finns det de som har. Det finns inget förbud. Men vi har en morgontidning och vi lyssnar på nyheterna på radion. Det är en viktig del av vår verksamhet att hålla oss informerade om vad som händer i samhället och världen, säger syster Hélène.
Jag frågar om de har sett den brittiska långköraren som går just nu på SVT, där nunnor spelar en viktig roll. Men nej, det har de inte. Den är faktiskt bra, säger jag, egentligen en historia om välfärdssamhällets framväxt.
– Barnmorskan i…
Jag glömmer titeln, men syster Ursula, 88, fyller i:
– I East End.
Hon har koll. Det går ju att se på teve i datorn.
Kerstin Gustafsson Figueroa
