Nu är det rent på Rinkebysvängen. Efter nio månader och mer än tusen timmar börjar arbetet ge resultat. Nikoletta Dolfin gör en Grand Tour i Rinkebys största hyresbestånd.
– Kolla, nu har de klippt häckarna. Här är rena Beverly Hills!
Hon säger det med glimten i ögat, för visst finns mycket kvar att önska. Men hennes och den lokala hyresgästföreningens idoga arbete mot nedskräpning och råttor har gjort skillnad.
– Allt började med tvättstugan. Med de nya tvättmaskinerna som inte tvättade rent.
Hyresvärden HSB satsade på den nya uppfinningen från företaget SWATAB, maskiner som använde sig av ”avjoniserat” vatten. Nikoletta och många av hennes grannar märkte tidigt att de inte fungerade.
– Tvätten blev inte ren. Jag tog tag i mina grannar och vi började knacka dörr. Missnöjet bland hyresgästerna var stort.
Rinkebysvängen består av mer än 1500 lägenheter
Rinkebysvängen består av mer än 1500 lägenheter, så det tog sin tid. Ibland talade inte hyresgästerna svenska, då ordnade Nikoletta tolk. Hon och hennes grannar mobiliserade fler och fler. Till slut kontaktade de Hyresgästföreningen och bildade en lokal förening. De fick kontakt med forskare, anordnade fler möten, skrev insändare och Nyhetsbyrån Järva skrev flera gånger om deras arbete. Den striden vann hyresgästerna till slut. HSB bytte ut systemet och numera kan alla tvätta som vanligt.
Sedan fortsatte grannarna i den lokala hyresgästföreningen att träffas.
– Vi har ingen lokal, men vi träffades i parken mellan husen. Eller så lånade vi lokal. Vi träffades under våren på fredagar klockan 17.
Vid flera tillfällen har de plockat skräp tillsammans. Och de var med i protesterna som stoppade förslaget om marknadshyror i Stockholms stad. I det lokala arbetet var de överens om att de måste fokusera på det som var viktigast.
– Alla var överens om att vi måste koncentrera arbetet på tre frågor; mot nedskräpning, mot råttor och för en egen lokal.
Det är ingenmansland
För många problem återstår. Vi börjar gå längs Rinkebysvängen och startar nere vid grillen, där Rinkeby allé slutar. Nikoletta stannar upp utanför livsmedelsbutiken som finns där.
– Här är så skräpigt och ingen tar ansvar. Stockholms stad säger att det är butiksägarens ansvar, men butiksägaren gör ingenting. PEAB säger att det inte är deras jobb. Ingen gör något.
Hon pekar en bit bortåt, längs butikens långsida, där gräset är meterhögt.
– Det är ingenmansland.
Den som följer Nikoletta i sociala medier vet hur hon sliter. Hon påpekar att staketet runt butikstomten är trasigt, att det växer grenar ut över hela trottoaren.
– Kolla, här måste man kliva ut i gatan för att komma förbi. Och så kommer det en bil…
Hon ringde till Stockholms stad, appen Tyck till, som alla medborgare ständigt hänvisas till, hatar hon. Till slut fick hon tag i en människa.
– Jag blev så illa bemött, vilket maktspel den tjänstemannen körde! Tänk, jag talar perfekt svenska, hur ska då de som inte gör det bli bemötta?
Alla måste ta sitt ansvar, både hyresgäster och hyresvärd
När vi närmar oss HSB:s fastigheter, där Nikoletta bor sedan mer än 25 år, så är det en markant skillnad. Gräset är klippt, häckarna likaså, det är inte alls lika skräpigt.
– Den här sista månaden har de verkligen skärpt sig. HSB jobbar hårt nu. De lyssnar.
Nikoletta har spelat in filmer om de nya papperskorgarna, som är felkonstruerade och öppnar sig av sig själva.
– Men vi har även filmat när hyresgäster slänger ut filpaket från fönstren och informerat om vad som gäller. Alla måste ta sitt ansvar, både hyresgäster och hyresvärd.
Och arbetet har gett resultat. Nu finns en WhatsApp-grupp för Rinkebysvängen och Nikoletta sänder varje dag.
– Jag pratar bostadsfrågor, berättar om våra folkrörelser, om vad som händer i staden och i stadsdelen. Alla möten jag går på filmar jag och sänder där. Vi kan kalla det folkbildning.
Hon skriver dessutom små informationsblad, formade som hjärtan, på olika språk, och klistrar upp i hela området. De finns på soptunnorna, på hissdörrarna, lite överallt.
– Förut slets våra hjärtan ner, men inte längre. Nu får de hänga kvar.
Här hittar jag kanyler och små påsar, som det varit knark i
Vi går in i en port, tar hissen upp, in genom en loftgång och över till nästa port.
– Här hittar jag kanyler och små påsar, som det varit knark i, säger hon och pekar ner i elementen.
Högst upp i ett annat hus går vi för att studera fågelspillning. En otrolig massa fågelskit överallt.
– Nu har de satt upp vassa spikar så att fåglarna inte ska kunna vara här. Jag hittade en halshuggen duva häromdagen.
I port 133 är det värst ställt.
– Här sitter narkomanerna hela tiden. Jag har ringt polisen och ordningsvakterna, men det hjälper inte. Jag kommer att gå runt här regelbundet med politiker, konstnärer och idrottsmän, så att alla vet hur det är. Och så att killarna får höra att det finns vägar ut. Det fungerar inte bara med straff.
Mycket arbete återstår och hyresgästerna fortsätter. De har blivit lovade en lokal, men än så länge har löftet inte infriats.
– Men de måste hålla det de lovat. Här bor flera tusen människor, och vi behöver kunna träffas. Jag hoppas att vi kan skapa en kultur av gemenskap, där vi ger av oss själva.
Kerstin Gustafsson Figueroa
