I Järva, liksom i Malmö, har polishelikopterns dovt hetsiga rotorljud blivit vardag. Vi hör det knappt längre. Våldet och dödandet har tagit sig in i våra liv och blivit så vanligt att morden inte längre chockar oss.
När som helst kan ett liv ta slut och förmågan att sörja är akut hotad. Det är en försvarsmekanism, för när något så ofattbart vidrigt som avrättningar av barn blivit content på Tiktok säger hjärnan stopp. Det går inte att ta in mer.
Nicolas Lunabba vet allt om detta. Hans erfarenheter av våld har gjort honom cynisk och avtrubbad och i hans nyutgivna bok Dagbok från 20-talet blöder raderna av obearbetat trauma och ångest. I en kontext där misshandel och mordförsök inte bara är brottsrubriceringar, utan kanske i första hand attribut för manlighet och machokultur, finns ingen plats för känslor som sorg och kärlek. På samma sätt står den reflexmässiga repressionen och rasisternas retorik i direkt motsättning till förlåtelse, läkning och kollektiv sorg.
Även om det gick bra för Elijah finns det fortfarande tusentals hatade barn
Dagbok från 20-talet beskriver Malmö sommaren 2022 och månaderna då Nicolas Lunabba blev en känd författare. En period med både glädje och stolthet parallellt med stressen, paranoian och vetskapen om att ingenting har förändrats. Våldet fortsätter, fattigdomen fortsätter och även om det gick bra för Elijah i debutboken Blir du ledsen om jag dör? finns det fortfarande tusentals hatade barn i Sverige.
Just som Lunabba gör sig redo för att skicka in den slutgiltiga versionen av sitt manus till förlaget mördas en ung man i Pildammsparken i Malmö, alldeles nära där han bor. Ytterligare två liv som inte gick att rädda. Mördaren visar sig vara en av alla ungdomar som Lunabba mött och försökt hjälpa. Det är svårt att gå med på att han är förlorad.
Han förstår dragningskraften som våld, ja till och med dödande, har på unga män
I samtal med sina vänner försöker Nicolas Lunabba processa det som händer och diskutera sina egna upplevelser. Med Iraj pratar han om problemen med språket. Hur orden inte räcker till för att beskriva erfarenheter av krig, migration, utanförskap och alla de olika typer av våld som hela tiden tär på människor i vårt samhälle. Svenskan är upptagen, säger Iraj, den tillhör någon annan.
Jag tänker på alla gånger jag sett vuxna människor förnedras när de försöker kommunicera sina önskemål, behov eller oro för ett barn. Det händer dagligen i kontakt med skolan, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och andra myndigheter. Det handlar inte om bristande ordförråd, snarare är det bevis för hur systemet aktivt upprätthåller murar mot dem i samhället vars verklighet är så skrämmande att det är lättare att förminska och förneka än att försöka förstå.
Lunabba skriver att han förstår dragningskraften som våld, ja till och med dödande, har på unga män. Det är han inte ensam om, men att han vågar erkänna det och lyckas sätta ord på hur krafterna bakom våldet erbjuder en befrielse från de outhärdliga känslorna av förnedring är ganska unikt. Det finns något djupt medmänskligt och ansvarstagande i det.
Lunabba är så mån om att förklara sig, att det bitvis känns självupptaget
Nicolas Lunabba lyckas begripliggöra den våldsepidemi vi befinner oss i genom att beskriva det precis så äckligt som det är. Här finns liksom i debuten inget romantiserande eller självförhärligande. Faktum är att Lunabba är så mån om att förklara sig och visa att han är medveten om att han gör sig skyldig till ett visst profiterande på andras lidande, att det bitvis känns självupptaget. Men det är hans dagbok och formen är i det här fallet förlåtande.
Att han i sin dagbok använder ord som är så pass avancerade att jag i ett par fall känner mig osäker på vad de betyder är anmärkningsvärt. Jag undrar om han har läst så mycket att det kommer sig naturligt att skriva ”oförblommerat” istället för ”rakt på sak”. Använder han ord som futil och indolent också när han pratar? Men å andra sidan, vem har sagt att man måste skriva som man pratar?
Med Dagbok från 20-talet visar Lunabba att hans författarskap är inte avhängigt en berättelse, det finns sannolikt mer att se fram emot i kommande böcker.
Anna Nygård
