bokomslag: Blir du ledsen om jag dör?

Utsatthet, våld och död är mer eller mindre normaliserade konsekvenser av den politiska ignorans som också skapat förorternas försummade områden. I Nicolas Lunabbas bok Blir du ledsen om jag dör? ifrågasätts inte bara vårt nya normala, utan också strukturerna bakom.

Att skriva något om en bok som redan hyllats unisont i alla medier är inte det lättaste. Man vill ju gärna tycka något eget. När författaren dessutom synts överallt och fått alla priser som går att få under året blir det nästan lockande att vara kritisk bara för att. Tack och lov behöver jag inte det. Nicolas Lunabba är sin egen största kritiker och hans debutbok är omöjlig att värja sig mot.

Det sägs att man inte kan älska någon annan förrän man älskar sig själv. Jag tror inte att det stämmer.

Delad börda är inte dubbel börda

 Olyckliga människor kan bli lite mindre olyckliga av att vara med och bära en annan människas olycka, för delad börda är inte dubbel börda. Egna skador kan läka genom att man får möjlighet att ge omsorg och vårda någon annan. Däremot är det svårt att både ge och ta emot kärlek om man helt saknar erfarenhet av det. 

Nicolas Lunabba skriver att han tar sig an och tröstar pojken Elijah, bokens ”du”, som ett sätt att ta sig an och trösta sig själv. Han gör det inte av godhet och har inga anspråk på att framställa sig själv som en hjälte. Tvärtom låter han allt annat ta plats. De obekväma, självupptagna känslorna, fulla av tvivel och självförakt.

Debatten om gängvåldet och de människor som mer eller mindre godtyckligt beskrivs som gängkriminella har fullkomligt dominerat det politiska samtalet, både före, efter och under valrörelsen. Sedan fick vi en blåbrun regering och repression är nu de facto den enda ”lösningen” som presenteras.

Eldsjälarna får brinna så länge de inte tänder massorna

Ändå finns det fortfarande många som gör motstånd. Människor som lägger sin själ i att försöka åstadkomma något annat och erbjuda en annan förklaringsmodell. Men de är förhållandevis få, och reduceras gärna till eldsjälar. Individer som får brinna så länge de inte tänder massorna och utgör något hot. Så länge de inte pratar om vikten av antifascism eller tar ord som klassamhälle i sin mun. De flesta kan förresten inte brinna hur länge som helst utan att bränna ut sig. 

Nicolas Lunabba är en sådan som brinner och han kan både prata och skriva. Hans berättelse handlar om att leva i det avkollektiviserade Sverige där klassklyftorna skenar samtidigt som rasismen cementeras. Han skriver om sig själv – en ung, trasig man som tar hand om en ännu trasigare pojke. Låter honom flytta in och sova på soffan för att rädda honom från sig själv och det samhälle som vill honom allt annat än väl. Elijah Clarence konstaterar själv att han som svart, muslimsk pojke i en försummad förort förmodligen tillhör en av landets mest avskydda grupper. 

Blir du ledsen om jag dör? är en uppslitande bok. Döden är nära hela tiden. Liksom våldet. Fattigdomens begränsande våld, fascisternas blodiga våld, försummelsens tysta våld. Hos dem som lever med våldet genomsyras livet av stress, oro, skam, frustration och hat. Men där finns också kärlek, sorg och uppror med potential att bli revolutionära krafter.

Anna Nygård

Print Friendly, PDF & Email