Jens Lapidus sitter i juryn för Tensta Konsthalls Textpris. Annika Skarf träffade honom för att prata om det uppdraget, men även om våldet vi ser nu, och hur samhället har förändrats på kort tid inom olika områden, inte minst inom rättsväsendet.
Du sitter i juryn tillsammans med Melody Farshin och Mawroz Zakholy. Var det självklart att tacka ja när du fick frågan?
– Ja, i grund och botten var det självklart. Jag är ju för det skrivna ordet, och precis som många andra oroad över hur intresset för läsning och skrivning går ner. Jag kämpar med mina egna barn så gott det går. Kanske får man inse att bra berättelser kommer i andra former nu, som TV-serier och filmer? Att mina böcker har en koppling till områden som Järva, det är också en anledning så klart. Mitt stora problem är oftast tidsbrist, så vi får väl se om jag får äta upp det här!
Har du suttit i någon jury förut, eller deltagit själv i en skrivartävling?
– För många år sedan satt jag i juryn för Svenska Dagbladets lilla textpris, men jag har själv aldrig varit med i någon tävling.
Många unga, särskilt killar, som inte läser så mycket har ändå läst dina böcker. Jag vet att du läser mycket nu, men hur var du som ung?
– Jag var ganska stökig i skolan under en period, men när vi fick en ny lärare i Aspuddsskolan blev det annorlunda. På gymnasiet läste jag mycket, många av de ryska och amerikanska klassikerna. När jag var i 25-årsåldern upptäckte jag James Ellroy, som har betytt mycket för mig.
Jag fuskar lite, för jag både läser och lyssnar på ljudböcker
– Förra året bestämde jag mig för att läsa en bok i veckan, och det gör jag. Jag har återupptäckt böcker jag läste som ung, vilket är jätteroligt. Jag fuskar lite, för jag både läser och lyssnar på ljudböcker.
Skriva då, var du uppsatskillen?
– Ja, det var jag nog. Inte så att jag hade drömmar om att bli författare. Men mitt specialarbete på gymnasiet var i historia, och då skrev jag tre noveller om franska revolutionen.
Du har sagt att du började skriva som en ventil när du arbetade som försvarsadvokat. Efter ett antal böcker lämnade du advokatyrket för att skriva på heltid. Att börja jobba med sin hobby kan stöka till livet. Hur blev det för dig?
– Det blev mer eller mindre katastrof för mig. Mitt skrivande började med att jag kom hem efter jobbet och behövde skriva av mig, dessutom hade jag fått inblick i en värld som det inte skrivits så mycket om tidigare.
Jens slutade som advokat 2017, och flyttade till Mallorca med familjen. Hans nästa bok, Paradis City, tog det fyra år att skriva. Längre än något han hade skrivit tidigare.
– Det var något med den övergången. Att sitta på en fantastisk plats, ha all tid i världen till att skriva, men inte möta någonting av det som fått igång mig tidigare. Ingen ångest, inget lidande, ingenting som gav mig idéer och material.
På Mallorca kunde jag inte heller uppfatta nyanser i politiken
– På Mallorca kunde jag inte heller uppfatta nyanser i politiken, fasader som människor satte upp, sättet folk klädde sig, pratade på, det sade mig ingenting. När vi flyttade tillbaka till Stockholm kom allt tillbaka. Den här platsen, det ögat jag har här, det har jag ingen annanstans.
Det du säger nu visar hur svårt det är med integration, att inte ha sina rötter på en plats, vare sig språkligt eller kulturellt.
– Det är en bra liknelse, jag har faktiskt inte tänkt på det sättet förut. Det tar otroligt lång tid att få de antennerna i ett nytt land, kommer man som äldre kanske man aldrig får det. Det är nog först andra generationen som kan känna sig hemma.
Kanske inte helt lätt för den andra generationen heller? Många berättar att de varken känner sig helt hemma i Sverige eller i föräldrarnas gamla hemland.
– Det har både Diamant Salihu och Nicolas Lunabba beskrivit bra i sina böcker. När man inte känner sig hemma i skolan, inte i samhället, men inte heller i föräldrarnas kultur. Då är det lätt att hamna i den toxiska maskulinitet som råder i gängen. Där hittar man gemenskap, trygghet och känner sig sedd. Det blir enormt starkt, det slår familj och allt annat. Det som händer nu är att det är tusentals individer som ingår i olika gäng, och att våldet eskalerat så, då blir det ett samhällsproblem.
Det verkar som om du hyser en stor ömhet för både gärningsmän, offer och deras familjer. Ingen är bara god eller ond, vilket också är tydligt i dina böcker.
– När man jobbar som försvarare, framförallt när det är väldigt unga gärningsmän, då blir man lite som en ny pappa för dem. I Sverige har vi haft extremt långa häktningstider också, det finns exempel på dem som har suttit med fulla restriktioner i över ett år. Under den tiden blir advokaten den enda mänskliga kontakten. Jag vill inte använda ordet kärlek, men man får en väldigt stark medömkan.
De tyckte att jag var dum i huvudet som inte hade en Porsche
– Man bygger en relation och pratar om allt möjligt. Många av dem tyckte att jag, med min lön, var en lustig typ som körde SAAB och hade matlåda, de tyckte att jag var dum i huvudet som inte hade en Porsche. Det har jag också skrivit i mina böcker. Egentligen så finns det många likheter mellan underklass och överklass, den här tonvikten vid fina bilar och andra statusmarkörer.
Tror du att det är orättvisorna och jakten på status som är med och driver på kriminaliteten?
– Ja, på sätt och vis, många influerare lägger ut bilder som bara handlar om skryt om deras liv. Det finns exempel på dem som lägger ut närbilder på svindyra märkeskläder, utan att ens vara sponsrade. Gapet mellan vad du har och vad du vill ha blir så enormt stort. Det skapar en falsk närhet också, att få ta del av någons fantastiska liv samtidigt som skillnaden mot ditt eget liv är jättestor .
– Förr, till exempel i skolan, exponerades man för dem som hade det ungefär som man själv, någon enstaka kanske hade en dyr jacka, men man såg inte de där riktigt stora skillnaderna.
I det du skriver får man följa många väldigt olika människotyper, hur gör du för att bygga trovärdiga karaktärer?
– Min ambition är alltid att läsaren ska in i huvudet på en annan människa. Litteraturen är tacksam, därför att man kan beskriva vad en människa tänker och känner, det är mycket svårare på film. I boken beskriver man hur en människa verkligen är, det leder till att ingen blir bara ond eller god.
Jag bygger karaktärerna ganska löst i början
– Jag bygger karaktärerna ganska löst i början. Jag är inte så bra på att teoretisera fram dem, utan skriver mig fram till vem personen är. Några grundpremisser för romanen sätter jag också, men inte så detaljerat. Sedan växer det fram och så småningom gör jag en planering.
Som nybörjare kan det vara svårt att veta hur man ska göra, har du några tips?
– Jag kan berätta hur jag gör, men i slutändan hänger det på den som skriver. Det blir intressant i den här tävlingen, hur långa texter som kommer in.
Du har skrivit många romaner, men även novellsamlingen med den hjärtskärande titeln “Mamma försökte”. Man kan tro att noveller är lättare att skriva, men är det så?
– Novellen är en egen konstform som måste rymma mycket mer på få sidor. Att kunna koka ner en karaktär, en människas historia kräver sitt. Med det sagt så tar det betydligt mindre tid, och man behöver inte överblicka lika många detaljer. Jag tycker att lätt och svårt är fel ord, men det kan vara ett bra sätt att börja med en kortare text. Titeln kommer från en tatuering som en av mina klienter hade.
När du skrev Paradis City rörde du dig inte i Järva, där den utspelas, utan satt på Mallorca och skrev. Hur gjorde du för att hitta miljön?
– Jag har varit mycket i Järva under åren som advokat, då den lilla polisstationen låg i Rinkeby. Men framförallt har jag och min fru haft ett samarbete med den somaliska föräldraföreningen i Kämpingeskolan där vi bedrev läxhjälp. Bilden som många har av att det är farligt på gatorna i Järva är helt fel, den är bara larvig.
Vad var det svåraste med att lämna ifrån dig din första text till en förläggare?
– När jag hade skrivit ett tag såg jag att det kanske kunde bli något av det. Min fru och min pappa och några kompisar fick läsa, och jag gick en skrivarkurs på Folkuniversitetet. Läraren där tyckte att jag skulle skicka in manuset till några förlag. Flera refuserade mig, men Wahlström & Widstrand nappade, och en förläggare läste mitt manus. Hon gillade storyn, men tyckte att det var för hårt språk.
Så jag gick hem och skrev om. Det tog tre månader
– Så jag gick hem och skrev om. Det tog tre månader, jag strök all slang, byggde grammatiskt korrekta meningar och träffade förlaget igen. Då fick jag veta att två lektörer hade läst, och att de ville ha den första versionen. Så, ett tips kan vara att följa sin egen idé och lita på den!
I din senaste bok, Mr Ett blir det tydligt att den kriminella pappan, som har fått ihop en förmögenhet och kan ge sin son ett helt annat liv med fina skolor, “rätt” skolkamrater och olika statusprylar, misslyckats, då sonen likt förbaskat är indragen i kriminalitet. Det känns rätt hopplöst, men också trovärdigt, hur tänkte du?
– Det jag pekar på är att pappan tror att han har breddat vägen för sonen, att han har varit en bra förebild. Men sanningen är att det sonen har sett i sin pappa hela livet är något helt annat.
Det handlar om att hitta bra manliga förebilder, som är trovärdiga
– Återigen handlar det om att hitta bra manliga förebilder, som är trovärdiga. Ta en idrottskille som har tagit tag i sitt liv och gjort bra val, han kan bli en förebild för många. Det är viktigt att jobba med positiva förebilder och att ändra på värderingar. Många av morden nu handlar om det, en sorts hypermaskulinitet där minsta oförrätt måste besvaras med brutalt våld.
När Jens Lapidus skrev Snabba Cash hade han medvetet inte med skjutvapen förrän i slutscenen.
– Då, 2006, förekom varken vapen eller skjutningar i någon större utsträckning i Stockholm. Nu däremot, om jag inte har med automatvapen i storyn så skulle det kännas orealistiskt.
Nu pratas det mycket om hårdare tag, förslag om visitationszoner, avlyssning och husrannsakan utan misstanke om brott och liknande. Alla initiativ riktas åt samma håll, politikerna talar sällan om dem som köper droger eller den gråzon i form av skatteplanering och ekonomisk brottslighet som vissa sysslar med. Hur tänker du som jurist om det?
– I alla mina böcker och TV-serier så finns det skurkar och så finns det SKURKAR. Jag tycker att det är en spännande diskussion. Vi måste få stopp på våldet, det är en sak. Nu ska så många lagar ändras samtidigt. På några få år ska vi hinna ifatt det som grannländerna har genomfört under många år. Jag kallar det för lagstiftningsdiarré, allt på en gång helt okontrollerat. Det skulle behövas ett organ som tittar ordentligt ur ett större perspektiv, vilket inte hinns med när det går så fort. Integritetsfrågan till exempel.
Mycket av det som har fungerat bra har monterats ner genom avregleringar och privatisering
– Man kan också fundera på en annan typ av brottslighet som också skadar samhället på ett annat sätt än den på gatan. Mycket av det som förut har fungerat bra har monterats ner genom avregleringar och privatisering. Det är alla senare regeringar skyldiga till, oavsett färg. Den typen av förmögenhetsanskaffning som har skett genom detta, med fler nya miljardärer än i något annat land, är problematisk.
Ibland har både du och vissa rappare fått kritik för att ni glorifierar det kriminella livet. Samtidigt, om man läser och lyssnar noga så låter det skitjobbigt att vara kriminell. Finns det tillfällen då du har övergett en idé för att inte framställa kriminalitet som lockande?
– Nej, jag försöker inte lägga tillrätta det jag skriver på det sättet. Samtidigt mår mina karaktärer oftast dåligt, de är rädda och har taskiga relationer. Som författare kan jag bara ha ansvar inom ramen för det förväntade resultatet. Jag kan inte hållas ansvarig för att någon tycker att det verkar kul att begå brott efter att ha läst mina böcker.
Det finns ändå en skillnad mellan mig och vissa rappare
– Med det sagt finns det ändå en skillnad mellan mig och vissa rappare. Den består i att jag faktiskt inte begår brott själv. Jag beskriver något utan att vare sig romantisera eller svärta ner. Det finns många rappare som gör precis som jag, det beskriver miljöer och händelser omkring dem. Det som blir problematiskt är när en person skriver och sjunger om brott som den har begått eller ska begå.
Nyligen kom nyheten om 12-årige Murhaf Hamid som sålde majblommor och fick ta emot rasistiskt hat på nätet från en vuxen politiker. Stödet som Murhaf fick då påminde mig om något som huvudpersonen i Paradis City säger:
“Vet du vad vårt enda hopp är? De sansade, folket mittemellan måste kliva fram igen. Det är dags att vanliga, normala människor börjar vråla.” Var det inte nästan det som hände?
– Ja, det blev ju en kraftig reaktion som kan illustrera det som pågår nu. De som hörs är extremer som skriker högst, men som inte alls representerar vanligt folk. Sedan hör det nog till saken, att den demokratiska majoriteten inte skriker så högt. Det politiska livet i Sverige har fått en ny dimension i och med att Sverigedemokraterna kommit in på allvar. Den är svåröverblickbar. Man skulle gärna se att mittenpartierna gick ihop i en koalition, men det är svårt förstås, det finns en lång historia mellan dem som kan stå i vägen.
Annika Skarf
Tensta konsthalls texttävling riktar sig till unga mellan 18 och 28 år. Sista datum för att skicka in sin text är måndagen den 15 maj till paulina@tenstakonsthall.se. I mailet ska skribenten ange sitt namn, födelsedatum, adress och telefonnummer.
