Som vanligt när jag läser en bok av Jens Lapidus förväntar jag mig ett högt tempo, karaktärer från vitt skilda skikt av samhället och en spegling av klyftorna och av olika strömningar och företeelser som finns mer eller mindre öppet runt omkring oss. 
Jag blir inte besviken.

Paradis City placerar oss i Järva i ett Sverige i en inte alltför avlägsen framtid, något exakt årtal nämns inte, men jag skulle gissa början på 2030-talet. Landet styrs av partier till höger.

Enligt en lag som trädde i kraft år 2025 har myndigheterna rätt att tillämpa “särskilda bestämmelser” i bostadsområden som klassats som “Särområde”. Man klassar även på individnivå, en SGI är en “Särskild gängrelaterad individ” och för dessa personer gäller bland annat registreringskrav, avförande från sjukförsäkringen och förhöjda straffskalor. Den som har minst tre domar som ger minst ett års fängelse döms automatiskt till livstid om den döms en fjärde gång oavsett straffskalan på det aktuella brottet.

Annons:
Annons:

Tunnelbanan stannar inte längre vid stationerna i Rinkeby och Tensta

Dessa särområden är omgärdade av en hög mur så kallad “trevnadsdelare” med ett fåtal kontrollerade ut-och inpassager. Tunnelbanan stannar inte längre vid stationerna i Rinkeby och Tensta, ingångarna är igensvetsade.

Särområdespolisen som arbetar i dessa områden har långtgående befogenheter att utföra visitationer och husrannsakningar utan att någon brottsmisstanke föreligger. De kan slå ut 4G- och 5G-näten samt alla telefonoperatörer vid särskilt allvarliga händelser i området. Det är som ett eget samhälle med sjukhus, skolor och förskolor. 

Motsatsen till särområdena är den fiktiva kommunen Tallänge. Kommunen styrs av Tallängepartiet som fick 55 procent i senaste kommunalvalet. Till Tallänge söker sig personer som kan visa minst tre generationer bakåt av “laglydiga svenska samhällsmedborgare” för att få tillgång till kommunens service. Den som vill flytta in i kommunen skriver på ett lojalitetskontrakt. Partiets slogan är “Vi är folkets vän”.

Personporträtten är tydliga och kan uppfattas som stereotypa

Personporträtten är tydliga och kan uppfattas som stereotypa, något som jag tycker är mer ett stilistiskt redskap som i sig fyller en funktion i en sådan här roman. Det går ju inte att komma ifrån att invånarna i olika bostadsområden är homogena, om än med skillnader på individnivå. 

Här finns den före detta MMA-fightern och kriminella unga killen från Järva. Den unga influencern som tjänar stora pengar genom sina kanaler i sociala medier. Miljardären i 30-årsåldern som tjänat enorma summor genom att sälja sitt techbolag och göra diverse uppköp och investeringar i startup-bolag och liknande och som tillhör gruppen av världens mest förmögna. Den kvinnliga polisen med intention att följa lagar och regler och motverka den korruption och våldsbenägenhet hon ser hos vissa kolleger, men som får allt svårare att vara den polis hon vill vara.

Dessa personer vävs samman på olika sätt och får ge röst åt sina olika delar av samhället då Sveriges inrikesminister beskjuts och kidnappas under ett valmöte i Järva.

I samband med händelserna bryter ett fullständigt kaos ut i området, bilar brändes, butiker vandaliserades, det blir så hotfullt att polisen flyger ut sina medarbetare ur området. I ett samarbete mellan Särorådespolisen och säpo bestämmer man sig för att skicka in den gängkriminella före detta MMa-fighter som sitter anhållen för sitt fjärde brott. Han lider av njursvikt och genomgår dialysbehandling som han själv måste betala flera gånger i veckan. Dealen är att om han hittar ministern och de som kidnappat henne så blir han av med sin SGI-markering och får ta del av gratis sjukvård igen. Eftersom han behöver dialys med några dagars mellanrum, så blir tidsfristen den mellan två behandlingar.

Möjliga gärningsmän finns i flera olika grupperingar; Stadsgerillan “Rörelsen”, Islamister, något av de rivaliserande gängen, nynazister.

Det är vårt samhälle han beskriver, om än lite tillskruvat

Som så ofta i Lapidus romaner så är känslan att det är vårt samhälle han beskriver, om än lite tillskruvat. Paradis City är ingen undantag. Trots att det är en framtidsskildring så känns det som en obehagligt nära och trovärdig framtid i många delar.

 Just idag när jag påbörjade arbetet med den här texten har Stefan Lövens regering fallit vid en misstroendeomröstning och ett av alternativen för att gå vidare är att utlysa ett extraval. Ett av de tänkta regeringsalternativen utgörs av partier som redan bland annat framfört förslag om till exempel olika rätt till vårt samhälles allmänna förmåner beroende på vilken grupp i samhället man tillhör. Inte helt olikt samhället i romanen alltså.

För att citera en av huvudkaraktärerna:
“Klassamhället dräper, förstår du det? Vet du vad vårt enda hopp är? De sansade, folket mittemellan måste kliva fram igen. Det är dags för vanliga, normala människor att börja vråla.”

Annika Skarf

Print Friendly, PDF & Email