”The future is in Rinkeby”, sa författaren till mig där i den lilla studion högst upp i Folkets Hus. Jag hade fått hoppa in för att göra en intervju på engelska med den erkände somaliske författaren Nuruddin Farah. Exakt varför jag drogs in i det hela förblir en gåta, men det är tydligen sådant som kan hända en som råkar bo och jobba i nordvästra Stockholm.
Få har väl undgått att Järva nu och då får celebra besök. Politiker och monarker kommer med ojämna mellanrum hit för att klippa band för invigningar av projekt eller i samband med lovande nysatsningar. Eller de gånger då hajpade skådespelare dyker upp med ambitiösa produktionsteam för att spela in ”autentiska ortenscener” till nästa streamingserie. Det finns mycket i det som är fint och smickrande, men spontanmöten med nobelpristippade författare har åtminstone inte jag skämts bort med.
Den som skulle ha intervjuat Nuruddin Farah i veckan hade blivit sjuk och fick ställa in. Och eftersom biblioteket bjudit in honom till Rinkeby bokfestival i helgen fanns det önskemål att ändå ta vara på möjligheten till dokumentation. Så lägligt att jag då råkade finnas på plats.
Vad som först antogs bli en intervju för Nyhetsbyrån Järva visade sig bara 30 minuter före start annonseras som en studioinspelning för potentiell radiospridning. Halvt uppstressad över de nya premisserna började jag googla på uttal av engelska ord och litterära termer som skulle kunna komma väl till pass. En manlig förkämpe till individualism och kvinnlig frigörelse kräver ju ändå sin vokabulär…
Väl inne i studion möter jag en sympatisk och lågmäld man
Väl inne i studion möter jag en sympatisk och lågmäld man med inga som helst förväntningar på vem jag försökte vara. Vi tar i hand och jag presenterar mig kort, han möter mig med plirig blick. Omkring 30 minuters utfrågning och på bästa postkoloniala kompott av amerikansk, svengelsk och brittisk lingo senare har all vad-har-jag-gett-mig-in-på-ängslighet släppt. Framför allt upplever jag en av de mest intressanta pratstunder jag haft. Om kollektiva samhällen, somalisk exil, om postkolonialitet, Trumps trängda upprördhet och till och med Rinkebys stämning kontra Grand Hôtels. Ja, för Nuruddin Farah menade faktiskt att den smältdegel som finns i byn är framtiden.
Med den insikten i bakhuvudet spelar det faktiskt inte längre någon roll om mitt trevande uttal av ”tri-o-logy” (i stället för det mer korrekta ”trilogy”) skulle bli viralt och hamna på något obskyrt engelskt humorkonto. Eller om jag skulle inspirera någon till en udda försök-till-woke karaktär. För när man bara råkar träffa en världsförfattare en solig eftermiddag i Rinkeby förstår man att framtidens mitt inte alls behöver vara så där komplicerad, flera tidszoner bort och genomtänkt som man kanske tror. Att våga ta plats bland spontanitet, eftertänksamhet och mellanmänskliga utbyten i orten kan vara gott nog.
David Johansson
