Ett femtiotal sitter i publiken när Nicolas Lunabba besöker Tensta bibliotek för att prata om sin nya bok Dagbok från 20-talet.
– Om man som läsare kan se sig själv i min bok har jag gjort tillräckligt, säger han.
Samtalet om Nicolas Lunabbas nya bok knyts samman med den hyllade debuten från förra året, Blir du ledsen om jag dör? Båda böckerna kretsar kring det dödliga våld som drabbar unga i hemstaden Malmö.
Ett annat tema, som ingår i den nya bokens undertitel, är vad Nicolas kallar språklöshet. Kvällens samtalsledare, Ramtoulie ”Ramou” Gabbidon, undrar hur han själv har hanterat den, hur han gjort för att ändå lyckas skriva.
– I flera år försökte jag skriva om våldet bland unga, men lyckades inte. Det som blev avgörande till slut var att rikta mig till ett ”du”. I detta fall till ett barn som Sverige hatar – eller snarare, inte bryr sig tillräckligt mycket om för att ens hata.
Det barnet heter Elijah Clarance. Han var en tonåring i det som ofta kallas ”riskzon” när Nicolas tog sig an och lät honom flytta in hos sig. Utvecklingen av deras relation och liv ihop blev handlingen i första boken.
Aldrig kommer förändringen att komma från dem som parasiterar på oss
Nicolas lärde känna Elijah och många andra unga genom sitt vardagsarbete i Helamalmö, en organisation som bedriver socialt arbete i så kallat utsatta stadsdelar i Malmö. Nicolas långa erfarenhet av arbetet med unga präglar och ger tyngd åt hans svar under kvällen. Särskilt när frågan handlar om vad vi kan göra och hur vi behöver tänka för att vända den våldsamma samhällsutvecklingen. Grunden, säger han, är att arbetet alltid måste utgå från de ungas behov – och att inte vänta på att lösningen ska komma från politikerna. Budskapet understryks flera gånger under kvällen och vinner publikens applåder.
– Jag tror, att det enda sättet att vinna värdighet och självrespekt är att vi bygger själva. Aldrig någonsin kommer förändringen att komma från dem som redan parasiterar på oss.
Någon timme in i samtalet får publiken ställa frågor och Nicolas svarar utförligt. En man i yngre medelåldern frågar om författaren ser några kopplingar mellan det dödliga våldet och ”svenskheten”. En bred och komplicerad fråga kan tyckas, men Nicolas svarar snabbt. Han menar att Sverige länge har haft en självbild som en moralisk stormakt, ett neutralt föredöme för världen. Att den självbilden i hög grad lever kvar och gör många blinda för en verklighet som självbilden stämmer allt sämre in på.
En äldre kvinna reser sig och får kvällens sista ord. Hon presenterar sig som fattigpensionär och talar engagerat om behovet att samlas mer, att vi ofta missar att se hur mycket som förenar oss. Rösten skruvas upp ett steg.
– Jag har ju mer gemensamt med er här än med gamla kollegor som lägger upp foton från nån dyr jävla middag på sociala medier, jag skiter väl i dem!
Ett tankeväckande samtal hittar så ett skratt till slut.
Basar Gerecci
