bild på tjej med brunt hår som har en svart tröja med vit text Kollektiv Sorg på
Dina Alami.

Dina Alami, 26, är medlemsansvarig för Kolletiv Sorg och en av fem tjejer som håller i stödgruppssamtalen Collective Talks. Sedan 1 februari i år träffas de varje vecka, med roterande träffar i Rinkeby, Husby och Skärholmen, för att erbjuda en plats att prata om och sörja det dödliga våldet.

– Det är vår gren av Kollektiv Sorg. Ramou var den som grundade Collective Talks och vi andra har anslutit oss till det, berättar Dina Alami denna torsdagskväll i Rinkeby.

De skulle ha haft ett gruppsamtal med ett gäng unga i Folkets Hus, men fick ställa in i sista stund.

Annons:

Hur länge har Collective Talks funnits?

– Vi lanserade den 25 januari förra året och körde fram till vintern, varannan torsdag, i Hallonbergen. Sedan början av det här året har vi ett samarbete med ABF, så därför är vi nu i Rinkeby Folkets Hus, Folkets Husby och i Skärholmen.

Hur är upplägget på träffarna?

– Vi har strukturer och riktlinjer att följa, något som vi har arbetat hårt för att ta fram tillsammans med psykologer från bland annat Mind och Rädda Barnen. Vi är inte några psykologer eller kuratorer själva, men vi sitter på väldigt mycket kunskap och erfarenheter som personligen berörda av våldet. Det krävs för att vi ska kunna erbjuda ett safe space där deltagarna vågar öppna upp sig, säger hon.

Ingen behöver berätta mer än vad de vill

Hur går ett samtal till?

– Man anmäler sig via vårt Instagramkonto eller via vår mejl, sedan dyker man upp och så har vi lite regler som vi går igenom. Att ingen till exempel behöver berätta mer än vad de vill och man behöver inte ens säga något, inte ens sitt namn.

När de ses är det i en ganska intim form, med max åtta deltagare per gång, ledda av en aktiv plus en passiv samtalsledare. Innan varje möte skriver de på Instagram vilket tema som gäller.

– Idag skulle det ha varit tro, men vi har också haft drömmar, hopp och sorg som tema. Det är ett sätt att börja samtalen. Sedan är det lättare för folk att prata och sista halvtimmen är det ofta fika. Någon gång har vi spelat spel tillsammans.

Dina förklarar det som många som inte bär liknande erfarenheter kanske inte tänker på. Nämligen att så fort någon drabbas av det dödliga våldet, så finns det anhöriga som inte bara behöver sörja utan ofta även svara på frågor om det som hänt.

Den som blir mördad av det dödliga våldet ifrågasätts till och med efter sin död

– Det är en sorg som många inte vågar prata om. Som är så skuldbelagd på många sätt och vis och svår att möta acceptans för. När vi själva har träffat psykologer har det varit svårt att få ut någonting av det, för det är en sorg som är svår att beskriva. Den som blir mördad av det dödliga våldet ifrågasätts till och med efter sin död.

Enligt Collective Talks erfarenheter är det svårt att få sörja någon som blivit ihjälskjuten utan att frågan ”vad var det han gjorde?” ställs.

– Vi pratar dessutom om personer som mördats i väldigt ung ålder, kanske på platsen man kallar sitt hem.

De försöker med samtalen helt enkelt skapa någonting som de själva hade behövt när de gick igenom de tuffaste perioderna i deras liv. En möjlighet att få prata om sorgen, att den är legitimerad och att varje sorg är värdig nog att prata om.

Hur har responsen varit från deltagarna?

– Otroligt fin respons. Folk säger att det är precis vad de behöver och till exempel ´jag trodde aldrig jag skulle kunna få prata om att förlora min bror på det här sättet´. Det är därför det är så viktigt.

Collective Talks menar att det är en kollektiv fråga för samhället och som behöver lösas tillsammans, därav namnet.

Många har varit med i stunden när det hände och kanske bevittnat en skjutning

– Vi har mammor, systrar, bröder, vänner och grannar som har kommit till våra samtal. Många har varit med i stunden när det hände och kanske bevittnat en skjutning. Det är många som går runt med obearbetad PTSD. Behoven finns absolut och jag kan inte i mitt liv förstå hur det här inte har tagits på större allvar. Vi gör det här ideellt, för att vi brinner för det, inte för att det är kul.

Förutom gruppsamtal håller de även i utbildningar och deltar ibland i media för att fortsätta skapa en plattform.

– Det är en nationell kris. Vi har barn som dör på våra gator. Det är så bortprioriterat, som att de här människorna inte förtjänar att sörjas? Det är så avhumaniserande för dessa offer, dessa barn, men framför allt för deras anhöriga som lever vidare med sorgen. Var finns stödet?

Vi kan inte lyfta våra erfarenheter om vi inte har en talan

Hur kan media hjälpa till att inte avhumanisera dessa personer och frågor?

– Genom att verkligen uppmärksamma de eldsjälar som faktiskt gör någonting – det är ett val de gör för att de känner att de måste. Men också genom att lyfta och prata med anhöriga. Vi kan inte lyfta våra erfarenheter om vi inte har en talan.

Dina understryker flera gånger att frågor kring det dödliga våldet inte kan förstås eller lösas av någon politiker som inte satt sin fot där våldet sker – det måste få ske genom att lyfta de berättelser som de drabbade själva bär på.

– Att uppmuntra och informera om att det finns stöd och människor som bryr sig är också viktigt, avslutar Dina Alami.

Collective Talks
Startade den 25 januari 2022 med träffar i Hallonbergen. Roterar sedan januari 2023 mellan Rinkeby, Husby och Skärholmen. Är en del av Kolletiv Sorg, men samtalsgruppens fokus är på regelbundna träffar för personer som drabbats direkt eller indirekt av det dödliga våldet.

David Johansson

Print Friendly, PDF & Email