Krönika

Doften av nylagad risgrynsgröt med kanel. Hjärtformade pepparkakor som krossas till bitar i munnen. Familjen som sitter samlad runt vardagsrummet för att kolla på Kalle Anka, så har jag spenderat julafton under hela min uppväxt. För mig som troende muslim firar jag traditionellt inte julen som en högtid, men det är svårt att missa om att vad som sker runt omkring mig. Ljusslingor hänger överallt, pyntade julgranar, julbord i skolan eller på jobbet. Julklappserbjudanden i varje fysisk- och nätbutik. Men framför allt, snö och julmusik. Julen är en tid för ledighet och mycket kärlek.  Så vitt jag vet har jag under hela min uppväxt alltid sett fram emot julen. Det är en tid utan skola och ansvar. Aktiviteterna för dagen bestod av extremt mycket pulkaåkande, varm choklad med grädde och det avslutades med SVT:s julkalender. Om jag hade tur så var både mamma och pappa lediga från sina jobb så vi hade möjlighet att resa utomlands. Så fort vi har passerat november månad och träder in i december förändras allt. Folk blir så mycket gladare, mörkret skingras av alla ljus och året börjar gå mot sitt slut.  Julen står i centrum. Vissa vet inte om de kommer att ha råd…

Ortens bästa poet har vuxit från en lokal poesitävling i Poetry Slam-SM till en institution som lockar tusentals besökare till sina finaler. Det är ett arrangemang där ungdomar får en plattform att komma med sina egna texter och poesi runt om i  Sveriges förorter. Man kan jämföra med Def Comedy Jam som under 1990-talet tog USA med storm, många känner igen flera komiker och skådespelare därifrån. Men just där och då var det många som tyckte att de var för grova eller inte seriösa, men med tiden kan man se att de faktiskt pratade om sin verklighet på ett komiskt sätt. Och utan tvekan så kan vi vara säkra på att ungdomarna som uppträder på Ortens bästa poet är framtidens låtskrivare, poeter eller författare. Ortens bästa poet genomförs i flera städer, först som deltävlingar och sedan kommer tusentals ungdomar från hela Sverige till Rinkeby för finalen. Är man inte där i rätt tid är det omöjligt att hitta plats. Tävlingen har fått ett genomslag som är enormt och man kan fråga sig hur det har gått till trots den inte har blivit erkänd av kultureliten i Sverige. Vart du än vänder dig så ser du taggade ungdomar som är ivriga…

Nu är vi där igen. Ännu en fungerande verksamhet ska läggas ner, eller i alla fall flyttas till sämre lokaler, och huset ska rivas. Beslutet genomförs med samma långsökta motiveringar; fastigheten är fallfärdig och det går inte göra något åt det. Den oåterkalleliga domen är meddelad och bevisen ser alltid likadana ut. En teknisk utredning har konstaterat att byggnaden har så allvarliga tekniska brister att det är svårt att bedriva verksamheten i lokalerna. Jag har läst sådana förklaringar alldeles för ofta om fastigheter i Järva. Stockholms kommunala förvaltningar har genomgått en ”Trumpifiering” Fakta har många gånger blivit alternativa fakta, Stockholms kommunala förvaltningar har genomgått en ”Trumpifiering”. Det har länge varit så här, många gånger har det handlat om skolfastigheter i Järva och nu gäller det ungdomsgården Reactor i Husby. Lokalerna måste utrymmas på grund av dålig inomhusmiljö, ventilationen fungerar inte och en renovering är inte ekonomiskt försvarbar. Det skulle kosta lika mycket att bygga nya lokaler. Det är bara i undantagsfall som det finns andra objektiva bevekelsegrunder för nedläggning eller rivning av befintliga lokaler i Järva. De objektiva skälen är oftast något annat, som sjunkande elevantal eller mer politiskt motiverade beslut, vilket verkar vara fallet med Reactor i Husby. Visst,…

Pensionärsmaffian. Så beskrevs vi igår av Petra, biträdande rektor på Fryshuset i Husby, som besökte VIS-gruppen. Gruppen består alltså av pensionärer som träffas varje måndag morgon i Folkets Husby på Husby Torg. Vi kallar oss VIS, vilket betyder ”Vi i samhället”. Ända sen 1975 har ortens invånare försökt forma samhället efter sina behov och sin kunskap. Det yttre bygget fanns redan på plats enligt samhällets dåtida ambitioner för vård, barntillsyn och kultur. Invånarnas byggnadsmaterial var det gemensamma språket – svenskan – och de goda erfarenheterna av föreningsliv. Vi flyttade hit, till ett nybyggt mönstersamhälle, från alla hörn av Sverige och Finland. Det gav gemenskap mellan oss invånare och en stark känsla för området. Denna gemenskap har jag som äldre saknat i många år. Många som var med då – den första tiden – lever inte längre. Andra har flyttat härifrån – så som familjer alltid gjort när man ville ”vidare” eller barnen blivit vuxna. Det är inget konstigt med det. Någon sa också en gång till mig att en ort brukar förändras på 15 år. I så fall har vi som är kvar upplevt nästan tre sådana perioder. Det enda vi äldre, som ”vet” hur allt borde vara, kan bidra…

Vardagen i den lankesiska byn utanför samhället Gonapola,  är stillsamt och vackert. Bland de vattendränkta risfälten, palmdjungeln och de enkla husen, är de som lever det enklaste livet också de mest tacksamma. Numera reser jag hit till Sri Lanka årligen, för att besöka min biologiska familj. Ett privilegium på många sätt, något jag är så medveten om och så tacksam för. Sedan spädbarnsålder har Sverige varit mitt ”hemma”, passet visar det, min förkärlek till landets fyra årstider, matkulturen och min uppskattning av kösystemet skriker ut suedin i mig. Däremot förändrades min värld, mina perspektiv och framförallt min självbild, när jag 2012 fick kontakt och träffade min lankesiska familj igen. Det var första gången på 25 år. Nu, när ytterligare sex år har passerat, promenerar jag på grusvägen och svettas i den höga luftfuktigheten. Fukten är typiskt för Sri Lanka under denna tid på året, då det regnar flera timmar om dagen. Jag påminns om att de som har minst – och svårast rent ekonomiskt – alltid är de som drabbas mest och värst. Motpolerna har inga begränsningar. Människorna i min omgivning går dagligen igenom utmaningar som jag, som kallar Sverige för hemma, lever så långt ifrån i min trygga vardag.…

Tjejer… Är ni redo? Så lyder vårt intro till varje Galdem A Talk-avsnitt och varför vi gör det är ett sätt att påminna oss själva gång på gång att vi faktiskt håller på med något så stort som en podcast. Vi är fyra tjejer mellan 18 och 21 år från förorten Husby, som tar upp viktiga samhällsfrågor som skönhets- och kroppsideal, hur lite representation det finns i orten, hur musiken förskönar våldet med mera, med mera. Men mest av allt snackar vi bara skit. Galdem A Talk kan ordagrant översättas till “tjejer som pratar” och det just därför vi valde det namnet. Det ska vara enkelt att förstå vilken målgrupp vi riktar oss till – tjejer. Innan vi startade vår podcast insåg vi att det inte fanns någon plattform för tjejer i vår ålder och i området vi bor i. Vad görs i en sådan situation då? Jo, man skapar sin egen plattform. Inget i livet är gratis, om du vill göra en förändring får du kämpa för den. Och det är exakt det vi har gjort. Vi har kommit en lång väg, från att vara osäkra och oroliga för vad folk ska tycka och tänka om oss, har vi…

Gick till Folkets Husby häromkvällen för att om möjligt delta med förslag på motiv till en ny muralmålning. Det är en vägg på ICA-torget som är aktuell nu. Ailin och Nadar är med och arrangerar det hela även denna gång och de väntade nu på att intresserade ”bybor” skulle komma med några bra idéer på motiv. Samtidigt pågick ”läxhjälpen” i huset. Vid borden i stora salen och fikaentrén satt barn med läxböcker. Där satt även en och annan vuxen, en ”hjälpare” eller förälder, fick jag veta. Det var en stol ledig vid ett bord, och flickan som satt där hade inget emot att jag slog mig ner bredvid henne en stund. Vilken chans! Jag har varit nyfiken på ”läxläsningshjälpen” som bedrivs i orten sen många år. Den här flickan hade just läst boken ”Mio min Mio” och hon visade mig ett papper med frågor om bokens innehåll. Det var hennes läxa till nästa måndag. Hon hade ett par svar, men tvekade lite och sa att hon nog måste titta i boken en gång till, och det skulle hon göra hemma. Hon berättade att de hade läxor två gånger i veckan. När min son gick i Husbygårdsskolans första etta, 1974, fick…

Jag vill ändra mitt namn. Eller, jag vill snarare ändra tillbaka mitt namn. Namnet jag bär på just nu är en täckmantel, en fasad av någon jag inte är. Jag tillhör de barn som är andra generationens invandrare som gavs ett svenskklingande namn. För att enklare få jobb, sa mina föräldrar. I mitt huvud översätts det som ”För att du inte ska diskrimineras för den osvenskhet som ditt namn bär på”. Men jag behövde inte heta Helen för att inte göra mig påmind om hur osvensk jag är. Det såg klasskamrater, lärare och vita rum till. Även om jag är vit, rasifieras jag som icke-vit i svensk kontext. Och det får mig att undra om människor ser det jag ser; att när jag diskrimineras på grund av mitt utseende, på grund av att jag är blatte för att tala klarspråk, tänk då hur det ser ut för dem som ligger längre ner i hierarkin? I ett av världens mest progressiva demokratier. Därför tvingas också många av oss på denna täckmantel. För att vi vet att det är enklare att överleva och ta sig fram. Den här fasaden öppnar dörrar, naturligtvis. Men till en kostnad. Till en kostnad av att förneka…

”Vi ser inte varann! Behöver inte mötas? Får inte tillfälle att mötas – annat än på broarna. (Tack för dessa!) Än en gång: fram för öppna träffar med stabil personal, dans, musik och teater!”. Så tänkte jag på morgonen den 30 september. Dagen efter la jag till ”och poesi”. Jag hade nämligen fått tips om tävlingen på Folkets Husby samma dag. Man skulle välja ut kandidater till finalen i tävlingen ”Ortens bästa poet”. Jag gick dit. Det är väl bra om det kommer några. Men oj! Vilken kö!! Två och två längs hela restauranglängan på Husby Torg. Såg att reportern fån Nyhetsbyrån Järva stod där och pratade med någon vakt. Men medias representant fick inte komma in i förväg, eftersom hon inte hade anmält sig enligt deras ”media policy”. Reportern blev sur, och dessutom utskälld, så hon gick därifrån. Det var synd tyckte jag, för hon brukar vara så bra på att beskriva och fota alla sammankomster inifrån och ut och är en sann lokalreporter. För övrigt var hon den enda representanten för media på plats. Det var en upplevelse att stå och prata med de unga kvinnorna eller ”tjejerna” som stod närmast i kön. De var så vänliga och en påstod…