Inga Harnesk

”Oplanerade och spontana möten kan ge så mycket”

Krönika

Vi ser inte varann! Behöver inte mötas? Får inte tillfälle att mötas – annat än på broarna. (Tack för dessa!) Än en gång: fram för öppna träffar med stabil personal, dans, musik och teater!”. Så tänkte jag på morgonen den 30 september. Dagen efter la jag till ”och poesi”. Jag hade nämligen fått tips om tävlingen på Folkets Husby samma dag. Man skulle välja ut kandidater till finalen i tävlingen ”Ortens bästa poet”.

Jag gick dit. Det är väl bra om det kommer några. Men oj! Vilken kö!! Två och två längs hela restauranglängan på Husby Torg. Såg att reportern fån Nyhetsbyrån Järva stod där och pratade med någon vakt. Men medias representant fick inte komma in i förväg, eftersom hon inte hade anmält sig enligt deras ”media policy”. Reportern blev sur, och dessutom utskälld, så hon gick därifrån. Det var synd tyckte jag, för hon brukar vara så bra på att beskriva och fota alla sammankomster inifrån och ut och är en sann lokalreporter. För övrigt var hon den enda representanten för media på plats.

Det var en upplevelse att stå och prata med de unga kvinnorna eller ”tjejerna” som stod närmast i kön. De var så vänliga och en påstod att det var roligt att höra mina ”berättelser”. Jag vet, att jag pratar på lite väl mycket, när jag får tillfälle. Men de hade i det läget inget emot det, hade ju ändå inget annat för sig. 

Väl inne i entrén blev det mer kontakter med äldre och unga män, några tidigare bekanta, som också är intresserade av samhällsfrågor. Stora hörsalen blev fort proppfull och jag tänkte gå hem. Jag hör dåligt och hade redan fått så god utdelning av mitt besök. Blev till och med presenterad för Soraia som arbetar på ungdomsgården i Husbygårdsskolan. I den skolan har jag ju jobbat i 18 år och jag ser fram mot att träffa henne och ungdomarna där.

Det var två timmar med djupa känslor

Plötsligt kom en ung man fram och frågade om jag ville sitta i salen. ”Det är fullt”, sa jag, men han tog resolut min stol och mina plastmuggar och banade väg genom folkhavet. Det gick hur lätt som helst. ”Det var hans idé” sa jag ursäktande, men alla log bara och jag hamnade långt fram.
Juryn var uppdelad i två sektioner. De skulle lämna var sin röst och i publiken fanns tre eller fyra som hade den uppgiften. Ljudanläggningen var förstklassig. Och så hade man en suverän programledare – rolig och ledig – men vad han sa kunde jag tyvärr inte alltid höra.
Poeterna själva framförde sina dikter mycket tydligt och klart. Jag hörde varje ord. Och det var två timmar med djupa känslor: mycket smärta och sorg, kärlek och svek, men även förtröstan och vikten av att orka vidare.
I salen satt jag bredvid några flickor och en vuxen kvinna. Vi hade mycket att prata om i pausen. De oplanerade och spontana fysiska mötena kan ge så mycket. Det är bara att fortsätta söka sig till olika föreställningar på orten, så blir vi snart bekanta med varann här ute.

Inga Harnesk
Print Friendly, PDF & Email