Krönika

För snart sex år sedan var jag första journalisten på plats när kravallerna startade i Husby – ordningsvakternas ingripande mot Anas Ali, Sakariye Matas, Yonis Muse och Muad Suleiman i Kista Galleria visar vad som har ändrats under tiden. 

Mitt 2018 hade kunnat sluta väldigt tråkigt. På vägen till nyårsfirandet glömde jag min väska på tunnelbanan och blev av med både hemnycklar, plånbok och en väsentlig del av maten vi skulle äta till middag. All feststämning och energi rann av mig när jag insåg vad som hade hänt och jag kände mest för att lägga mig ner på perrongen och gråta. Men mobilen fanns kvar och det dröjde bara en liten stund innan den ringde. Det var en tjej som jobbade i spärren i Kista som hade fått in väskan av någon som hittat den på tåget. Inte nog med att hon hade letat upp mitt telefonnummer, hon erbjöd sig dessutom att åka och lämna väskan i Rinkeby efter jobbet så att jag skulle kunna hämta den där på vägen hem. Tack R, av hela mitt hjärta, du vet vem du är! Klockan var inte ens tolv när vi åkte hem efter ett alldeles lagom och perfekt firande. Tvååringen som för första gången förstått tjusningen med nyår sov i vagnen, vi skulle hinna hem innan värsta smällarkaoset på torget och min väska väntade på stationen. I Rinkeby var det kö för att köpa biljett. Flera ordningsvakter bevakade spärrlinjen och…

Jag började skriva poesi på grund av Ortens bästa poet då jag blev väldigt inspirerad.  Eventet Orten bästa poet skapades av den ideella föreningen Förenade Förorter och har pågått nu i fyra år. Jag skriver poesi för att sprida mina tankar och idéer samt göra min röst hörd. Poesi betyder mycket för mig för att jag älskar att skriva dikter och uttrycka mina känslor fritt. Innan jag hade varit på Ortens bästa poet tänkte jag inte mycket på poesi och utan den upplevelsen skulle jag nog aldrig ha börjat med det. Det var även Förenade Förorter som hjälpte mig med att lära mig skriva poesi.  I år gick jag på en poesiworkshop, en kurs skapad av Förenade Förorter under höstlovet. Där lärde jag mig mycket om skrivandet av poesi såsom Haiku, olika metaforer, stavelser och rim. Förenade Förorter lärde mig skriva poesi, lärde mig uppskatta poesi och lärde mig älska poesi. Nu skriver jag poesi nästan dagligen, det är så jag får ut mina känslor. Ortens bästa poet betyder mycket för mig. Min dröm var att någon gång tävla i eventet och få stå på samma scen där flera andra fantastiska poeter har uppträtt. Alla poeter som deltar är tunga…

Doften av nylagad risgrynsgröt med kanel. Hjärtformade pepparkakor som krossas till bitar i munnen. Familjen som sitter samlad runt vardagsrummet för att kolla på Kalle Anka, så har jag spenderat julafton under hela min uppväxt. För mig som troende muslim firar jag traditionellt inte julen som en högtid, men det är svårt att missa om att vad som sker runt omkring mig. Ljusslingor hänger överallt, pyntade julgranar, julbord i skolan eller på jobbet. Julklappserbjudanden i varje fysisk- och nätbutik. Men framför allt, snö och julmusik. Julen är en tid för ledighet och mycket kärlek.  Så vitt jag vet har jag under hela min uppväxt alltid sett fram emot julen. Det är en tid utan skola och ansvar. Aktiviteterna för dagen bestod av extremt mycket pulkaåkande, varm choklad med grädde och det avslutades med SVT:s julkalender. Om jag hade tur så var både mamma och pappa lediga från sina jobb så vi hade möjlighet att resa utomlands. Så fort vi har passerat november månad och träder in i december förändras allt. Folk blir så mycket gladare, mörkret skingras av alla ljus och året börjar gå mot sitt slut.  Julen står i centrum. Vissa vet inte om de kommer att ha råd…

Ortens bästa poet har vuxit från en lokal poesitävling i Poetry Slam-SM till en institution som lockar tusentals besökare till sina finaler. Det är ett arrangemang där ungdomar får en plattform att komma med sina egna texter och poesi runt om i  Sveriges förorter. Man kan jämföra med Def Comedy Jam som under 1990-talet tog USA med storm, många känner igen flera komiker och skådespelare därifrån. Men just där och då var det många som tyckte att de var för grova eller inte seriösa, men med tiden kan man se att de faktiskt pratade om sin verklighet på ett komiskt sätt. Och utan tvekan så kan vi vara säkra på att ungdomarna som uppträder på Ortens bästa poet är framtidens låtskrivare, poeter eller författare. Ortens bästa poet genomförs i flera städer, först som deltävlingar och sedan kommer tusentals ungdomar från hela Sverige till Rinkeby för finalen. Är man inte där i rätt tid är det omöjligt att hitta plats. Tävlingen har fått ett genomslag som är enormt och man kan fråga sig hur det har gått till trots den inte har blivit erkänd av kultureliten i Sverige. Vart du än vänder dig så ser du taggade ungdomar som är ivriga…

Nu är vi där igen. Ännu en fungerande verksamhet ska läggas ner, eller i alla fall flyttas till sämre lokaler, och huset ska rivas. Beslutet genomförs med samma långsökta motiveringar; fastigheten är fallfärdig och det går inte göra något åt det. Den oåterkalleliga domen är meddelad och bevisen ser alltid likadana ut. En teknisk utredning har konstaterat att byggnaden har så allvarliga tekniska brister att det är svårt att bedriva verksamheten i lokalerna. Jag har läst sådana förklaringar alldeles för ofta om fastigheter i Järva. Stockholms kommunala förvaltningar har genomgått en ”Trumpifiering” Fakta har många gånger blivit alternativa fakta, Stockholms kommunala förvaltningar har genomgått en ”Trumpifiering”. Det har länge varit så här, många gånger har det handlat om skolfastigheter i Järva och nu gäller det ungdomsgården Reactor i Husby. Lokalerna måste utrymmas på grund av dålig inomhusmiljö, ventilationen fungerar inte och en renovering är inte ekonomiskt försvarbar. Det skulle kosta lika mycket att bygga nya lokaler. Det är bara i undantagsfall som det finns andra objektiva bevekelsegrunder för nedläggning eller rivning av befintliga lokaler i Järva. De objektiva skälen är oftast något annat, som sjunkande elevantal eller mer politiskt motiverade beslut, vilket verkar vara fallet med Reactor i Husby. Visst,…

Pensionärsmaffian. Så beskrevs vi igår av Petra, biträdande rektor på Fryshuset i Husby, som besökte VIS-gruppen. Gruppen består alltså av pensionärer som träffas varje måndag morgon i Folkets Husby på Husby Torg. Vi kallar oss VIS, vilket betyder ”Vi i samhället”. Ända sen 1975 har ortens invånare försökt forma samhället efter sina behov och sin kunskap. Det yttre bygget fanns redan på plats enligt samhällets dåtida ambitioner för vård, barntillsyn och kultur. Invånarnas byggnadsmaterial var det gemensamma språket – svenskan – och de goda erfarenheterna av föreningsliv. Vi flyttade hit, till ett nybyggt mönstersamhälle, från alla hörn av Sverige och Finland. Det gav gemenskap mellan oss invånare och en stark känsla för området. Denna gemenskap har jag som äldre saknat i många år. Många som var med då – den första tiden – lever inte längre. Andra har flyttat härifrån – så som familjer alltid gjort när man ville ”vidare” eller barnen blivit vuxna. Det är inget konstigt med det. Någon sa också en gång till mig att en ort brukar förändras på 15 år. I så fall har vi som är kvar upplevt nästan tre sådana perioder. Det enda vi äldre, som ”vet” hur allt borde vara, kan bidra…

Vardagen i den lankesiska byn utanför samhället Gonapola,  är stillsamt och vackert. Bland de vattendränkta risfälten, palmdjungeln och de enkla husen, är de som lever det enklaste livet också de mest tacksamma. Numera reser jag hit till Sri Lanka årligen, för att besöka min biologiska familj. Ett privilegium på många sätt, något jag är så medveten om och så tacksam för. Sedan spädbarnsålder har Sverige varit mitt ”hemma”, passet visar det, min förkärlek till landets fyra årstider, matkulturen och min uppskattning av kösystemet skriker ut suedin i mig. Däremot förändrades min värld, mina perspektiv och framförallt min självbild, när jag 2012 fick kontakt och träffade min lankesiska familj igen. Det var första gången på 25 år. Nu, när ytterligare sex år har passerat, promenerar jag på grusvägen och svettas i den höga luftfuktigheten. Fukten är typiskt för Sri Lanka under denna tid på året, då det regnar flera timmar om dagen. Jag påminns om att de som har minst – och svårast rent ekonomiskt – alltid är de som drabbas mest och värst. Motpolerna har inga begränsningar. Människorna i min omgivning går dagligen igenom utmaningar som jag, som kallar Sverige för hemma, lever så långt ifrån i min trygga vardag.…

Tjejer… Är ni redo? Så lyder vårt intro till varje Galdem A Talk-avsnitt och varför vi gör det är ett sätt att påminna oss själva gång på gång att vi faktiskt håller på med något så stort som en podcast. Vi är fyra tjejer mellan 18 och 21 år från förorten Husby, som tar upp viktiga samhällsfrågor som skönhets- och kroppsideal, hur lite representation det finns i orten, hur musiken förskönar våldet med mera, med mera. Men mest av allt snackar vi bara skit. Galdem A Talk kan ordagrant översättas till “tjejer som pratar” och det just därför vi valde det namnet. Det ska vara enkelt att förstå vilken målgrupp vi riktar oss till – tjejer. Innan vi startade vår podcast insåg vi att det inte fanns någon plattform för tjejer i vår ålder och i området vi bor i. Vad görs i en sådan situation då? Jo, man skapar sin egen plattform. Inget i livet är gratis, om du vill göra en förändring får du kämpa för den. Och det är exakt det vi har gjort. Vi har kommit en lång väg, från att vara osäkra och oroliga för vad folk ska tycka och tänka om oss, har vi…

Gick till Folkets Husby häromkvällen för att om möjligt delta med förslag på motiv till en ny muralmålning. Det är en vägg på ICA-torget som är aktuell nu. Ailin och Nadar är med och arrangerar det hela även denna gång och de väntade nu på att intresserade ”bybor” skulle komma med några bra idéer på motiv. Samtidigt pågick ”läxhjälpen” i huset. Vid borden i stora salen och fikaentrén satt barn med läxböcker. Där satt även en och annan vuxen, en ”hjälpare” eller förälder, fick jag veta. Det var en stol ledig vid ett bord, och flickan som satt där hade inget emot att jag slog mig ner bredvid henne en stund. Vilken chans! Jag har varit nyfiken på ”läxläsningshjälpen” som bedrivs i orten sen många år. Den här flickan hade just läst boken ”Mio min Mio” och hon visade mig ett papper med frågor om bokens innehåll. Det var hennes läxa till nästa måndag. Hon hade ett par svar, men tvekade lite och sa att hon nog måste titta i boken en gång till, och det skulle hon göra hemma. Hon berättade att de hade läxor två gånger i veckan. När min son gick i Husbygårdsskolans första etta, 1974, fick…