Krönika

Pensionärsmaffian. Så beskrevs vi igår av Petra, biträdande rektor på Fryshuset i Husby, som besökte VIS-gruppen. Gruppen består alltså av pensionärer som träffas varje måndag morgon i Folkets Husby på Husby Torg. Vi kallar oss VIS, vilket betyder ”Vi i samhället”. Ända sen 1975 har ortens invånare försökt forma samhället efter sina behov och sin kunskap. Det yttre bygget fanns redan på plats enligt samhällets dåtida ambitioner för vård, barntillsyn och kultur. Invånarnas byggnadsmaterial var det gemensamma språket – svenskan – och de goda erfarenheterna av föreningsliv. Vi flyttade hit, till ett nybyggt mönstersamhälle, från alla hörn av Sverige och Finland. Det gav gemenskap mellan oss invånare och en stark känsla för området. Denna gemenskap har jag som äldre saknat i många år. Många som var med då – den första tiden – lever inte längre. Andra har flyttat härifrån – så som familjer alltid gjort när man ville ”vidare” eller barnen blivit vuxna. Det är inget konstigt med det. Någon sa också en gång till mig att en ort brukar förändras på 15 år. I så fall har vi som är kvar upplevt nästan tre sådana perioder. Det enda vi äldre, som ”vet” hur allt borde vara, kan bidra…

Vardagen i den lankesiska byn utanför samhället Gonapola,  är stillsamt och vackert. Bland de vattendränkta risfälten, palmdjungeln och de enkla husen, är de som lever det enklaste livet också de mest tacksamma. Numera reser jag hit till Sri Lanka årligen, för att besöka min biologiska familj. Ett privilegium på många sätt, något jag är så medveten om och så tacksam för. Sedan spädbarnsålder har Sverige varit mitt ”hemma”, passet visar det, min förkärlek till landets fyra årstider, matkulturen och min uppskattning av kösystemet skriker ut suedin i mig. Däremot förändrades min värld, mina perspektiv och framförallt min självbild, när jag 2012 fick kontakt och träffade min lankesiska familj igen. Det var första gången på 25 år. Nu, när ytterligare sex år har passerat, promenerar jag på grusvägen och svettas i den höga luftfuktigheten. Fukten är typiskt för Sri Lanka under denna tid på året, då det regnar flera timmar om dagen. Jag påminns om att de som har minst – och svårast rent ekonomiskt – alltid är de som drabbas mest och värst. Motpolerna har inga begränsningar. Människorna i min omgivning går dagligen igenom utmaningar som jag, som kallar Sverige för hemma, lever så långt ifrån i min trygga vardag.…

Tjejer… Är ni redo? Så lyder vårt intro till varje Galdem A Talk-avsnitt och varför vi gör det är ett sätt att påminna oss själva gång på gång att vi faktiskt håller på med något så stort som en podcast. Vi är fyra tjejer mellan 18 och 21 år från förorten Husby, som tar upp viktiga samhällsfrågor som skönhets- och kroppsideal, hur lite representation det finns i orten, hur musiken förskönar våldet med mera, med mera. Men mest av allt snackar vi bara skit. Galdem A Talk kan ordagrant översättas till “tjejer som pratar” och det just därför vi valde det namnet. Det ska vara enkelt att förstå vilken målgrupp vi riktar oss till – tjejer. Innan vi startade vår podcast insåg vi att det inte fanns någon plattform för tjejer i vår ålder och i området vi bor i. Vad görs i en sådan situation då? Jo, man skapar sin egen plattform. Inget i livet är gratis, om du vill göra en förändring får du kämpa för den. Och det är exakt det vi har gjort. Vi har kommit en lång väg, från att vara osäkra och oroliga för vad folk ska tycka och tänka om oss, har vi…

Gick till Folkets Husby häromkvällen för att om möjligt delta med förslag på motiv till en ny muralmålning. Det är en vägg på ICA-torget som är aktuell nu. Ailin och Nadar är med och arrangerar det hela även denna gång och de väntade nu på att intresserade ”bybor” skulle komma med några bra idéer på motiv. Samtidigt pågick ”läxhjälpen” i huset. Vid borden i stora salen och fikaentrén satt barn med läxböcker. Där satt även en och annan vuxen, en ”hjälpare” eller förälder, fick jag veta. Det var en stol ledig vid ett bord, och flickan som satt där hade inget emot att jag slog mig ner bredvid henne en stund. Vilken chans! Jag har varit nyfiken på ”läxläsningshjälpen” som bedrivs i orten sen många år. Den här flickan hade just läst boken ”Mio min Mio” och hon visade mig ett papper med frågor om bokens innehåll. Det var hennes läxa till nästa måndag. Hon hade ett par svar, men tvekade lite och sa att hon nog måste titta i boken en gång till, och det skulle hon göra hemma. Hon berättade att de hade läxor två gånger i veckan. När min son gick i Husbygårdsskolans första etta, 1974, fick…

Jag vill ändra mitt namn. Eller, jag vill snarare ändra tillbaka mitt namn. Namnet jag bär på just nu är en täckmantel, en fasad av någon jag inte är. Jag tillhör de barn som är andra generationens invandrare som gavs ett svenskklingande namn. För att enklare få jobb, sa mina föräldrar. I mitt huvud översätts det som ”För att du inte ska diskrimineras för den osvenskhet som ditt namn bär på”. Men jag behövde inte heta Helen för att inte göra mig påmind om hur osvensk jag är. Det såg klasskamrater, lärare och vita rum till. Även om jag är vit, rasifieras jag som icke-vit i svensk kontext. Och det får mig att undra om människor ser det jag ser; att när jag diskrimineras på grund av mitt utseende, på grund av att jag är blatte för att tala klarspråk, tänk då hur det ser ut för dem som ligger längre ner i hierarkin? I ett av världens mest progressiva demokratier. Därför tvingas också många av oss på denna täckmantel. För att vi vet att det är enklare att överleva och ta sig fram. Den här fasaden öppnar dörrar, naturligtvis. Men till en kostnad. Till en kostnad av att förneka…

”Vi ser inte varann! Behöver inte mötas? Får inte tillfälle att mötas – annat än på broarna. (Tack för dessa!) Än en gång: fram för öppna träffar med stabil personal, dans, musik och teater!”. Så tänkte jag på morgonen den 30 september. Dagen efter la jag till ”och poesi”. Jag hade nämligen fått tips om tävlingen på Folkets Husby samma dag. Man skulle välja ut kandidater till finalen i tävlingen ”Ortens bästa poet”. Jag gick dit. Det är väl bra om det kommer några. Men oj! Vilken kö!! Två och två längs hela restauranglängan på Husby Torg. Såg att reportern fån Nyhetsbyrån Järva stod där och pratade med någon vakt. Men medias representant fick inte komma in i förväg, eftersom hon inte hade anmält sig enligt deras ”media policy”. Reportern blev sur, och dessutom utskälld, så hon gick därifrån. Det var synd tyckte jag, för hon brukar vara så bra på att beskriva och fota alla sammankomster inifrån och ut och är en sann lokalreporter. För övrigt var hon den enda representanten för media på plats. Det var en upplevelse att stå och prata med de unga kvinnorna eller ”tjejerna” som stod närmast i kön. De var så vänliga och en påstod…

Jag tycker, att slöjdebatten är rasistisk och kvinnohatande. Och nu ska jag förklara varför: Vi kan låtsas att alla skäggiga muslimska män är hemska och att de faktiskt tvingar sina fruar och döttrar att bära slöja. Ska vi då straffa kvinnorna och flickorna eller ska vi straffa männen? Vi kan låtsas att alla flickor som har slöja utsätts för könsstympning. Om vi förbjuder slöjan, underlättar det deras liv och räddar det deras underliv? Den fråga som vi alltid måste ställa oss är – oavsett om det gäller kvinnors rätt till sin kropp i Argentina eller flickors rätt att klä sig hur de vill i skolan – varför handlar det alltid om kvinnans kropp och klädsel? Varför är det hennes liv som begränsas, regleras och förbjuds? Inte bara av muslimska män, utan även av flera länders regeringar. Diskussionen om slöjan handlar inte om de problem vi faktiskt har med patriarkatet. Det handlar inte om konservativa pappor eller kontrollerande bröder, om hedersförtryck eller kvinnofridskränkning. Utan om populism och rasism. Jag vill inte förneka problemen, utan jag vill att vi ska lösa dem ordentligt. Kvinnan är en fri varelse, med rätt till sin egen kropp Om vi fortsätter låtsas att vi är ett modernt…

Jag har renskrivit en del minnesanteckningar om mitt liv med min make gruvarbetaren och våra tre barn. Jag ville bara summera vad våra liv egentligen handlat om. Familjefoton visar många fina stunder tillsammans med släkt och vänner. Maken dog för några år sen, men jag hade verkligen behövt fråga honom om ett och annat. Ramen var på den tiden kärnfamiljen i folkhemmet. När jag lämnat mina minnen återvänder jag till nutiden. Men jisses – vi är ju redan i augusti! Bara en månad kvar till valet. Då skall alla hinna bestämma sig för hur de skall rösta! De flesta vet kanske. De politiskt aktiva arbetar året runt och många av dem har gjort så i hela sina vuxna liv. Många har uppfostrats i en anda i hemmet och senare skaffat sig en annan övertygelse. Några har bytt åsikter flera gånger om. Har partierna möjligen själva förändrats? Naturligtvis. Bara under min tid har ju så oerhört mycket förändrats i samhället och därmed påverkat våra personliga liv. Allt berodde inte bara på den egna förmågan till framgång och karriär. Vi har alla fått det bättre. Samhällsutvecklingen gav oss undan för undan ett bekvämare och mer omväxlande liv. Föregående generationer tog till sig allt…

Jag vill slå ett slag för alla duktiga flickor där ute. Vi som kompenserar för våra bröder, mammor och pappor. Vi som kompenserar för mediabilden och som bär förorterna på våra axlar. Unga tjejer med utländsk bakgrund är en stor grupp på landets universitet och högskolor. Särskilt hög är andelen av flickor som invandrat efter sju års ålder. (Hela 63 procent, enligt Statistiska centralbyråns mätning från 2016/2017.) Det finns en hel del att säga om unga pojkar, överallt i hela landet, men särskilt i de socialt utsatta områdena. Föräldrar lägger många gånger sin tillit till flickan, medan pojkens roll är svårare att hitta. En man kan ju bara ge sig ut och arbeta, men när arbetsmarknaden diskriminerar och hindren är svåra att ta sig över, så faller pojkarna mellan stolarna. Krocken mellan den traditionella mansrollen och samtiden knäcker framtidstron och leder istället till hopplöshet. Hela samhället hämmas av den existerande mansrollen, men kanske blir det mest påtagligt i orten. Förutom utanförskap, så ger mansrollen också begränsade möjligheter till livsval för pojkarna. Redan i skolan blir det tydligt, många pojkar känner inte att studier är mödan värd. I ett trångbott hem stannar flickan hemma och gör sina läxor. Men pojken tar cykeln,…