”Oplanerade och spontana möten kan ge så mycket”

”Vi ser inte varann! Behöver inte mötas? Får inte tillfälle att mötas – annat än på broarna. (Tack för dessa!) Än en gång: fram för öppna träffar med stabil personal, dans, musik och teater!”. Så tänkte jag på morgonen den 30 september. Dagen efter la jag till ”och poesi”. Jag hade nämligen fått tips om tävlingen på Folkets Husby samma dag. Man skulle välja ut kandidater till finalen i tävlingen ”Ortens bästa poet”. Jag gick dit. Det är väl bra om det kommer några. Men oj! Vilken kö!! Två och två längs hela restauranglängan på Husby Torg. Såg att reportern fån Nyhetsbyrån Järva stod där och pratade med någon vakt. Men medias representant fick inte komma in i förväg, eftersom hon inte hade anmält sig enligt deras ”media policy”. Reportern blev sur, och dessutom utskälld, så hon gick därifrån. Det var synd tyckte jag, för hon brukar vara så bra på att beskriva och fota alla sammankomster inifrån och ut och är en sann lokalreporter. För övrigt var hon den enda representanten för media på plats. Det var en upplevelse att stå och prata med de unga kvinnorna eller ”tjejerna” som stod närmast i kön. De var så vänliga och en påstod…

Jag slog näven i bordet hos Gunvor

Har nu klarat av att koka sex liter indisk linssoppa. Inte helt nöjd, men det får duga. (Medlemsmöte på Hästa Gård i morgon.) Är för övrigt hemskt ledsen på alla som inte tål höra något positivt om invandrare. Jag slog näven i bordet hos Gunvor idag när hon också kom med hånfulla kommentarer. Jag gick i protest. Det har aldrig hänt förr. I morse var Maja också spydig, när jag berättade om hur trevligt det var på kurdernas ”minifest” igår. Kurderna har nu bjudit till fest den 12/12. Maja undrade då om folk (svenskar) skulle vilja komma. Då blev jag rädd. Till och med Maja, som jag respekterar så! Jag pratade med min dotter.  ”Man kan förstå folk som reagerar så”, tyckte hon. Det kan jag också. Jag brukar säga att svenskar också sörjer sitt hemland, sitt kära Sörgården eller folkhemmet. Invandrarna får skulden för alla förändringar. Många äldre, som jag ju mest umgås med, tycker att det är jobbigt med förändringar i omsorgen och andra hörnstenar i folkhemmet. Vad skall de åka hem till? Till sina bödlar eller misären? För min del skyller jag allt på den moderna (kapital-)marknaden. Hur vill folk ha det egentligen? Jag ska fråga. Jag…

Slöjdebatten är rasistisk och kvinnohatande

Jag tycker, att slöjdebatten är rasistisk och kvinnohatande. Och nu ska jag förklara varför: Vi kan låtsas att alla skäggiga muslimska män är hemska och att de faktiskt tvingar sina fruar och döttrar att bära slöja. Ska vi då straffa kvinnorna och flickorna eller ska vi straffa männen? Vi kan låtsas att alla flickor som har slöja utsätts för könsstympning. Om vi förbjuder slöjan, underlättar det deras liv och räddar det deras underliv? Den fråga som vi alltid måste ställa oss är – oavsett om det gäller kvinnors rätt till sin kropp i Argentina eller flickors rätt att klä sig hur de vill i skolan – varför handlar det alltid om kvinnans kropp och klädsel? Varför är det hennes liv som begränsas, regleras och förbjuds? Inte bara av muslimska män, utan även av flera länders regeringar. Diskussionen om slöjan handlar inte om de problem vi faktiskt har med patriarkatet. Det handlar inte om konservativa pappor eller kontrollerande bröder, om hedersförtryck eller kvinnofridskränkning. Utan om populism och rasism. Jag vill inte förneka problemen, utan jag vill att vi ska lösa dem ordentligt. Kvinnan är en fri varelse, med rätt till sin egen kropp Om vi fortsätter låtsas att vi är ett modernt…

Men jisses – vi är redan i augusti!

Jag har renskrivit en del minnesanteckningar om mitt liv med min make gruvarbetaren och våra tre barn. Jag ville bara summera vad våra liv egentligen handlat om. Familjefoton visar många fina stunder tillsammans med släkt och vänner. Maken dog för några år sen, men jag hade verkligen behövt fråga honom om ett och annat. Ramen var på den tiden kärnfamiljen i folkhemmet. När jag lämnat mina minnen återvänder jag till nutiden. Men jisses – vi är ju redan i augusti! Bara en månad kvar till valet. Då skall alla hinna bestämma sig för hur de skall rösta! De flesta vet kanske. De politiskt aktiva arbetar året runt och många av dem har gjort så i hela sina vuxna liv. Många har uppfostrats i en anda i hemmet och senare skaffat sig en annan övertygelse. Några har bytt åsikter flera gånger om. Har partierna möjligen själva förändrats? Naturligtvis. Bara under min tid har ju så oerhört mycket förändrats i samhället och därmed påverkat våra personliga liv. Allt berodde inte bara på den egna förmågan till framgång och karriär. Vi har alla fått det bättre. Samhällsutvecklingen gav oss undan för undan ett bekvämare och mer omväxlande liv. Föregående generationer tog till sig allt…

”Jag vet, syster, det är tungt att bära!”

Jag vill slå ett slag för alla duktiga flickor där ute. Vi som kompenserar för våra bröder, mammor och pappor. Vi som kompenserar för mediabilden och som bär förorterna på våra axlar. Unga tjejer med utländsk bakgrund är en stor grupp på landets universitet och högskolor. Särskilt hög är andelen av flickor som invandrat efter sju års ålder. (Hela 63 procent, enligt Statistiska centralbyråns mätning från 2016/2017.) Det finns en hel del att säga om unga pojkar, överallt i hela landet, men särskilt i de socialt utsatta områdena. Föräldrar lägger många gånger sin tillit till flickan, medan pojkens roll är svårare att hitta. En man kan ju bara ge sig ut och arbeta, men när arbetsmarknaden diskriminerar och hindren är svåra att ta sig över, så faller pojkarna mellan stolarna. Krocken mellan den traditionella mansrollen och samtiden knäcker framtidstron och leder istället till hopplöshet. Hela samhället hämmas av den existerande mansrollen, men kanske blir det mest påtagligt i orten. Förutom utanförskap, så ger mansrollen också begränsade möjligheter till livsval för pojkarna. Redan i skolan blir det tydligt, många pojkar känner inte att studier är mödan värd. I ett trångbott hem stannar flickan hemma och gör sina läxor. Men pojken tar cykeln,…

Människor i orten diskrimineras när staden planeras

Igår tog jag min kvällsrunda, en rask promenad hemifrån till Järvafältet. Jag stannade till vid ett kalhygge mitt i tätbebyggt område. Jag pratar om tomten där gamla Bussenhusskolan låg. Det var fyra år sedan när alliansen började rivningen av en funktionell och omtyckt skola, men det var den sittande röd-grön-rosa majoriteten som tog beslutet om att definitivt riva ner skolan. Sagt och gjort, Bussenhusskolan revs och tomten övergick till Svenska Bostäder, som skulle bygga nya och billiga bostäder för barnfamiljer. Tomten är än idag ett kalhygge i en urban miljö. Många Järvabor undrar varför politiker först lägger ner välfungerande verksamhet och sedan river byggnaden, istället för att rusta upp så att verksamheten kan fortsätta? Eller låta andra verksamheter flytta in i lokalerna? Bussenhusskolan var omtyckt och det fanns många potentiella kunder som stod i kö för att hyra lokalerna; skolor, organisationer och företag. Jag fortsätter min kvällsrunda på Järvafältet, det är kvällstid och jag ser solen gå ned bakom Granholmstoppen, det är ett praktfullt solsken. Jag börjar springa lite lätt, men tanken på kalhygget mitt i den urbana miljön släppte inte. Jag kommer ihåg 2008 när stadsdelsnämnden, då ledd av alliansen, beslutade att evakuera gamla förvaltningskontoret på Tenstagången 55 och…

Det brinner i Sverige!

Det är fruktansvärt – men jag blir så glad när jag hör att så väldigt många vill hjälpa till med räddningsarbetet! Några använder sina semesterdagar, andra reser långa vägar. Några tjänstgör frivilligt när arbetsgivaren inte har rätt att beordra en att delta. Lagar och förordningar kan ställa till det då och då, det vet vi, men folk gör tydligen ändå allt när det gäller. Var och en har en sån här gång en meningsfull uppgift. Det är en underbar känsla som man annars sällan får uppleva. Och det ger varm gemenskap. (Ge håglösa ungdomar chansen att få uppleva det!) Jag fick nyss ett meddelande på datorn från Röda korset, där jag är medlem. Man uppmanar oss att delta i räddningsarbetet med samordning och organisation på de brandhotade orterna. För övrigt kunde man ”swisha” ett belopp till ett speciellt konto (123 000 4663). Vi har en äldre gentleman i orten som tagit på sig allt praktiskt Röda Kors-arbete efter ordförandens plötsliga död för ett par år sen. Han har kontakt med läxläsarna och andra aktiva grupper. Han tömmer Röda Korsets bössor i butikerna och ser till att pengarna används som de ska. Jag ringde honom igår, men han meddelade att vi inte lyckats…