Krönika

Jag är uppvuxen med hip hop-musiken. Jag älskar den av hela mitt hjärta. Jag vet också hur stigmatiserad den är. Hur den inte ges samma utrymme och samma erkännande som andra genrer. Därför är det svårt för mig att kritisera den. I synnerhet för att jag inte vill ge föda åt rassarna.

Jag kom med tåget till Stockholm från högskolan i Västerås runt halv sex på kvällen. När jag kom hem till Tensta träffade jag två bekanta. De frågade om jag ville följa med dem till en ceremoni, som anordnats till minne av att en ung man blivit mördad. Jag följde med dem till en lokal där många kvinnor från hela Stockholm hade samlats. Kvinnorna sörjer för sig, och männen för sig, i dagarna tre. Jag tog av mig skorna och och satte mig på golvet. För det är en traditionen att sitta på mattor på golvet, men man kan sitta på stolar också om man vill. I köket ordnades med förtäring, skålar med popcorn och dadlar. Det fanns också ett speciellt kaffe med ingefära, som man oftast dricker vid minnesstunder och andra ceremonier. Oftast är det en kunnig i islam som föreläser om hur man går vidare när man förlorat en anhörig. De ger ett psykologiskt perspektiv. Vilka säljer vapen till de här unga killarna? Vi som satt där var alla mammor. Alla var ledsna och hade en känsla av hjälplöshet. En av mammorna fram till mig och frågade varför våra pojkar blir skjutna. ”Hur länge ska detta pågå? Varför gör…

För snart sex år sedan var jag första journalisten på plats när kravallerna startade i Husby – ordningsvakternas ingripande mot Anas Ali, Sakariye Matas, Yonis Muse och Muad Suleiman i Kista Galleria visar vad som har ändrats under tiden. 

Mitt 2018 hade kunnat sluta väldigt tråkigt. På vägen till nyårsfirandet glömde jag min väska på tunnelbanan och blev av med både hemnycklar, plånbok och en väsentlig del av maten vi skulle äta till middag. All feststämning och energi rann av mig när jag insåg vad som hade hänt och jag kände mest för att lägga mig ner på perrongen och gråta. Men mobilen fanns kvar och det dröjde bara en liten stund innan den ringde. Det var en tjej som jobbade i spärren i Kista som hade fått in väskan av någon som hittat den på tåget. Inte nog med att hon hade letat upp mitt telefonnummer, hon erbjöd sig dessutom att åka och lämna väskan i Rinkeby efter jobbet så att jag skulle kunna hämta den där på vägen hem. Tack R, av hela mitt hjärta, du vet vem du är! Klockan var inte ens tolv när vi åkte hem efter ett alldeles lagom och perfekt firande. Tvååringen som för första gången förstått tjusningen med nyår sov i vagnen, vi skulle hinna hem innan värsta smällarkaoset på torget och min väska väntade på stationen. I Rinkeby var det kö för att köpa biljett. Flera ordningsvakter bevakade spärrlinjen och…

Jag började skriva poesi på grund av Ortens bästa poet då jag blev väldigt inspirerad.  Eventet Orten bästa poet skapades av den ideella föreningen Förenade Förorter och har pågått nu i fyra år. Jag skriver poesi för att sprida mina tankar och idéer samt göra min röst hörd. Poesi betyder mycket för mig för att jag älskar att skriva dikter och uttrycka mina känslor fritt. Innan jag hade varit på Ortens bästa poet tänkte jag inte mycket på poesi och utan den upplevelsen skulle jag nog aldrig ha börjat med det. Det var även Förenade Förorter som hjälpte mig med att lära mig skriva poesi.  I år gick jag på en poesiworkshop, en kurs skapad av Förenade Förorter under höstlovet. Där lärde jag mig mycket om skrivandet av poesi såsom Haiku, olika metaforer, stavelser och rim. Förenade Förorter lärde mig skriva poesi, lärde mig uppskatta poesi och lärde mig älska poesi. Nu skriver jag poesi nästan dagligen, det är så jag får ut mina känslor. Ortens bästa poet betyder mycket för mig. Min dröm var att någon gång tävla i eventet och få stå på samma scen där flera andra fantastiska poeter har uppträtt. Alla poeter som deltar är tunga…

Doften av nylagad risgrynsgröt med kanel. Hjärtformade pepparkakor som krossas till bitar i munnen. Familjen som sitter samlad runt vardagsrummet för att kolla på Kalle Anka, så har jag spenderat julafton under hela min uppväxt. För mig som troende muslim firar jag traditionellt inte julen som en högtid, men det är svårt att missa om att vad som sker runt omkring mig. Ljusslingor hänger överallt, pyntade julgranar, julbord i skolan eller på jobbet. Julklappserbjudanden i varje fysisk- och nätbutik. Men framför allt, snö och julmusik. Julen är en tid för ledighet och mycket kärlek.  Så vitt jag vet har jag under hela min uppväxt alltid sett fram emot julen. Det är en tid utan skola och ansvar. Aktiviteterna för dagen bestod av extremt mycket pulkaåkande, varm choklad med grädde och det avslutades med SVT:s julkalender. Om jag hade tur så var både mamma och pappa lediga från sina jobb så vi hade möjlighet att resa utomlands. Så fort vi har passerat november månad och träder in i december förändras allt. Folk blir så mycket gladare, mörkret skingras av alla ljus och året börjar gå mot sitt slut.  Julen står i centrum. Vissa vet inte om de kommer att ha råd…