Anette Meliane om territoriell stigmatisering.

Jag blev riktigt less idag på någon som sade just ”ghetto” om Järva i en diskussion. Förklarade att det kallas för ”blemish of place”, att du upprätthåller ett rykte som dömer ut en hel plats och alla som bor där. När det är politikerna som misslyckats eftersom de övergett bostadspolitiken. Dessutom finns en strukturell rasism som göds när de fortsätter sprida en skuldkänsla bland alla som bor där.

Jag är född i Jämtland, men växte upp i Väsby. Jag fick två barn, arbetade till och ifrån och 1996 flyttade jag till Rinkeby. Där fanns bra kollektivtrafik och hyreslägenheten var ny. Det fanns service som dagis, fritids, grundskolor och nära till Kista centrum. Fina grönområden med barn att leka med och folk att prata med. Åkte t-banan på natten runt 22:00, ofta med barnvagn, och stördes aldrig av någon.

Under de nio år fick jag uppleva hur folk, som inte bodde i Järva, såg på mig när jag sade att jag bodde där. Släktingar undvek att hälsa på. Vänner tyckte att jag var ”konstig”. Någon sade ”stackars dig” och såg bekymrad ut och frågade allvarligt ”men hur är det att bo där?”

 Den synen på mig gjorde något med mitt självförtroende, kände skam till slut. När jag sökte jobb eller träffade nya människor sade jag att jag bodde i Spånga.

Jag flyttade till en äldre, billigare lägenhet i Rinkeby, när min inkomst blev lägre. Den hyresvärden sålde fastigheten efter tre månader till annan värd. Ingen av dem gjorde någon renovering. Värden lagade ingenting, inte de trasiga tapeterna, inte hål i dörrar eller rosa mögel i badrumstaket. Det är fastighetsvärden som skapar ”ghettot” genom att inte laga det som är trasigt.

Kvar blev en känsla av övergivenhet

Skolor, vårdcentraler, banker, posten, apotek, förvaltning, försäkringskassan flyttade.
Kvar blev en känsla av övergivenhet.

Skolans personal skrek efter mer resurser och läxhjälp. De sade det kommer bli stora problem om de inte får resurser. Tänker på barnen som vi lärde känna när de började årskurs 1. Minns när de fick i läxa att läsa nyheter där de skulle välja ut artiklar och redovisa i klassrummet. Det blev några artiklar om hur dåligt deras hem var och hur ”dåliga” alla var i Rinkeby.

Han kallar det för ’blemish of place’

Den franska forskaren Loïc Wacquant använder begreppet territoriell stigmatisering. Han menar att marginaliserade bostadsområden och det sätt som de beskrivs i samhället är exempel på det. När vissa bostadsområden ses av omgivningen som farliga kan den territoriella stigmatiseringen enligt Wacquant resultera i skam- och skuldkänslor hos de boende. Han kallar det för ”blemish of place”, nedsmutsning av platsen. Många av de unga som växer upp i stigmatiserade områden ser på sig själva som andra klassens medborgare. De får svårare att få en anställning med rimliga villkor och det kan leda till att en del ser kriminalitet som sin enda möjlighet.

I själva verket är det faktiskt politiker, fastighetsvärdar och media som är dåliga och borde skämmas. Deras agerande leder till rasism och klassförakt.

Anette Meliane

https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/36065/1/gupea_2077_36065_1.pdf