På fredag har Peter Pontikis långfilm Bullets biopremiär. Nyhetsbyrån Järva var med på en förhandsvisning av filmen, som utspelar sig i norra Järva.
Huvudperson är tolvåriga Abdel som spelas lysande av Tomas Samir från Kista. Bland övriga skådespelare märks Kardo Razzazi som Abdels hängivna lärare och Khalil Ghazal, känd från Snabba Cash på Netflix.
Det är mer än bara miljön och enstaka skådisar som för tankarna till Snabba Cash. Handlingen utspelas kring de kriminella gängen med uppgörelser och våld, och om säsong två av tv-serien gjorde en ansats att lyfta barnperspektivet så löper Bullets linan fullt ut. Filmen skildrar de barn som inte bara växer upp i skuggan av våldet, utan lever med det och tvingas in i vidriga spel med livet som insats.
Bullets är drygt en och en halv timme stress och ont i magen. Det är tveksam underhållning, så jag undrar vad som är tanken med filmen. Är det ett debattinlägg? I så fall är det oklart vem det riktar sig till. Kanske vill regissören bara visa verkligheten som den kan se ut, förklara de bakomliggande orsakerna till de våldsamma uppgörelserna som rasar i landets förorter.
Peter Pontikis har jobbat som lärare i Järvaområdet så han kommer inte helt utifrån. Det märks. Nästan mer än väl. Woke är ett ord som passar bra för att beskriva Bullets, i dess lite raljanta mening. Jag föreställer mig att filmskaparna haft en checklista under produktionen och bockat av.
Där finns naturbilderna från Järvafältet som visar att området är mer än bara miljonprogramsbetong. Nedskärningar på sociala satsningar. Läraren som både ser ungarnas utsatthet och deras potential. Den oförstående, byråkratiska skolledningen. Riskfaktorerna i form av den ensamstående mamman, fattigdomen, trångboddheten, mobbningen. Släktingen som ska lösa problemet genom att skicka Abdel utomlands. Och så vidare.
Det är inte rakt av förutsägbart, men handlingen är inte heller på något sätt oväntad. Från första scenen är det uppenbart att det kommer gå åt helvete på ett eller annat sätt.
Det finns en problematisk motsägelsefullhet i den här typen av berättelse. Även om syftet verkar vara att mänskliggöra och bygga upp en känslomässig anknytning till karaktärerna, så skapar vetskapen om att manuset inte gett dem en chans att klara sig en direkt distans. Det är svårt att engagera sig hundra procent i någon man inte riktigt tror på.
Så är det nog också i verkliga livet. På vissa barn syns det redan flera år innan de börjar skolan att de kommer få det tufft. Kanske på grund av diagnoser eller trauman i kombination med de riskfaktorer Bullets redogör för så tydligt. Är det därför vuxenvärlden med alla institutioner och resurser står så handfallna? Är det rädslan och avsmaken inför det redan förlorade lilla barnet som gör oss avtrubbade och banar väg för den repressiva politiken?
Att barn som filmens Abdel utgör de olyckliga undantagen bland en massa andra som klarar sig helt okej eller riktigt bra genom livet trots pissiga förutsättningar är viktigt att påminna om. För det vore synd om Bullets i första hand bidrog till att Lena och Gunnar gör sig en uppfattning om livet i förorten och dess invånare, för filmen ger inte hela bilden.
Och till alla filmskapare där ute: Inga fler ”dramathrillers” om gangsters i förortsmiljö nu. Spelar ingen roll hur woke du är. Okej?!
Anna Nygård
Bilder: Clément Morin
