”Alla är värda en chans till förändring”

Som coach för unga som lever i eller riskerar att hamna i kriminalitet har Hussein Naji tillträde till rum som få andra. När han besöker häkten och institutioner av olika slag påminns han om vad han själv saknade som ung; förståelse från vuxenvärlden.

Hussein Naji, 37, föddes i Irak men flyttade till Sverige efter Gulfkriget, i slutet av 1994. Först bodde han och familjen i Trosa ett år, men sedan flyttade de till Rinkeby där han växte upp. På högstadiet gick han i den numera nedlagda Bredbyskolan, en tid som han minns med värme. När han träffade sin tjej, numera fru, och de väntade sitt första barn flyttade de söder om stan.
– Hjärtat är kvar här i Järva, säger Hussein när vi träffas en förmiddag i Rinkeby.

Nu är han inne på sitt sjätte år som coach på Processkedjan (PK), en organisation som hjälper unga som lever med missbruk och kriminalitet, i ”utanförskap”. Samtliga som jobbar där har själva tillhört målgruppen och suttit inne.
– I arbetet är det viktigt att visa att man har gjort den resan själv, att man kan förändras. Då kan man reflektera över det som hände och hur man tänkte som yngre. Alla människor är värda att få en chans till förändring.

Själv satt han inne mer än tre år och Nyhetsbyrån Järva undrar om det inte känns märkligt att vara tillbaka i fängelsemiljön, om än bara på besök.
– Jag brukar säga att jag är ”inlåst på halvtid”, skämtar han, men medger samtidigt att det var många tankar som väcktes i början av hans tjänst.

Skillnaden nu är känslan av att vara där ”för att hjälpa andra”.
– Det blir en annan drivkraft, som positiv energi. Det som är bra i vårt arbete är att vi inte är där för att döma, vi är där för att hjälpa, säger han.

Sedan 2020 har Processkedjan funnit i Järva, genom att de ansökte och anslöts till Järva i samverkan (JIS).
– För något år sedan bestämde vi oss för att söka oss till JIS, dels för att jag är uppvuxen här i området, dels för att vi ville hjälpa till eftersom det är mycket som har hänt här, säger Hussein.
– Det känns jättebra att jobba här, det finns väldigt vettiga personer som bryr sig. Det som är tråkigt är det som kommer ut [i media]. Visst, det händer saker lite överallt, i Järva också.

När Nyhetsbyrån Järva träffar Hussein är han en glad person som verkar nöjd med tillvaron. Dagen före intervjun har han besökt några unga intagna på häktet i Sollentuna. I arbetet som coach ingår nämligen att hålla i motivationsgrupper på Kriminalvården – ett rullande schema på ett helt år för olika anstalter och häkten – men även individuella samtal.
– Ibland vill man inte tala inför en grupp om sina egna bekymmer, så då skriver de en hemställan om att få träffa oss enskilt, förklarar han.

Det är inte många andra aktörer som har tillgång till häktesmiljön, och som sedan kan ”följa med” personen in i de andra låsta miljöerna.
– Det finns nästan ingen som säger att de inte vill träffa oss. De tycker att det är jättebra att någon kan komma från ”utsidan” för att prata, och de uppskattar det vi gör väldigt mycket.

Hussein menar att målgruppen får en bra känsla av att se andra – som själva suttit inne – komma tillbaka och arbeta där de är. De ser att en förändring är möjlig, vilket i sin tur verkar motivera honom och kollegorna på PK.
– Vi vill försöka fånga upp dem där de är. Det kanske kommer att låta konstigt, men vi brukar säga att häktet är en perfekt plats att göra en förändring på.

Naturligtvis kan de hålla kontakten även längre fram i ”processen”, som i fängelset, och där kan det dessutom vara lugnare. Samtidigt blir besöken glesare, särskilt om personen hamnar långt bort.

Så, vad gör egentligen en coach?
– En coach är en person som är utbildad och när den är ute och jobbar så ska den försöka hitta lösningar eller verktyg hos deltagaren för att kunna hjälpa sig själv. Ibland måste man ha motiverande samtal (Motivation Interview) och använda sig av olika coachningsmetoder, eller bara prata.

Det kan också innebära motiverande samtal om studier.
– Redan på häktet finns det möjlighet att sätta i gång med att studera exempelvis matte, svenska och engelska. På anstalter och SIS-institutioner brukar det finnas mer praktiskt inriktade yrkesutbildningar, såsom rörmokare, golvläggare eller målare.

Alla anställda på Processkedjan genomgår olika utbildningar ledda av exempelvis socialpedagoger eller experter inom ett visst område. Alldeles nyligen deltog Hussein och hans chef Richard Karlsson (som tillsammans med Andreas Nygren är grundare) i en kurs anordnad av Stiftelsen Kriminalitet som Livsstil (SKL). Bland deltagarna fanns även socialtjänstepersoner, behandlare och personal från ungdomshem. Kurserna gör att de kan få certifikat att köra program med målgruppen själva och där det ingår exempelvis metoder till självreflektion, eller om drivkraft. En metod kallas ”Bikten” och innebär att en person ska besvara 80 frågor.
– Om man inte svarar på riktigt kanske man får ett resultat som man inte gillar, de kan säga ”men det där är ju inte jag”, och så gör de om frågorna ordentligt.

Coachningen kan även innebära insatser via socialtjänsten, när personen ska anpassa sig till ”livet utanför” anstalt.
– Som kontaktperson följer jag med på utsidan. Vi åker och tränar tillsammans, gör olika aktiviteter med förebyggande syfte. För när en person bryter det här destruktiva livet bryter man ofta kontakten med vännerna, då kan man bli utfryst. Där behöver man ha någon att göra saker med och som funnits där hela vägen, som kan påminna och motivera.

Även om kontakten fyller en viktig funktion är det inte meningen att den ska bestå.
– Man finns med under ett tag, sedan är tanken att individen ska bli självgående och anpassa sig till att bli en bra samhällsmedborgare.

Enligt resultat från PK:s egna enkäter under tre års tid ser de en positiv utveckling för deltagarna på flera områden. Med tre månaders mellanrum har de ”mätt” förändring, som hur personen börjat ”fatta sunda beslut”, ”ser myndigheter som resurser”, ”får in sunda relationer” i sitt nätverk och till exempel ”hur hopp och framtidstro ökar”. Men visst är de medvetna om den höga återfallsfrekvensen bland brottsförövare.
– Det är viktigt att vi finns kvar även för dem som återfaller, och inte lämna personen, att fortsätta motivera. Vi försöker så och vattna små frön av hopp och framtidstro, säger Hussein.

Det där med framtidstro saknade han själv som ung.
– Jag var stökig, hade dyslexi och litade inte på vuxna, förklarar han.

– Det som är viktigt i vårt jobb är vår historia. Vi utgår mycket från den, hur livet var när man var yngre och livet svajade, hur man tog sig tillbaka, den hjälp man fick och hur man tog sig vidare till dagens läge.

I gymnasiet började han umgås med folk som hade dåligt inflytande på honom och blev avstängd från flera skolor.

Vändningen kom först 2012 när han blev dömd för bråk och misshandel, som ansågs vara mer än självförsvar.
– Jag var trött på allt. Jag var väldigt arg när jag satt inne, men jag fattade sunda beslut och började min förändringsresa redan på häktet.

En VVS-utbildning och ett ökat intresse för läsning hjälpte honom att hålla modet uppe inne på anstalten.

För hans jobb som coach är det också viktigt att bygga hopp hos andra, steg för steg. En nyckel kan vara att ta reda på vad personen är bra på.
– Det finns de som gör jättefina tavlor där inne, så småningom kanske de går en utbildning och blir riktiga konstnärer?

Konsekvenstänkandet är en annan sak som de jobbar mycket med.
– En del vill dela med sig av sin historia och då har man något att arbeta med. Jag brukar säga att ”jag skulle uppskatta om du ville dela med dig, men du väljer själv hur mycket du vill säga” och när de känner sig trygga börjar de kanske berätta om vad de sitter misstänkta för.

Utifrån det fortsätter de att prata om exempelvis bakgrund, familjesituation och skolgång.
– Man får höra unga som sitter för stora fall, att ”jag vet inte hur det är att vara en 15-åring”.

Då brukar han få förklara att ”det är en 15-åring som går i grundskolan, gör läxor efter att den kommit hem, umgås med familjen, duschar, äter och kanske umgås med kompisar”. En del kan känna sig som en 50-åring på grund av allt de har varit med om.

När Nyhetsbyrån Järva frågar hur det känns för honom som före detta Rinkebybo att nu jobba i Järva regelbundet säger han att det väcker minnen, ”fina minnen”.
– Från ungdomsgården, Ungdomens hus, och när jag styrketränade eller körde fotbollsturneringar i Rinkebyskolan med vänner, säger han nostalgiskt.

Visst, en del gamla vänner har flyttat, men en del bor kvar och någon jobbar – precis som han – i dag med barn och unga.
– Sedan finns det eldsjälar, som Hagi Farah och Ibo Njie, som jag minns sedan jag var liten, konstaterar han.

Så, vad motiverar egentligen en person som jobbar med att motivera andra – i detta fall unga inom en målgrupp som hela Sverige verkar ha en åsikt om?
– När man har gjort arbetet och personen kommer till självinsikt att den vill förändras, då har man verkligen lyckats.

David Johansson

Om Processkedjan:
Är en ideell förening som vänder sig till ungdomar som har – eller riskerar hamna i – en kriminell livsstil med missbruksproblematik, samt lever utanför samhällets normer.

Har under tio år samarbetat med Kriminalvården genom att erbjuda motivationsgrupper och enskilda samtal för unga upp till 29 år som sitter inlåsta på häkte, institution och anstalt. Under 2023 kommer de ha genomfört 165 motivationsgrupper och 295 individuella samtal.

Källa: Processkedjan