”Vi tillhör urbefolkningen i Rinkeby”

Artikel/Föreningsliv

De tre föreningarna; grekiska, turkiska och eritreanska, som har sina lokaler i Rinkeby centrum har haft svårt att klara ekonomin under pandemin. De har varit tvungna att hålla stängt och verksamheter som annars betalar lokalhyran har inte kunnat genomföras.
– Från staden har vi inte fått en enda krona i stöd, säger Svensk-Grekiska Föreningens ordförande Nikolaidis Moissis.

Det var turkiska föreningen som öppnade först i Rinkeby centrum, redan på 1970-talet. Grekiska föreningen flyttade några år senare till centrum och sedan 1990-talet finns även eritreanska föreningen där.
– Vi tillhör urbefolkningen här i Rinkeby. Från början var det norrlänningar, finnar, turkar, greker och jugoslaver som bodde i Rinkeby. Vi har en historia här, vi har bott här i över 50 år, säger Moissis.

Alla de tre föreningarna har sina lokaler på övervåningen i fastigheterna som utgör centrum. Till turkiska föreningen kommer man via en trappa på utsidan av huset på Södra Rinkebygången. Både grekiska och eritreanska föreningen har ingång från gatan på Norra Rinkebygången. Moissis berättar att länge låg även Finska föreningen i centrum, men idag är det en moské i de lokalerna.
– Våra föreningar fyller en viktig funktion för tryggheten i området. Vi bedriver en omfattande verksamhet, har både kulturaktiviteter och en kvinnosektion, både ungdomar och pensionärer är här. Men under pandemin har vi haft helt stängt i flera månader.

Vår kvinnoförening sydde skyddsmasker när det var brist på sådana

Men eftersom Rinkeby befunnit sig i pandemins epicentrum har föreningarna bedrivit social verksamhet.
– Vi stängde några månader under 2020 när det var som värst, men sedan upprättade vi ett kriscentrum i lokalerna. Vi organiserade hjälp till de äldre, köpte mat, gick till apoteket och vi har  även informerat om vilka regler som gäller. Vår kvinnoförening sydde skyddsmasker när det var brist på sådana.

Men hyran till lokalen var omöjlig att klara. Vid flera tillfällen har Nikolaidis Moissis vänt sig till staden å de tre föreningarnas vägnar för att få hjälp att klara hyreskostnaderna. Men förgäves.
– Till och med fastighetsbolaget, som är ett börsnoterad bolag, har varit mer tillmötesgående. Men staden har inte gjort någonting för att våra föreningar ska överleva.

Moissis skrev ett brev till finansborgarrådet Anna König Järlmyr, som i sin tur skickade brevet vidare till dåvarande ordförande i Rinkeby-Kista, Benjamin Dousa.
– Dousa svarade inte alls, men från förvaltningen i stadsdelen kom ett svar där de meddelade att de inte kunde bidra med ekonomisk hjälp.

‘Vi är innerligt besvikna att ni av dessa 5 miljarder inte kunnat avvara medel till civilsamhället’

Moissis skrev ett nytt brev till finansborgarrådet: “Staden gick med över 5 miljarder i överskott förra året och ni fick pengar från regeringen för att möta pandemin. Vi är innerligt besvikna att ni av dessa 5 miljarder inte kunnat avvara medel till civilsamhället.”

Den här gången fick han svar av Timothy Chapman, som arbetar för moderaterna på finansroteln. Han påpekade att eftersom lokalerna hör till ett privat fastighetsbolag, och inte av staden, så finns ingen hjälp att få. Han hänvisade också Moissis till Kulturlotsen, som är en länk mellan kulturlivet, stadens förvaltningar och bolag samt kommersiella aktörer. pPå staden hemsida står “Där kan kulturverksamhet spm förlorat publik eller hyresintäkter för rådgivningen under coronapanemin”.
– Jag undrade om de drev med mig eller om de helt enkelt inte förstår hur saker och ting fungerar, säger Moissis och skakar på huvudet.

Efter ytterligare mejlväxling, där han än en gång hänvisades till Kulturlotsen, tröttnade han. ”Det verkar inte vara någon mening att fortsätta denna mejlväxling. För vi tror att om viljan hade funnits, så hade ni hittat en gångbar politisk väg för att kunna hjälpa oss”, skrev han i mejl.

Moissis visar all mejlväxling när vi träffas på Grekiska föreringen. Chrissa Koliasta, ansvarig för kvinnosektionen, bjuder på fika. Efteråt går vi runt till de andra föreningarnas lokaler. Den ansvarige på Eritreanska föreningen arbetar och finns inte på plats. Men föreningen har öppet och även kafeterian.

På Svensk-Turkiska Kulturföreningen, på andra sidan Rinkeby torg, möter vi Ahmet Ünlu, föreningens ordförande. Han har bott i Rinkeby sedan 1972.
– Jag kom hit som liten, var bara åtta år. Mina föräldrar var arbetskraftsinvandrare.

Vi brukar ha runt hundra personer här varje dag

Turkarna var länge den största gruppen i Rinkeby, men de är det inte längre. Deras verksamhet drivs helt ideellt, precis som hos de andra föreningarna.
– Vi har haft det tufft ekonomiskt under pandemin. Vi klarar hyran tack vare medlemsavgifter och kaffeförsäljning. Vi brukar ha runt hundra personer här varje dag, men under pandemin hade vi stängt.

Båda föreningarna hade även före pandemin svårt att få ihop till hyran. Men de har stora lokaler och därför har de kunnat hyra ut delar till privata företag. Föreningarna har sjunkande medlemsantal även om grekiska föreningen fick en helt ny generation medlemmar som en följd av den ekonomiska krisen i Grekland 2008 och framåt.

– Tidigare fick vi föreningsbidrag per medlem, men idag handlar allt om stöd till olika projekt. Det är därför verksamheten har minskat. Vi är nya folkrörelser och saknar erfarenhet och kunskap för att driva projekt, säger Moissis.

Både Ahmet Ünlu och Nikolaidis Moissis är besvikna på hur staden har behandlat dem. De har bett om hjälp för att hålla föreningarna vid liv, men inte fått något stöd alls. 

– Nej, staden har inte ställt upp för oss.

Kerstin Gustafsson Figueroa
 
Print Friendly, PDF & Email