Vad som händer när en ort förlorar hoppet

Krönika

John Hörnquist bor i Akalla idag, men han växte upp i Malmberget i Norrbotten. Han vet av egen erfarenhet att bara hopp, jobb och ett starkt samhälle kan lyfta en ort.

Bilden visar vad som finns kvar av Malmbergets centrum idag, efter att gruvan bit för bit ätit upp hela stan. Där inne gick vi på bio, skoldiskon, åt lunch under gymnasiet och hade spelningar. Mitt i ett centrum som inte finns längre. Idag har tvillingstaden Gällivare blommat upp istället. Men knappt någon vågade tro på sådant i skärningen mellan 1980- och 1990-tal. 

Vi visste alla att orten var på nedgång. Trots att gruvan åt upp stan var rädslan än större för att gruvan skulle läggas ned, och stan gå under. Det var som vi visste att det skulle sluta som på bilderna. Och det märktes.  

Vår högstadieskola fick stänga två gånger på grund av skadegörelse och anlagd rökutveckling. När polisen kom dit skars däcken sönder. Unga killar garvade. Och unga (oftast killar) dog. Fler än jag klarade hålla räkning på tog livet av sig på något år, i en stad med 20 000 invånare. Andra dog i olyckor, ofta kopplat till alkohol. Fler än vad som dör i en utsatt Stockholmsförort när gänguppgörelserna rasar.

Något år toppade vi mordstatistiken

Det söps hårt, en del brände egen sprit och sålde (andra droger exploderade senare), det fanns en stark machokultur och risk för våld fanns alltid om man väl hamnat i något tjafs. Något år toppade vi mordstatistiken.

Samhället sågs som en bidragsberoende belastning i Stockholm. Befolkningen minskade varje år. Utomnordisk invandring hade precis börjat. Ingen skulle kopplat de här problemen till den. 

Det fanns förstås mycket som var bra också. Än idag saknar jag det rakare sättet folk är på där hemma. Jag älskade de alternativa scener som började växa fram. Metall- och hardcore-scenerna var jag med om att dra igång. Snowboard-miljön var också något helt nytt. Det fanns ett brett sport-, kultur- och friluftsliv och ett stort motorintresse.

Kommunen och ABF gjorde heroiska insatser för att unga skulle ha någonstans att vara, spela och hänga

Kommunen och ABF kunde vara lite tröga, men gjorde också periodvis heroiska insatser för att unga skulle ha någonstans att vara, spela och hänga, i dialog med ungdomsrådet. Betydligt mer ambitiöst än vad Stockholmskommunerna brukar erbjuda. 

Några år senare vände det. Kinas ekonomiska boom satte fart på efterfrågan på järnmalm igen. Gruvan gick från nedläggningshotad till expansion. Befolkningsraset vände. På sistone har miljardinvesteringarna regnat även över avancerad och världsledande fossilfri industriverksamhet. 

Idag är det andra områden man pratar så här om. Fast grövre. Som den Stockholmsförort i Järvaområdet där jag bor nu. Det som gav Gällivare hoppet åter var jobb, investeringar, välfärd, kultur och sammanhållning. Inte utförsäkringar, svartmålning eller fördomar mot de som bär upp Sverige med sitt arbete. Så är det här nere också.   

De behöver våga hoppas på något bättre

Här finns också hårt arbetande människor, starkt kulturliv och sammanhållning. Men även nedrustning, missmod och destruktivitet. Precis som i Gällivare så jobbar och strävar de flesta på ändå. Och precis som i Gällivare behöver de, som vet att de inte kommer lyckas, inte att någon ytterligare sparkar undan benen på dem. Så som Sveriges politiker nu tävlar om vad gäller förorterna. De behöver våga hoppas på något bättre.

I Gällivare hade vi alla fall de röda kommunledningarna på vår sida. I Stockholm har såväl blågröna kommun- och regionledningar, som en alldeles för sparsam regering, skurit och privatiserat sönder precis det som behövs. Så har det med varit oftare, än inte, sedan jag först kom hit för 25 år sedan. Fler poliser kan vara bra mot symtomen, men bara hopp, jobb och ett starkt samhälle kan lyfta en ort. Jag har föga hopp om att en högerregering understödd av extremhögern ska förstå det. Så nu är det läge att börja mobilisera för något annat.

I trettio års tid nu har politikerna valt att inte agera

Det här vet egentligen alla. Men i trettio års tid nu har politikerna valt att inte agera på det, utan abdikerat och låtit marknaden bestämma vilka människor och orter som ska få leva gott, och inte, i det här landet. Istället för att ta politiskt ansvar för detta misslyckande, och lösa problemen, så har de flesta nu hemfallit till att moralisera över de områden och människor som fallit offer för det här sveket.

Det är hög tid för politiken att ta tillbaka kontrollen och börja investera i det som funkar igen. I såväl Gällivare som på Järvafältet och i övriga Sverige.   

John Hörnquist

 
Print Friendly, PDF & Email