Aida Hussein är en av dem som följer det framgångsrika basketlaget VGB, Vision Generation Boll, flickor U15, som har hemmaplan i Tensta. När hon följde med till matcherna i slutspelet märkte hon tydligt den rasism som flickorna från VGB möter inom sporten. Här berättar hon sin upplevelse.
Som en i klacken till VGB såg jag nu saker som vuxen. Till skillnad från när jag var ung och idrottade, så har jag nu ett annat ordförråd, är medveten om att diskriminering och rasism existerar och jag förstår också mycket bättre signaler nu, jämfört med när jag var ung. Då var det bara något som inte kändes bra i kroppen.
Som barn minns jag att det mesta hatet uttrycktes subtilt. Man fick bara en känsla av att något inte stämde, vilket ledde till en otrygghet när man befann sig i ”svenska” rum. Idag har rasismen bytt ansikte. Den är öppen, rak och tydlig och allt det i demokratins och yttrandefrihetens namn. Den går inte att misstolka. Rasisterna vill att man ska skrämmas bort ifrån tanken att ta del av ”deras”rum.
Det gällde särskilda regler för VGB och deras publik
VGB:s flickor U15, som har hemmaplan i Tensta spelade en omgång SM i Malmö och gick vidare till semifinal som spelades i Uppsala.
Det var två helger fyllda av spänning, glädje, stolthet och sist men inte minst diskriminering. Omgången i Malmö visade att det gällde särskilda regler för VGB och deras publik. Vi blev tillsagda att vi inte får höja rösterna, blåsa i pipor eller slå på trummor i vissa lägen som till exempel vid straffkast för andra laget. ”Inga problem”, sade vi och respekterade det. Men det gällde alltså bara oss. Det gjordes mot oss i samma lägen och vår vädjan till motståndarna att följa samma regler följdes inte.
Matchdomaren dömde till fördel för de andra lagen i lägen som var övertydliga. Motståndarlaget hade ut bollen utanför planens linjer utan påverkan av VGB:s flickor, men inkastet dömdes till det andra lagets fördel. Till en början hade vi i publiken på läktaren överseende för domaren då mänskliga fel vanligtvis förekommer. Men när det verkade som om det gjordes medvetet började vi filma varpå de ”mänskliga” felaktiga domarbesluten blev färre.
Även foul dök upp på poängtavlan utan domarbeslut
Sedan fanns det en rad övertramp som gjordes med inställningen att ”vi vet att ni vet vad vi gör, men vi gör det ändå för att ingen kommer att straffa oss”. Matchklockan stoppades mitt under pågående spel när motståndarlaget hade bollen så att de fick mer tid att göra mål. Dessutom adderades poäng till motståndarlagen på poängtavlan mitt under matchen utan att de hade gjort mål. Visst är det svårt att tro? Det är dessvärre sant. Vi i publiken trodde inte heller våra ögon till en början. Jag vågade lita på min syn när VGB:s tränare Yacouba Barry insisterade på att domarna skulle kolla igenom protokollet och jämföra med poängtavlan varefter poängläget ändrades. Även foul dök upp på poängtavlan utan domarbeslut vid namnen på vissa stjärnspelare i VGB för att systematiskt få bort dem från planen och sätta dem på bänken. Dessa tre fenomen var inga engångsförteelser, utan det förekom i varje match hela vägen till bronsmatchen. Vilken desperation de visade!
Härskartekniker hade de bemästrat på den nivån att de kunde utföra det på en större skara personer. Silent treatment verkade vara favoriten för matchkommentatorn. När det andra laget gjorde mål höjdes de mot skyarna och gång på gång var de ”fantastiska” enligt kommentatorn, men VGB:s prestationer togs emot med tystnad. Sådan pinsam och obekväm atmosfär det skapade i baskethallen!
En medlem i Svenska Basketbollförbundet kommenterade den mest avgörande matchen i Malmö. Då var det vinna eller försvinna som gällde. Foulen dök upp lavinartat på poängtavlan mot slutet av matchen vilket ledde till lagfoul. Minsta snudd ledde till två straffkast för det andra laget varpå Yacouba ropade till flickorna:”Upp med händerna, sträck på er, spela bara med fötterna!” Det han menade var:” Jag vet att matchen döms orättvist men ge dem ingen chans att skylla på tvetydighet i domarbesluten”.
När VGB vann var deras glädjerop olämpligt beteende
Kommentatorn som knappt hade sagt någonting om VGB under matchen passade på att med hånfull, passivt aggressiv ton säga: ”här spelar vi basket med fötterna verkar det som”. När VGB vann var kommentatorn noga med att påpeka att deras glädjeutrop var olämpligt beteende så flickorna och publiken fick vänta med att fira tills dess att de gått av planen.
Sedan användes även klassisk härskarteknik. Gaslighting inom sport! Om flickorna spelade tufft sa man att de hade dålig attityd. Om de reagerade på domarens beslut sade man att de var kaxiga. Lite så som Zlatan behandlades innan han blev en legend. När svenska medier var nöjda med hans prestationer var han svensk och han var invandrare när medias missnöje sköljde över honom. Som om svensk och invandrare representerade gott och ont.
Från barndomen minns jag att de hade smartare och subtilare ordval som gjorde att man blev förvirrad då deras handlingar inte stämde överens med orden. Det som var annorlunda nu var att gång på gång användes intellektuellt lata argument då de inte behövde oroa sig för konsekvenser i form av diskvalificering från basketförbundet.
Detta gäller förstås inte bara basket
Ingen behövde känna efter om deras kommentarer och handlingar inte kändes bra. Tvärtom, vi var alla tvungna att stänga av våra känslor och blunda för deras tydliga övertramp för att kunna slutföra uppgiften – det vill säga att ta oss vidare till semifinal i ungdoms-SM. Vad är det vi lär våra barn när vi agerar så?
Problemet ligger i alla obildade och förutfattade meningar om att förortsbarn uppträder ociviliserat och att vi ska vara tacksamma för att vi över huvud taget får delta i basket-SM. Och när vi inte beter oss så illa som de förväntar sig av oss, gör de allt i sin makt för att provocera fram det. Vart vi än går förväntas vi känna och uttrycka en tacksamhetsskuld till Svensson. Det är tröttsamt och kontraproduktivt att vara tacksam mot någon som ständigt sätter käppar i hjulen på en.
Presidentval har vunnits genom att inge en gnutta hopp om en bättre framtid för befolkningen. Det sista som förloras är hoppet för att det har en kraftfull inverkan på individen. Dessa övertramp blir demoraliserande och resulterar i att våra barn förlorar hopp. Hoppet om att människor vill dem väl och se dem lyckas. Hoppet som skall leda dem igenom livet och vara en grund för framtida kritiska livsbeslut som val av utbildning, arbetsplats, vänner och så vidare. Uppförsbacken blir alldeles för brant, kanske till och med förvandlas den till en loop för en del barn. Detta gäller förstås inte bara basket. Det gäller alla rum som barn med rötter i utomeuropeiska länder vistas i. Det gäller till exempel lärare som tycker att barn från utanförskapsområden inte ska kunna mer än det som är grundläggande. Det gäller med andra ord alla som inte vill se dessa barn lyckas eller som tycker att de förtjänar mindre än barn som tillhör majoritetssamhället.
Vi är fast beslutna att omvända den negativa energin till motivation, disciplin och sammanhållning
Men rasisterna vet inte att vi är fast beslutna att omvända den negativa energin till motivation, disciplin och sammanhållning. Sanningen är att vi ser rädslan i deras handlingar. Somliga förortsbarn tycker synd om dem medan andra förgiftas genom att utveckla ett självhat samt ser sig själva genom deras ögon. När det händer så förlorar de hoppet för att de har insett att Sverige är ett jämställt land, men att vissa är mer jämställda än andra.
Det får en att undra om flickorna kommer ha en chans att bli uttagna till landslaget? De är ju det tredje bästa laget i Sverige och har spelare som platsar. Vilka argument kommer de använda för att försöka avvisa dem? Men jag har också en till fråga. Jag undrar, vad är ni i majoritetssamhället rädda för?
Aida Hussein
