Ung man fotograferad bakifrån, står i en bussterminal

Det här är sista delen av berättelsen om Salar. Detta har hänt: Salar har bott hos Karin och Albin i tre år, och blivit som en storebror åt Albin. Men nu har Salar fått sista avslaget på sin ansökan om asyl. Han försöker säga hejdå till Albin, innan han lämnar Sverige.

*

Salar ser ut i trädgården igen. Karin står och pratar med en granne över staketet. Han måste skynda sig nu. Ute i hallen står ryggsäcken med allt han behöver. Plånboken med alla pengar och Albins skolfoto. Mobilen och laddaren. Lite kläder. Tandborsten. Ett paket kakor och en flaska läsk. Han packade på fem minuter efter samtalet med Karin. ”Vi ska ordna det här, vi måste hitta ett sätt”, hade hon sagt. Men Salar vet att det inte finns något sätt. Nu är det upp till honom. Han måste klara sig själv, den här gången också. 

Annons:

Han ser på Albin och inser att han aldrig kommer att förstå. Salar trodde att han skulle kunna förklara, men det är omöjligt. För hur förklarar man det som man själv inte kan förstå? Livet är orättvist, det är allt han vet. Somliga har allt, som Albin. Andra får inte ens finnas, som Salar. Att de har blivit brorsor spelar ingen roll. Det hade varit bättre om de aldrig hade träffats. Då hade de inte behövt säga hej då nu. 

Salar böjer sig fram och kramar Albin. ”Säg till mamma att jag älskar er. Säg att jag är ledsen. Säg tack för allt. Tashakor. Tusen tashakor.” 

Något tjockt och tungt väller upp i Salars bröst och han kniper ihop ögonen för att hindra en tår. Albins huvud vilar mot hans nacke och Salar rufsar om honom i håret. ”Lillbrorsan”, viskar han. 

”Vart ska du?” frågar Albin. 

”Jag vet inte. Kanske Frankrike. Eller Italien. Vi får se.”

”När kommer du tillbaka?”
Salar släpper taget om Albin. Han ser så liten ut i den stora soffan. Så ömtålig. Men Salar kan inte ljuga. Inte för sin lillebror.  

”Jag kommer inte tillbaka.”

De ser på varandra och mellan dem finns alla dagar de har varit en familj. Salar stryker ett finger över Albins kind, reser sig och går ut i hallen. Bakom sig hör han något som låter som en snyftning. Han måste gå nu, det gör för ont att vara här. Han lägger ifrån sig nycklarna på köksbordet, tar ryggsäcken och går ut ur huset. Några snabba steg, sedan är han ute på stora vägen. Han fortsätter till busshållplatsen utan att se tillbaka. Inte en enda gång ser han tillbaka. 

I trädgården rycker vinden i lakanen så hårt att en klädnypa lossnar. I soffan sitter Albin och gråter alldeles tyst och stilla. Han har dragit en filt över sig, fastän det är sommar. Han märker inte när Karin kommer in. 

”Kolla, jag tyckte vi behövde lite blommor här inne! Har du sett Salar? Jag kom på …” Hennes röst är ivrig, men när hon får syn på Albin fryser hon till. Hon blir stående mitt på golvet. 

Det tar en lång stund innan Albin får fram orden. 

”Han har åkt. Han är borta.”

Blommorna i Karins hand faller till golvet. Någonstans visste hon att det skulle bli så här. Ändå svider insikten i henne. Det finns inget hon kan göra längre. Salar är borta. Hon ser på Albin och fylls av en längtan efter att få hålla honom i sin famn, vagga honom som en bebis. Men när hon betraktar hans ansikte lägger hon märke att något har hänt med det. Käkarna är spända på ett sätt som hon aldrig sett förut. Det är som om en skärva av hans vuxna ansikte har blivit synlig. Hon sätter hon sig vid hans sida och lägger sina armar om honom. Karin säger ingenting, och det gör inte Albin heller. 

Först när Salar sitter på en buss söderut tänker han på huset igen. Han kliver in i det och ser sig omkring. I hallen står bänken som han och Karin skruvade ihop förra hösten. På kylskåpet hänger trädet han målade första dagen i skolan. På vinden ligger hans vinterkläder nedpackade i en låda. Varje föremål hör ihop med ett minne. En del av honom är sammanflätat med det där huset. När Salar tänker på sitt hem hos Karin och Albin inser han att det finns en öppning i hans fängelse av minnen. Det finns minnen som inte gör ont. Salar lutar huvudet mot fönsterrutan och blundar. Många gånger har han önskat att glömskan skulle radera alla hans minnen, men dagarna i Karins hus vill han alltid bära med sig. 

*

Novellen ”Tusen tashakor, hejdå” är början på berättelsen om Salar, som fortsätter i romanen ”Prinsen av Porte de la Chapelle”. Den belönades med Nils Holgersson-plaketten 2022 för bästa barn- och ungdomsbok. Författaren Annelie Drewsen bor i Bromsten och arbetar bland annat med Nobel i Rinkeby och Tensta. 

Bild: Alexander Mahmoud

Print Friendly, PDF & Email