Idag fortsätter berättelsen om Salar. Detta har hänt: Salar har bott hos Karin och Albin i tre år, och blivit som en storebror åt Albin. Men något har hänt och Salar försöker berätta det för Albin. Karin är ute och hänger tvätt.
*
När Salar ser på Albin minns han Reza. Samma mjuka kinder, samma smala kropp. Albin är lika gammal som Reza var när Salar åkte. Ett barn, men ändå inte. Fortfarande oskyldig i hjärtat, men med ögon som kan se vad som händer i världen. Hur mycket kan han berätta för Albin?
”Jag är så glad att du finns, lillbrorsan.” Salar drar in Albin i sin famn. ”Jag kanske inte har sagt det. Men så är det.”
”Och jag är glad att du finns”, svarar Albin.
Salar tänker på sin nya familj. Han minns första gången de träffades. Han hade fått skjuts från boendet där han hade varit först. Efter flera timmar i bilen var han kissnödig. Han kunde inte tänka på något annat när Karin hälsade och dukade fram fika i köket. Men han kunde inte fråga var toaletten låg. Han kunde ju inte någon svenska. Först när de gick upp till det rum där han skulle bo fick han syn på den halvöppna toalettdörren och smet in. Det har aldrig varit så skönt att kissa som då. Salar skrattar till av minnet.
”Vad skrattar du åt?” frågar Albin.
Då stelnar Salars ansikte igen.
”Jag kan inte stanna här.”
Albin spärrar upp ögonen.
”Va?”
”Jag måste sticka. Innan polisen kommer och hämtar mig.”
Albin far upp och sätter sig spikrakt. Han ser på Salar, förstår inte riktigt. Vill inte förstå. Men Salars blick talar om att det är allvar.
”Din mamma berättade precis att jag fått mitt tredje avslag. Det betyder att jag inte får stanna i Sverige”, förklarar Salar.
”Men? Du bor ju här nu.” Albin får något tjockt i halsen.
”Jag vet. När jag kom hit trodde jag att Sverige var ett land jag kunde leva i. Att jag skulle få stanna. Men så blev det inte. Kanske hade det varit bättre om jag aldrig hade kommit hit.”
”Nej, säg inte så. Du är ju min brorsa!”
Albin skriker nästan nu. Han vill att Salar ska sluta prata. Det han säger är fel. Det kan inte vara så. Men Salar fortsätter:
”Ja, jag är din brorsa och du är min. Du kommer alltid att vara det, men jag kan inte bo kvar här. De ska utvisa mig till Afghanistan. De kanske kommer och hämtar mig redan i morgon.”
”Men … varför?”
Salar blir tyst. Han stryker bort luggen som trillat ner i ansiktet. På hans arm finns ett ljust streck. Ett av alla ärr från hans tidigare liv. En mörk kväll och en ödslig gata. Två män och en kniv. Ett stick, ett hugg. Blod. En liten kropp som inte kunde göra motstånd. En röst som inte hördes. Ett tyst skrik. Andra gånger var det polisbatonger, stålförstärkta kängor, knutna nävar eller spott mot hans hud. Inuti växte rädslan. Till slut var den en del av honom. Han var jagad. Inte för vad han gjort, utan för den han var. Hans ansikte avslöjade hans ursprung och det var hans enda brott. Han hörde inte hemma där. En ständig rädsla pulserade till slut i hans bröst. Han flydde inte från ett land, han flydde från rädslan. När Karin nyss berättade om avslaget kom allt tillbaka. Minnen som var gömda vaknade till liv och rädslan forsade fram igen. Han måste bli av med den.
Salar ser på Albin, sedan på Karin i trädgården. Hon har hängt upp all tvätt och står och plockar blommor vid jordgubbslandet. Hon tittar upp ett ögonblick. Hennes ögon blänker som daggdroppar. Salar vänder bort blicken. Han orkar inte se på henne nu.
Karin vet allt. Han har släppt in henne i sitt fängelse. Han har berättat. Inte ens Migrationsverket vet allt. Och det är han glad för nu. Varför skulle han berätta om sitt liv när han ändå inte fick stanna? Karin vet allt utom det han precis har sagt till Albin. Han kan inte tala om för Karin att han ska sticka. En gång lämnade han sin egen mamma. Det var det svåraste han har gjort. Den här gången ska han sticka utan att säga något. Det blir bäst så.
Men han måste säga hej då till Albin. Salar skulle aldrig kunna lämna honom utan att säga något. Nu måste han skynda sig innan Karin kommer in. Han vet att hon skulle försöka stoppa honom om hon visste.
”Det är krångligt, Albin. Jag kan inte förklara allt nu. Jag har varit olaglig i hela mitt liv. Jag borde ha förstått att det skulle bli samma sak här också. När man inte är välkommen måste man sticka.”
”Du är visst välkommen!”
Albins röst har krympt. Salar ser på honom och känner en ömhet som är större än hans kropp rymmer. Pojken bredvid honom i soffan är kanske den finaste människa han har träffat. Albin ser på honom utan rädsla och hat. Inte ens Karins blick är så ren. Han har sett misstänksamhet i hennes ögon. Men inte hos Albin. Aldrig hos Albin. Han ser upp till Salar, ser honom som sin storebror.
”Jag vet att jag är välkommen här, Albin. Du och din mamma har …”
Rösten sviktar. Orden försvinner. Om han säger det han tänker kommer han att börja gråta. Det går inte, han måste vara stark. Inte göra Albin rädd.
”Ni är bäst, okej. Men ni kan inte stoppa polisen när de kommer. Och de kommer att skicka mig till Afghanistan.”
”Men det finns ju bomber där … ”
”Där därför jag måste sticka. För jag kan inte åka dit, Albin. Jag kan aldrig åka till Afghanistan.”
Imorgon publiceras sista delen.
Novellen ”Tusen tashakor, hejdå” är början på berättelsen om Salar, som fortsätter i romanen ”Prinsen av Porte de la Chapelle”. Den belönades med Nils Holgersson-plaketten 2022 för bästa barn- och ungdomsbok. Författaren Annelie Drewsen bor i Bromsten och arbetar bland annat med Nobel i Rinkeby och Tensta.
Bild: Alexander Mahmoud
