Ung man fotograferad bakifrån, står i en bussterminal

Idag publicerar vi första delen av Annelie Drewsens novell ”Tusen tashakor, hejdå”.

*

Salar sitter i soffan med benen uppdragna framför sig. Han ser ut genom fönstret. Ute i trädgården står Karin och hänger tvätt. Precis när hon nyper fast ett lakan sliter vinden tag i det. Hon tappar greppet. Lakanet fladdrar häftigt och Karin försöker få fatt på det. Fastän hon står med ryggen mot huset vet Salar att hon gråter. Han följer hennes kamp mot vinden utan att röra en min. Ögonen är två mörka klot i de smala ögongluggarna. 

”Vad är det?” frågar Albin och dimper ner i soffan. ”Har det hänt något?” 

Salars blick flyttar sig från Karin i trädgården till Albin i soffan. Pojkarna ser på varandra. Albin ser värme i Salars blick, men också något annat. Något hemskt. Något som skrämmer Albin. Han har aldrig sett en sådan blick tidigare. 

”Om det har hänt något? Ja, det har det. Vill du verkligen veta?”

När Albin ser in i Salars ögon blir han rädd. Ändå svarar han ja. 

Salar blundar, drar en tung suck och öppnar ögonen igen. 

”Mitt liv är slut”, säger han. 

”Vad pratar du om?” 

”Jag har ingen framtid. Varje sekund av mitt liv är ett fängelse.” 

”Det är väl inget fängelse att leva?” säger Albin.

”Jo, för mig. Jag är instängd i mina minnen. Det finns inget att se fram emot.”

Salars röst blir kall. Albin vrider på sig. Han vill gå, men ändå inte. Något håller honom kvar. 

”Vad pratar du om, Salar?” 

Albins röst spricker nästan när han säger det. Han vill säga åt Salar att vara som vanligt. Rufsa honom i håret och kalla honom lillbrorsan. Skoja och lägga upp strategier för Clash of Clans. De spelade tillsammans innan Salar kunde svenska. Spelet blev deras hemliga värld. De förstod varandra utan ord. Albin kände sig speciell som fick vara med i Salars lag. Utvald. Men nu känns det som om Salar har stängt honom ute. 

”Jag har aldrig haft någon framtid”, fortsätter Salar. ”Det är som om jag gått på en väg som inte finns. Ändå har jag fortsatt framåt. Är inte det konstigt? Jag trodde kanske att jag skulle hitta min väg. Men nu vet jag att den inte finns. Det finns ingen plats för mig. Mitt liv betyder ingenting.”

”Sluta nu, Salar. Prata inte så där! Du betyder visst något!”

Men Salar fortsätter. Han måste försöka förklara för Albin, innan han sticker. Men hur?  

”Om jag någon gång hade en dröm, så har jag glömt den. Om jag någon gång hade ett hopp, så har jag förlorat det. Det finns inte längre någon del av mig som kan gå sönder. Allt är redan trasigt. När du ser på mig, Albin, så tror du att jag lever. Men det gör jag inte. Jag är död.”

”Men sluta nu, Salar. Du är inte alls död. Du sitter ju här och pratar! Ditt hjärta slår!”

Salar ser upp ett ögonblick. Han ler med en tom blick. 

”Ja, mitt hjärta slår men under huden är allt dött. Min själ har somnat. Jag är ur funktion.”

Salar blir tyst och sjunker ihop i soffan. Albin flyttar sig lite närmare. Han är osäker på vad han ska göra. Lägga sina armar om Salar eller bara sitta kvar där han är? 

Fastän Salar har bott hos dem i tre år och blivit som en storebror, så känns han plötsligt som en främling. Albin vill att allt ska vara som vanligt. Visst har Salar varit ledsen förut. Ganska ofta faktiskt. Men inte så här. När Albin ser på Salar nu gör det ont ända in i honom. Han försöker komma på något som kan få Salar att skratta, men det är helt tomt i huvudet. Albin sjunker ihop i soffan han också. Huvudet faller ner mot Salars överarm. Albin trycker in sin hand mellan sin kind och Salars arm. Under fingrarna känner han den hårda bicepsmuskeln. 

”Du är inte ur funktion. Du är ju jättestark!” säger han och drar tummen över muskeln. 

Salar lägger sin arm om Albin.

”Ja, lillbrorsan, jag är stark. Men man behöver mer än muskler för att leva.”

*

Imorgon fortsätter berättelsen om Salar.

Novellen ”Tusen tashakor, hejdå” är början på berättelsen om Salar, som fortsätter i romanen ”Prinsen av Porte de la Chapelle”. Romanen belönades med Nils Holgersson-plaketten 2022 för bästa barn- och ungdomsbok. Författaren Annelie Drewsen bor i Bromsten och arbetar bland annat med Nobel i Rinkeby och Tensta. 

Bild: Alexander Mahmoud

Print Friendly, PDF & Email