På Folkets Husby höll svenska och danska forskare ett samtal om begreppet ”särskilt utsatta områden”, med utgångspunkt i arkitektur. Man jämförde bostads- och integrationspolitiken i de två länderna, eftersom svenska politiker nu ser till Danmark för inspiration.
Många åhörare kom till lördagen samtal om särskilt utsatta områden i Folkets Husby. Publiken var blandad – en handuppräckning visade att ungefär lika stort antal var där i egenskap av arkitekter som i egenskap av Järvabor.
För få i publiken var Järvabor, enligt vissa.
– De som borde oroa sig är inte här, sa Mohamed Hagi Farah under publikens frågestund.
Samtalsdeltagarna var Nazem Tahvilzadeh, forskare i demokrati- och civilsamhällesfrågor, Marlen Eskander, grundare av Läsfrämjarinstitutet, Ilhan Kellecioglu från Ort till ort, Marie Northroup, dansk aktivist, och Beata Hemer, arkitekt verksam i Köpenhamn.
Samtalet handlade i allmänhet om hur man bäst organiserar politiskt motstånd, men också om sambandet mellan arkitektur och så kallade särskilt utsatta områden.
I Danmark talar man inte om särskilt utsatta områden utan om ”parallelsamfund”, parallellsamhällen. De kontrolleras av särskild lagstiftning. Lagarna möjliggör utförsäljningar, rivningar och renoveringar i integrationens namn, mot de boendes viljor. Tills nyligen användes ordet ”ghetto” för dessa områden i Danmark.
Man skapar avgränsade kärnfamiljer
Marie Northroup berättade om den kontraproduktiva ombyggnation som utförs i de danska områdena.
– Det finns ett narrativ om att dessa områden är slutna och inte del av samhället i övrigt. Mjølnerparken är liksom fyra gårdar i linje med varandra, och man går in i sin lägenhet via gårdarna. Där är inga bilar, bara lekplatser. Balkongerna är vända in mot gårdarna. Enligt ghettolagstiftningen är det man ska göra att separera gårdarna. Man flyttar husets ingång till utsidan i stället och skapar affärsgator mellan gårdarna, så husen kommer längre ifrån varandra. Man skapar avgränsade kärnfamiljer och konsumenthushåll, inte utvidgade nätverk där man hjälps åt i vardagslivet.
Man kan inte förändra klassamhället genom arkitektur
Nazem Tahvilzadeh konfronterade arkitekterna i rummet om deras ansvar.
– Det finns en absurd idé i svensk bostadspolitik, att när arkitekter ritar ett fint hus till Husby har man motverkat segregation. Jag anklagar er, arkitekter och stadsplanerare, för att bidra till synsättet att problemet i våra städer, i termer av segregation, är den byggda miljön. Ni har misslyckats med att förankra en annan vision som låter så här: Man kan inte förändra klassamhället genom arkitektur, bara förbättra levnadskvaliteten.
De ser inte aktiviteten som finns i området
Även Beata Hemer talade om arkitekters ansvar.
– Vi arkitekter har ofta privilegier och makt i de här processerna som vi inte utnyttjar. Det gäller att lära från aktivister och boende i de miljöer där vi är med och transformerar. Många arkitekter arbetar distanserat och talar om att områden saknar mänsklig aktivitet, för att de inte ser den som faktiskt finns i området.
I slutet av samtalet släpptes publiken in i diskussionen. Många vägde in med sina åsikter. Rafael Altez Calderon hade ett tips om vad Sverige kunde lära av Danmark.
– Danmark har ett bra experiment: Christiania. De skiter i hela etablissemanget. Kanske vi borde göra så med Järvafältet, sa han.
Maria Bodin
