Diamant Salihus förra bok, den flerfaldigt prisbelönta Tills alla dör (Mondial 2021), är den enda e-bok som jag hittills har sträckläst. Dels för att den var så skickligt berättad, dels för att den kändes så nära personer och platser i Järva.
När jag nu två år senare läser När ingen lyssnar (Mondial 2023) är det med höga förväntningar. Ganska snart inser jag att böckerna är skrivna utifrån helt olika berättarperspektiv. Om Tills alla dör var från gräsrötternas så är När ingen lyssnar från fåglarnas, inte alls med örat mot marken.
Några kapitel in känner jag ändå igen mig. Med utgångspunkt i hur franska polisen lyckas knäcka den krypterade Encrochattelefonen får man närgående följa hur personer i det svenska polisväsendet dras in i en uppskruvad katt-och-råtta-lek. Ena stunden är de steget efter och nästa följer de grova brottsplaner i realtid, utan att veta hur och när de bäst ska ingripa. Encroanvändarnas föreställning om insynsfredade zoner får inte jinxas i förtid. På så vis levererar boken synnerligen intressanta insikter i polisens interna övervägningar, hierarkier och utredningsprocesser.
Vi lär också känna några numera ökända profiler, som ”Boxaren” (Amir Mekky) i Malmö och ”den kurdiske räven” (Rawa Majid) med trådar lite över allt, bland annat i Kista. Genom intervjuer med deras anhöriga och närstående tar sig Diamant an den svåra utmaningen att försöka nyansera, förstå, personerna bakom. Lyckas han? Det är frågan. Ibland upplever jag att alla, utom möjligen de mest insatta, är något naiva. Rawas mor hävdar att hon inte kan veta allt vad hennes son gör, men understryker samtidigt att de grova anklagelserna helt saknar grund. När Diamant får chansen att prata per telefon med Rawa själv framhäver Räven i princip samma sak.
Uppgiften att försöka komma en så flyktig person in på livet är naturligtvis inte lätt. Det är modigt att ens försöka. Samtidigt undrar jag om en distanserad skildring snarare bidrar till mytbildningen än avmaskerar personen bakom? Enligt Rawa Majids version är han i dag turkisk medborgare. Med tanke på Turkiets till synes ovilja att utlämna sina egna medborgare (även Interpollistade) lär det dröja innan han kan förhöras i Sverige. Om det ens blir av.
En annan aspekt som väcker frågor är kring det krypterade chatverktyget Anom. Likt Encrochat används Anom enligt boken frekvent av personer som lever i kriminalitet, men skillnaden är att tjänsten tagits fram av FBI. I praktiken är det en fälla, skapad i USA och med servrar i andra länder. Den svenska polisen befinner sig i juridiska gråzoner, men motiverar sin avlyssning och användning av materialet med möjligheten att rädda liv. Kontroversiellt men förståeligt, diskussionen om dess lämplighet finns där men blir inte fördjupad. Hur arbetar polisen och vart tar de som flyr från lagen vägen nu? En större problematisering av exempelvis rättssäkerheten och nyare teknik hade varit värdefull.
Diamant Salihus nya bok utger sig varken för att vara en framtidsspaning eller problemlösare, det respekterar jag. Den är skriven med en skicklig krimreporters blick och berättarförmåga. Om boken däremot ska ses som ett inspel i en av vår tids stora samhällsfrågor, hur Sverige hamnat i den europeiska toppen bland antalet skjutningar per capita, så ser jag inte några uppenbara svar. Det hade inte skadat om den true fiction-aktiga dramaturgin fått ge vika något för fler hårda fakta och ansvarsutkrävande perspektiv. Både från gräsrötterna, till exempel brottsoffer, och om andra metoder eller tillvägagångssätt att bekämpa liknande samhällsutmaningar som Sverige har. Inte för att trovärdigheten saknas, men för att förstärka den. Den stora och stundtals skrämmande behållningen av När ingen lyssnar är nog ändå hur transnationell brottsbekämpning kan krocka med nationella, integritetsmässiga och politiska intressen.
David Johansson
