Bilderna från krigets Gaza, som i sociala medier varvas med reklam och underhållande ”content”, skapar tillsammans ett apokalyptiskt spektakel som riskerar att bli fullständigt passiviserande.
Det finns en speciell sorts trötthet som är kopplad till sorg. Den gör kroppen tung, luften blir trög att få ner i lungorna och allt känns omöjligt.
Jag har fastnat i ett flöde på sociala medier. Igen. Smutsiga, skakande, trasiga barn med vettskrämda ögon fyller skärmen. Andra barn har ingen blick längre. Kroppsdelar saknas. Mina tårar rinner. Jag mår illa och fryser. Skrollar vidare för att jag kan. Något som påstås vara ”Sveriges roligaste barn” dyker upp. Sedan en reklam för tvättmaskiner.
I Roxy Farhats och Göran Hugo Olssons nya filmatisering av Guy Debords klassiska bok Skådespelssamhället (La société de spectacle) från 1967 konstaterar humanekologen och författaren Andreas Malm att revolutionen inte kommer att visas på tv, men apokalypsen ser vi redan i tv-sändningar och livestreams världen över. Malm syftar i filmen kanske främst på den pågående klimatkollapsen, men vad är ett folkmord om inte apokalyptiskt?
Hjärnan kan inte processa ett så omfattande lidande
1000 barn, 2000 barn, 4000 barn är döda. Mördade. Tusentals fler kommer att hittas döda när det går att gräva bort rasmassorna efter Israels bomber i Gaza. Det går inte att förstå en så stor sorg. Hjärnan kan inte processa ett så omfattande lidande.
De många fotografierna och filmerna från kriget har på ett stört sätt blivit fragment i den oändliga ström av bilder som skapar vår verklighet. Den hjälper oss att normalisera och begripa sådant som egentligen är helt ofattbart.
Debord varnade för att det han kallade spektaklet skulle göra människor till självcentrerade åskådare i samhället och skapa en alienation från verkligheten, jämförbar med Marx teori om kapitalismens alienerande effekt på arbetarna. I skådespelssamhället är det de bilder vi förmedlar av oss själva som definierar vårt värde.
Besattheten kring vad vi gör som individer genomsyrar vår tid på flera sätt. Ibland klamrar vi oss fast vid våra konsumtionsval i hopp om att de ska göra världen lite mindre ond, samtidigt är de en del av det identitetsbyggande som har blivit helt avgörande både i det sociala livet och på arbetsmarknaden.
De skänker hellre bort halva månadslönen än söker tröst i något gemensamt
”Jag är ingen föreningsmänniska” eller ”jag känner mig inte så bekväm med att demonstrera” är invändningar jag hör ibland när det blir tal om att protestera eller organisera sig. Samma personer undrar sedan vad de kan göra ”konkret” för att påverka samhället, politiken eller världen. De är trötta och tunga av sorg, men skänker hellre bort halva månadslönen till välgörenhet än söker tröst i något gemensamt.
När nu allt fler tongivande röster höjs för att markera mot den växande antisemitismen, är det i en lika historielös kontext som när det för en månad sedan blev en global sanning att ingen kunde yttra sig om situationen i Palestina, utan att först fördöma Hamas.
Jag undrar var dessa nyväckta människorättsaktivister var när nynazismen under de senaste decennierna växte sig stark nog för riksdagen. Vad sade de när vi förklarade att fascisterna är ett hot mot såväl judar som muslimer, både queers och socialister och varenda människa som rasifieras i Sverige? Varför passar engagemanget mot antisemitism så bra i deras självbild just nu?
Varken antisemitismen eller hatet mot muslimer är nya företeelser
Jag känner muslimer som i åratal har dragit sig för att lämna Järvas förorter, av rädsla för bli utsatta för rasism och hatbrott på grund av hur de klär sig. Jag känner också judar som tvingats bryta med sina släktingar eftersom någon pappa eller mormor inte förstår hur en kan ha tillräckligt mycket empati i sig för att både sörja civila israeler och fördöma ockupation och folkmord på palestinier.
Varken antisemitismen eller hatet mot muslimer är nya företeelser och vi är alla ansvariga för att bekämpa dem, var de än dyker upp.
Ingenting hindrar att vi samtidigt visar solidaritet med den palestinska kampen för befrielse och rättvisa. Det finns mycket vi kan göra.
Vi kan fylla gatorna. Vi kan skriva på varenda namninsamling som finns. Vi kan skriva till en politiker. Vi kan delta i manifestationer och aktioner. Vi kan gå på möten och solidaritetsevent. Vi kan hissa den palestinska flaggan. Vi kan gå med i en ideell förening. Vi kan ansluta oss till den internationella BDS-rörelsen för bojkott, desinvestering och sanktioner mot Israel. Vi kan skicka pengar. Vi kan förstärka och sprida de röster som höjs i desperation från Gaza och Västbanken. Vi kan läsa på och föra kunskapen vidare. Vi kan söka tröst hos varandra, eftersom kollektiv sorg är lättare att bära. Och vi kan hämta kraft i vardagen bortom flöden, bilder och rubriker, återhämta oss i tacksamheten över vatten i kranen, en himmel utan bomber och barn som får sova tryggt om natten.
Anna Nygård
