”Ideolog är man bara tills man får barn” förkunnade en politiskt engagerad och på alla sätt medveten person som planerade sin flytt från Järva. När det blivit dags för barnen att börja skolan kände familjen att de inte kunde bo kvar längre.
Trots en övertygelse om att det fria skolvalet bidrar till ökad segregation och ojämlikhet var rädslan för vad som skulle kunna hända om de egna barnen gick i en kommunal skola i närområdet större än idealen. Dåliga studieresultat, bristande språkkunskaper och vetskapen om att ens ungar ska växa upp i ett sammanhang där de snabbt lär sig att de tillhör de bortvalda, är konkreta orosmoment för många föräldrar i samma situation.
Om tio dagar, den 15 februari är sista dagen att välja skola för föräldrar till barn födda 2016. Eftersom det är ett faktum att både det svenska samhället och skolan blir allt mer segregerad och konsekvenserna av det i förlängningen handlar om liv och död är det ingen lätt sak. Samtidigt är det fullständigt orimligt hur vi accepterar att gång på gång reduceras till individer med valmöjligheter och konsumentmakt som enda möjlighet att påverka.
Övertygade socialister vill plötsligt ställa sin bebis i kö till Franska skolan
Det är som om en kollektiv psykos drabbar föräldrar när det kommer till skolfrågan och tidigare ganska normala människor börjar bete sig fullständigt out of character. Folk som bott hela livet i ett område där de mår bra och trivs flyttar till en annan del av stan, övertygade socialister vill plötsligt ställa sin bebis i kö till Franska skolan och de som vanligtvis backar sin ort skriker ”NEJ” i panik på frågan om de skulle sätta sitt barn i någon av Rinkebys skolor.
Det är ett sånt katastrofalt underbetyg för skolan, och ansvaret ligger hos politikerna.
Jag har läst otaliga inlägg i olika föräldraforum på nätet där medvetna föräldrar – efter att ha ursäktat sig noga – frågar om bästa skolan för just deras gulleplutt. ”Jag önskar ju egentligen att det gick att välja den närmsta skolan, men baserat på det rykte den har så går det inte.” Alla förstår och har medkänsla med medelklassens stora dilemma. Men de ser inte längre än näsan räcker och hela lösningen bygger på förvissningen om att de kommer kunna fortsätta välja, flytta och köpa sig trygghet och framgång genom resten av livet.
Alla barn är inte allas barn när det kommer till kritan
Det verkliga dilemmat är dock inte hur svårt det har blivit att förena teori och praktik, utan att varje medvetet val sker på bekostnad av någon annan med sämre förutsättningar. Barn som går i de flesta av Järvas skolor vet om att det är skolor som andra har valt bort för att de är anses vara sämre. Precis som att de vet om att hela deras bostadsområde väljs bort och smutskastas på daglig basis. Knappast en kick för självkänslan. Alla barn är inte allas barn när det väl kommer till kritan.
Ett samhälle där så mycket vilar på individens förmåga att välja rätt hela tiden är sårbart. Det handlar inte bara om skolan även om det kanske är där det tydligast ställs på sin spets. Därför borde det ligga i allas intresse att göra valen meningslösa eftersom ett felaktigt val eller oförmåga att välja får så stora konsekvenser och kostnader för hela samhället.
Den som sätter sin unge i den skolan som är närmast, för tryggheten och bekvämlighetens skull anklagas för att vara antingen naiv eller dum i huvudet. Ändå är det just vad jag tänker göra. Jag väljer lugnare mornar, grannbarnen som skolkamrater och vetskapen om att jag kommer ha lättare att vara närvarande i en skola 200 meter från där vi bor än i något annat område. Kalla det motståndshandling om du vill, jag är beredd att kriga.
Anna Nygård
