Nador, Marocko
Paradiset handlar om en afrikansk pojke och hans uppväxt, det är en tragisk kärlekshistoria och en berättelse om korruption och kolonialism. Boken gav mig en helt annan upplevelse av Tanzania, en värld där muslimer, kristna missionärer, präster och indier samexisterade i en skör social hierarki.
Jag minns hur jag lekte med mina vänner och smaken av frukterna från vår trädgård. Jag minns doften av en kopp myntaté. Jag minns hur vi umgicks med äldre familjemedlemmar och lyssnade på sagor som min morfar brukade berätta.
Enda sättet att resa dit var att åka med Taxi Kebira
Ett av mina minnen är när jag reste till min farbror, som bor vid kusten. Enda sättet att resa dit var att åka med Taxi Kebira, det betyder den stora taxin, och det var en Mercedes modell w204 från 1988. Det var de bilarna som brukade transportera passagerare mellan staden och kusten. Taxi Kebira var varken lyxig eller snabb och inte heller så stor som namnet antydde.
Jag väntade där i gamla stan och tiden gick. Jag hade satt mig i baksätet på taxibilen bredvid två andra passagerare. Två andra satt bredvid chauffören i framsätet. Efter en stund sade taxichauffören att resan börjar när alla platser i bilen är fulla. ”Ni som behöver gå på toaletten eller äta, gör det nu. Jag måste lyssna på al khutba och be al jumua i moskén”, sade han.
Alla i bilen hade förstått utan att fråga något. Chauffören menade att vi skulle inte stanna under vägen till kusten, och vi skulle inte åka förrän alla sju platser i bilen var besatta. Eller att någon betalade två biljetter för att sitta bekvämt i bilen.
Utanför butiken satt en pojke i en stor jacka
Jag tittade ut genom taxifönstret och letade efter någon som skulle kunna bli den sista passageraren. Efter en stund hoppade jag ut från bilen och sprang till affären som låg på andra sidan torget vid stationen. Utanför butiken satt en pojke i en stor jacka, med ryggsäck och en smörgås i handen.
”Vart ska du åka”, frågade han.
”Till kusten”, svarade jag.
”Vet du hur man kommer dit”, frågade pojken.
”Ja, jag vet.”
”Det finns en gratis plats om du vill följa med mig”, sade pojken.
Jag frågade hur gammal han var och vad han hette.
”Jag heter el Moutcho och är sju år gammal”, sade pojken. ”Även om jag bara är sju år, flyger jag med fåglar och klarar mig.”
Vi skrattade åt det och började promenera till marknaden för frukt och grönsaker, som låg bakom slottet i gamla stan. Nästan alla som arbetade där kände pojken och behandlade honom som en ung man.
”Hur kommer det sig att du känner alla här, frågade jag”, djupt imponerad av hans ställning.
”Här är hemma för mig”, svarade el Moutcho.
Moskén låg sida vid sida med Saint-Louis-kyrkan, en katolska katedral
På väg till Ba Omars kafeteria, som låg vid Bab al Jamel, en stadsdel där många judar bor. De som hade flytt kriget på andra sidan havet. Där bodde många affärsmän och där fanns många apotek, som sålde örtmediciner.
När vi närmade oss ingången till garnmarknaden, hörde vi Adan-uppropet från moskén Masjid Fatima Um Al-Baneen och bestämde oss för att pausa och be våra böner. Moskén låg sida vid sida med Saint-Louis-kyrkan, en katolska katedral byggd 1908 under den franska kolonialmakten.
Efter bönen fortsatte vi genom gamla stan. El Moutcho berättade för mig om sina drömmar och om den framtid på andra sidan Medelhavet som han målade upp för sig. Han hade hört av vänner till sina grannar att där fick de arbete att plocka jordgubbar på fälten, de tjänade pengar i euro som de kunde skicka hem till sina familjer i byn.
Vi ska köra till byn i min Mercedes, inshallah
”Men vad ska du göra”, frågade jag.
”Jag vill arbeta i en bilfabrik, tjäna pengar och skicka dem till mina föräldrar så att de kan göra al Hajj. Jag ska köpa flygbiljetter till Mecka åt dem. Och när de kommer tillbaka från al Hajj så ska jag hämta dem och vi ska köra till byn i min Mercedes, inshallah. Min mamma ska sitta bredvid mig i framsätet, istället för åka med den stora taxin”, sade el Moutcho.
Vi kom till kafeterian och el Moutcho började ropa efter Ba Omar. Inne i köket träffade vi Ba al Gomi, som arbetade som servitör på kafeterian. Han var en pensionerad soldat, som tjänat i Goumier-armén under andra världskriget och slagits mot nazisterna och den italienska fascismen. El Moutcho brukade vara på kafeterian och därifrån kunde han också skicka pengar till sin familj i byn.
El Moutcho tog fram ett brev ur sin stora jacka. I kuvertet hade han 20000 franc, som han räknade och sedan gav till Isak. Isak var en av de judiska affärsmännen, som handlade med jordgubbar, och som bodde i samma by som el Moutchos familj.
Han hade också lärt sig de gömställen som finns under en lastbil
Ba Omar ropade på oss och frågade om vi var hungriga. ”Fixa något snabbt bara”, sade el Moutcho, ”vi är på väg till kusten”. Ba Omar gav oss varsin kopp med te´och gick och kokade ägg till oss.
När vi hade ätit vår frukost frågade jag el Moutcho hur han hade fått så mycket pengar. ”Jag har tjänat dem”, sade han. ”Jag brukar jobbar som assistent till mekanikerna på centralstationen.”
Han arbetade med dem som lagade lastbilarna, som körde till och från marknaden. De bilar som transporterade nötkreatur och fjäderfä till byarna och frukt och grönsaker som exporterades till andra sidan havet. Men el Moutcho hade inte bara blivit expert på hur man lagade bilar och lastbilar, han hade också lärt sig de gömställen som finns under en lastbil.
’Salam Aleikum’ sade vi och madame Marciano svarade med ett varmt ’Shalom Aleichem’
Vi tackade Ba Omar för maten och fortsatte vidare genom Oujdas gamla stad. Nära den spanska synagogan mötte vi madame Marciano, en äldre judisk kvinna som bar tunga väskor med oliver. El Moutcho kände igen henne, och de var bekanta med varandra. El Moutcho föreslog att vi skulle hjälpa henne.
”Salam Aleikum” sade vi och madame Marciano svarade med ett varmt ”Shalom Aleichem”. Vi erbjöd oss att bära hennes börda, och hon accepterade tacksamt. Under promenaden delade hon med sig av sin familjs historia, som hade sina rötter i Spanien och berättade om hur både judar och muslimer hade flytt kriget på grund av den spanska inkvisitionen.
Madame Marciano berättade för oss om hur Oujda påminde henne om en era av fredlig samlevnad, där människor delade sina traditioner och firade mångfalden som en tillgång snarare än en barriär. Precis som hur muslimer, judar och kristna en gång levde tillsammans i Al-Andalus. Nu var hon på väg till Debdou stad för att träffa sin familj och för att sälja sin olivolja.
Vi reste till kusten under reservhjulet på en av de lastbilar som el Moutcho hade lagat
Vårt korta möte i Oujdas gamla stad exemplifierade stadens anda av samexistens, där olika samhällen inte bara lever sida vid sida utan stödjer varandra i delat välstånd.
Vi reste till kusten under reservhjulet på en av de lastbilar som el Moutcho hade lagat. El Moutcho är ett exempel på de livskraftiga och kreativa barn och ungdomar som lever i Afrika. Han är ett exempel på barn som kämpar för att klara livet och hjälpa sina familjer, alla de som lever utan trygghet och utan möjlighet att gå i skolan som andra barn i världen.
El Moutcho dog 2011. Han var en av alla de barn och unga som dött efter att ha betalat sin biljett på en båt för att komma till andra sidan Medelhavet. El Moutcho hade inga stora resväskor, han hade bara sina stora drömmar.
Soufiane Boutouil
