Repression ingen väg ur sorgen

Krönika

”Där jag bor det spills så mycket blod du kan bada”. Det är inte en textrad jag önskar att någon unge ska relatera till. Men i våra förorter mördar unga killar varandra i fullt dagsljus och Yasin toppar listorna.

Gångbanorna mitt bland alla barn som sparkar sparkcykel och glor från sina vagnar. Pizzerian där familjerna äter mat. Loftgången utanför hyreshuset. Allt har blivit potentiella mordplatser. Offret kan vara en gängledare, en bror till någon som blivit måltavla eller ett barn som är ute med sin hund. Blodiga tragedier som inte sällan filmas och sedan spelas gång på gång i barnens telefoner på tiktok och snap.

Svt rapporterade nu i juli att Fryshusets avhopparverksamhet Passus märkt en radikal ökning av gängkriminella som vill hoppa av. Förra sommaren mördades två unga män från Järvaområdet i Köpenhamn. De hade båda sökt sig till just Passus men blivit nekade av stadsdelsnämnden i Rinkeby-Kista. I stället hänvisades de till polisens egen avhopparverksamhet som har betydligt lägre förtroende än Fryshusets verksamhet.

Du kan när som helst bli vittne till en avrättning

Vi som bor i Järva är mer övervakade än de flesta vanliga människor i Sverige. Men trots polisens kameror, drönare och den ständigt surrande helikoptern är ingen gata säker och du kan när som helst bli vittne till en avrättning. När poliser syns på torget har det antingen skett ett mord eller så kommer de för att genomföra godtyckliga kroppsvisiteringar av ungdomar som görs till misstänkta baserat på sin hudfärg. Att förtroendet för polisen är lågt i våra områden har sina orsaker.

”Lås in dem! Ta hårdare tag! Inför jourdomstolar och visiteringszoner! Höj straffen!” Det är förslag som gått på repeat i många år nu. Högerns åtgärder för att minska skjutningar, kriminalitet och social utsatthet i förorten har nötts så hårt att även vänsterfolk och helt opolitiska plockar upp dem i brist på annat. Men de funkar ju inte! Trygghet är en investering bortom murar, övervakning och repression.

Varför förs det ingen diskussion om rehabiliteringsmöjligheterna på svenska fängelser, trots att vi befinner oss i en nationell kris? Har de LVU-hem och anstalter som ska kriminalvårda unga gängmedlemmar verkligen kapacitet att få dem att lämna sin kriminella livsstil? Går det verkligen inte  att erbjuda fler tillfällen att hoppa av och viktigast av allt: Fler möjligheter att aldrig hoppa på.

Vi behöver något som bryter den förlamande uppgivenheten

Vanmakten gör oss förvirrade. Vi som bor i förorten har sorg och många är rädda. Det är en kollektiv sorg, men att den delas av många gör den inte lättare att bära. Vi behöver något som bryter den förlamande uppgivenheten. Hårdare straff räddar ingen tonåring som vant sig vid att ha döden vid sin sida. Bra skolor med tillräckliga resurser för alla barns behov, meningsfulla fritidsverksamheter, öppna lokaler med närvarande vuxna, mer resurser till avhopparverksamhet, ungdomsmottagningar, socialtjänst och specialpedagoger kan däremot rädda liv.

”Ett barn som bara ser och tänker på våld kommer att bli soldat” konstaterar Abdi Elmi i sin självbiografiska flyktskildring Gå bara, som Nyhetsbyrån Järva haft som följetong under sommaren. Han syftar på uppväxten i det krigshärjade Mogadishu, men när jag intervjuade honom i juni drog han paralleller mellan al-Shabaab och de kriminella gängen i Sverige. De värvar båda sina medlemmar bland utsatta barn genom att köpa deras tillit och lojalitet och erbjuda sådant de behöver. Eftersom ingen annan gör det.

Anna Nygård
Print Friendly, PDF & Email