Evin Cetins och Jens Liljestrands bok om några av personerna bakom gängvåldet är intressant läsning på flera sätt, men inte som en först kan tro.
Likt Diamant Salihus Tills alla dör (2021) är Mitt ibland oss (2022) också utgiven på Mondial och skriven med en gedigen bakom-rubrikerna-känsla. Mitt ibland oss fokuserar dock mer på att ge personerna bakom den grova kriminaliteten utrymme att beskriva sin världsbild. Intervjupersonernas riktiga namn och platser har anonymiserats, vilket i sammanhanget inte är så förvånande.
Parallellt med citat från möten med unga män och kvinnor som har gjort, fortfarande begår, eller rekryterar andra till att begå brott, får vi följa Evins personliga resonemang. Ibland tvivlar hon över syftet med boken eftersom det innebär uppenbara risker, men också för att framtidsutsikterna ser så dystra ut. Trots uppriktiga försök att förstå men också konfrontera, huvudpersonernas motiv, får hon inte alltid de svar hon önskar sig.
Hennes erfarenheter som politiker och brottmålsadvokat spelar säkert in. I kommunikationen med de hon möter visar hon tydligt var hon står, men i och med arbetet med boken valde hon medvetet att lyssna mer som medmänniska. Emellanåt får vi också följa Evins personliga resa, från uppväxten i en svensk småstad, hur hon hjälper till i pappans restaurang och blir en god samhällsmedborgare.
Vad som slår mig är snarare ansatsen. Att boken blir en slags argumentation.
Kanske inte främst för att få svar på frågor om dödsvåldet, utan på annat. Så som hur vi som samhälle kan tillåta att rekryteringen av ”narkotikans barnsoldater” får fortgå? Eller varför politiker under den senaste valrörelsen aldrig fick frågan om hur vi ska stoppa den enorma narkotikaomsättningen?
Inom populärkulturen finns det i dag flera realistiska – om än fiktiva – skildringar av nyrekryteringen bland unga. Även om skillnaden är stor, Mitt ibland oss är ju dokumentär, förstår jag möjligen Evins frustration. För trots att vi har kunskapen i dag, att och hur saker sker, verkar kraftsamlingen och inte minst verktygen från samhället och myndighetshåll saknas.
Ett perspektiv i boken som verkligen sätter ljus på något ur samhällsaspekt är den roll och agens som kvinnorna bakom den organiserade knarkhandeln kan ha. Utåt sett lever de vanliga liv, men i själva verket är de skickliga logistiker eller förvarar narkotikan. En annan tjej berättar om sina instagramvänliga ”semesterresor” med varor till kunder i länder där narkotikabrott kan innebära dödsstraff. Eller som vid ett annat tillfälle då det beskrivs hur flickvänner som besöker svenska fängelsfångar med relativ enkelhet lyckas smuggla in droger eller till och med en mobil i sitt underliv. Exemplen är flera och i en DN-artikel från den 23 februari 2023 beskrivs i samma anda hur en ny bild av kvinnors inblandning i grova narkotikahärvor håller på att utkristalliseras.
Med andra ord upplever jag när jag läser Mitt ibland oss att Evin och Jens lyckas nyansera synen på vilka personer som finns och riskerar att dras in i grov kriminalitet. Ett uttryck för samma ödmjuka inställning förekom även på det föredrag som Evin höll på Förortsforum tidigare i år. Hon berättade då, att även hon – som vuxit upp i en kärleksfull och varm familj – hade kunnat begå liknande handlingar som barn. Om hon till exempel vetat att några hundralappar skulle ha räddat hennes pappas företag, skulle hon då ha kunnat tacka nej till att gå med en ryggsäck några minuter bort för pengar? Mot den insikten är det svårt att hävda något alls utan att måla in sig i ett hörn.
David Johansson
