Ella-Maria Nuttis debutroman är stark och fylld av känslor, både uttalade och outtalade. Om den sköra relationen mellan en mor och en dotter, som många kan känna igen.
Den unga dottern har flyttat till Stockholm från Gällivare. Hennes flytt de många milen speglar det känslomässiga avståndet mellan mor och dotter. Dottern pluggar juridik, och försöker smälta in i Stockholm. Bland annat genom att anamma kaffekulturen här och dricka latte ur takeaway-mugg, något som ses som riktigt fånigt där hon kommer ifrån.
Mamman som bott hela sitt liv på samma plats, jobbat inom hemtjänsten och nöjt sig med det, känner sig mindre värd. Hon har känslan av att dottern ser ner på livsstilen och människorna i hemorten.
Hur snabbt Agneta än springer mot henne hamnar hon längre och längre bort
Nu har hon fått ett sjukdomsbesked, som hon måste berätta om för dottern. Hon skjuter och skjuter på det, men till sist tar hon tåget till storstan, för en långhelg hos dottern.
”Det känns som Tilda står på andra sidan av en lång tunnel och hur snabbt Agneta än springer mot henne hamnar hon längre och längre bort.”
Texten är tät och man känner en klump i magen när de inte riktigt når varandra. Meningar som uttalas i välmening, men som landar fel. Ord som inte är menat som kritik, men tas emot som det. Som läsare känner man bådas ångest och oförmåga att visa varandra kärlek. Det är lågmält och intimt och skildrar knivskarpt hur svårt det kan vara med familjerelationer.
Annika Skarf
