Förra torsdagen, ungefär en vecka efter invigningen, testade jag Hemsös nya skridskobana invid Pilparken. Min vän och jag jobbar på Tensta konsthall, så vi passade på under lunchen.

Jag skröt för min yngre vän, som inte levt sina första år i Sverige, att när jag växte upp i miljonprogramsområdet Orminge på sjuttiotalet, var skridskor på vintern en självklarhet. Vi tjejer önskade oss vita med klack och taggar fram. Det fanns en underförstådd idé om att sådana skridskor inte var ”riktiga”. Hockeyrören, däremot, var riktiga, eftersom det var utan klack och taggar.

Bara en vecka efter invigningen fanns inte längre någon is att tala om

En annan självklarhet var att det anordnades skridskokurser och vi alla deltog i dem med varierande framgång. Alla lärde vi oss grunderna och tjejer som jag fantiserade om att vi gled fram på isen med urringade, fladdrande och djärvt skurna dräkter som vi sett på TV-tävlingarna i konståkning – bland det mest glamourösa som fanns då. Vi gjorde allt djärvare ringar på isen och tävlade i antal snurr. De här minnena kom till mig när vi gick den korta biten från centrum till den nya skridskobanan. Man kan säga att jag blev besviken. 

Bara en vecka efter invigningen fanns inte längre någon is att tala om. Istället ett lager av frostig, smutsig snö strösslad med nedfallna, torra pilblad som gjorde den lilla banan misstänkt olämplig att ta sig fram på. Ett skär på en sådan liten rackare och du hamnar på näsan.

Hur ska små barn kunna lära sig åka skridskor på den här dystra fläcken? För liten är just vad banan är och därför lämplig för de allra minsta. Alla som fått lära sig en ny sport, vet hur viktigt det är för lusten och motivationen att omständigheterna är välkomnande och lättillgängliga. Inget av det går att uppleva här.

Konstgjord is behöver omsorg och underhåll. Den ska blänka

Konstgjord is behöver omsorg och underhåll. I synnerhet om det är den första isbanan en ung liten person kommer i kontakt med. Den ska blänka. Jag tittade mig runt för att hitta mer information och intill banan fanns en gatupratare av vilken framgick det att skridskor finns att låna, men om jag ville veta var behövde jag ta fram min telefon och rikta den mot en QR-kod. Redan här, tänkte jag, har man tappat halva gänget.

Barn som är ute spontant och skulle kunna lockas in i en ny fritidsaktivitet utan föräldrars inblandning har inte en chans här – vilken miss! Skylten uppmuntrade också besökare att spela bandy. Är ni helt galna? tänkte jag. Klubbor som viner i luften och hårda puckar på de ynka kvadratmetrarna.

Själv är jag vuxen och försedd med telefon och surfade in på Hemsös hemsida, där adressen för låneskridskorna framgick (Tensta Träff och Erikslunds parklek). I hemsidestexten (varför måste ordet ”trygghet” alltid nämnas när det handlar om en blygsam liten ynnest i en förort?) får läsaren också veta att skridskobanan tagits fram av Hemsö genom ”medborgardialog” (denna kanslisvenska!) och att ”Stadsdelsförvaltningen kommer att låna ut skridskor och hjälmar, samt anordna riktade aktiviteter under säsongen.”

Jag hoppas verkligen att ambitionen från Hemsö skärper upp sig minst några snäpp

När och var dessa riktade aktiviteter ska äga rum, framgår tyvärr inte. Inte heller vad som menades med ”riktade”, men jag tolkade det inte som något som skulle främja spontanitet. Vad som var värre var att det tyvärr inte heller framgick när den bedrövliga banan kommer att spolas nästa gång, eller hur ofta. Banan kommer att finnas till mars – därefter ska det göras en utvärdering.

Jag hoppas verkligen att ambitionen från Hemsö om att levandegöra Pilparken skärper upp sig minst några snäpp. Annars blir det inte mycket med den utvärderingen. Mitt råd till Hemsö: Att plugga in ett isaggregat och lämna över resten till stadsdelen är inte att ta sitt uppdrag på allvar. Ord är en sak, barns uppväxt och inlärningslust är något helt annat. Här är ännu ett gratistips: Ta med musikanläggning och skapa lite feststämning, det förtjänar vi i Tensta. 

Paulina Sokolow

Print Friendly, PDF & Email