Alexander Abdallah, från inspelningen av Snabba Cash.

Ortens gangster blir seriefigur

Krönika/Kultur

Vid årsskiftet berättade flera riksmedier om vilken kriminalfiktion som kommer i år. Publiken verkar ha tröttnat på medelålders vita poliser, Beck, Wallander och de andra med sura magar och skilsmässor. Den nya kriminalfiktion exploaterar Järvas gängkriminalitet och Ortens gangster blir istället seriefigurer.

”2021 tog gangstern över svenska kulturen”, är rubriken i DN (4 januari 2022) och med stor bild på Alexander Abdallah och Evin Ahmad ur Jens Lapidus filmade ”Snabba Cash”. Som advokat kunde han hävda att han sett allt. Vad han berättade var alltså en hyperverklighet – mer än själva verkligheten och därför extra sant. Den nya serien Snabba cash 2 ska förstås styrka det.

Främlingar har alltid varit skurkarna i svensk fiktion. De var länge nyanlända eller utlänningar utan uppehållstillstånd. Pengar, kvinnor och spel var lockelsen, vilket de hade gemensamt med lokala gangsters. Förekom skjutningar, så var det just kring krogarna.

Spanarna sverigedemokratiseras

Det där var förr. Nu rör det sig om andra och tredje generationens invandrare, alltså helsvenska kriminella, om än med avlägsen och annorlunda bakgrund. Polisen börjar se brottsbekämpningen allt mer som ett civilisationskrig. Spanarna sverigedemokratiseras, hävdar forskaren Michael Tapper i sin nyutkomna tjock bok ”Snuten i skymningsland”.

Kriminella stereotyper kan sättas att göra vad som helst i handlingen. Inget behöver förklaras. De skymtar ändå mest förbi. En karaktär måste ges en egen drivkraft och ha egna motiv för att agera. Därför ges också en chans att få säga sitt.

Hollywood, HBO och Netflix betalar miljoner för rätten till bra karaktärer

De amerikanska film- och seriefabrikerna söker starka karaktärer i världsdramatiken, best-sellers och kriminaljournalistiken. Hollywood, HBO och Netflix betalar miljoner för rätten till bra karaktärer. De ska uppleves som större än de mord de begått och det kriminella liv de lever på. Modellen är Gudfader-filmerna och Soprano-serien. Dit vill all kriminalfiktion nå. ”Med fler berättelser nyanseras skildringen av kriminaliteten”, skriver DN om det kommande utbudet. Ska vi tro det?

Den påhittade gangstern har numera ett djupare mål än pengar och lyx, nämligen att vilja klättra i samhället till makt och inflytande, menar Tapper. Krav på respekt har blivit den största drivkraften i fiktion, vilket också är polisens förklaring till skjutningarna. De från Orten tillskrivs ett tankesätt att en upplevd kränkning ger rätten till att döda – att hämnas. Den förklaring tar medierna över och sprider den vidare till fiktion. Vem kan då hålla isär fiktion och verklighet?

Järva kan bli en guldgruva för TV-kapitalet

Zappar jag i det europeiska TV-utbudet ser jag från fredagar till söndagar hur krimserierna avlöser varandra under kvällen på samma kanal. Kriminaliteten i fiktion reduceras till bilder och enkla narrativ, vilket kräver allt mer spektakulära gärningar i en allt mer spektakulär omgivning. Järva kan bli en guldgruva för TV-kapitalet. Orten skalas upp till ett TV-europeiskt Dark City, där varje sekund suggererar fara och smygande hot. Inspelningen i Hjulsta är bara början.

Diamant Salihus reportagebok ”Tills alla dör” är en katalog i karaktärer. Den ska bli film, berättar DN. Påpassligt lät Expressen ”Dumle”, dömd i en gruppvåldtäkt, fronta i i ett klipp för Expressen. Dumle spelar sig själv som kriminell. Närmast ser det ut som ett varuprov för att locka internationellt TV-kapital att satsa på Järva-fiktion.

Sanna och påhittade brott blandas tills ingen vet vilket som är vad

Det tog alltså ett 20-talet skjutningar i Stockholm för Expressen att bryta med pressetiken i ämnet kriminalitet. Sanna och påhittade brott blandas tills ingen vet vilket som är vad. Tydligt är att pojkarna på Expressen tagit efter gangsterrappen.

Salihus bok är en förlängning av Expressens och Salihus egen journalistik. Boken är skriven i ett förrädiskt presens, vilket ger ett intryck att berättaren varit vittne och omedelbart kunnat registrera vad som hänt. Vaga orsakssamband beskriver han som tydliga och ger en obruten tidslinje vid de flesta mord med enkla språkknep, typ ”samtidigt hände … ”. En uppsjö standarddetaljer och klichéer ur kriminalfiktion gör att berättelsen vinner på att läsas som fiktion. När karaktärerna ur boken dyker upp i film är de kanske varumärkesskyddade och det blir då förbjudet för andra att låta sig inspireras av samma kriminella. Så kan serien förlängas i åratal på modellen Beck & Wallander.

På Rinkeby biblioteket deltog Salihu i höstas i ett publiksamtal. Han var snål på synpunker och trots många frågor från publiken var han ointresserad att svara eller kommentera. Han upprepade att han var en grävande journalist som bara grävt fram vad som hänt. Varför ville Salihu inte diskutera sin bok när han ändå accepterat inbjudan att göra det? Det blev istället prat om psykoanalys, terapi och rollmodeller.

Salihu har gått över till SVT som expert på Ortens gängkriminalitet

Salihu har gått över till SVT som expert på Ortens gängkriminalitet. Han har nya stora projekt på gång, nämnde han. Ska samma tystnad gälla när dessa sänds? Eftersom boken ska bli film, är Salihu kontraktsbunden att vara tyst som han var på Rinkeby bibliotek?

Gängkriminaliteten i Järva begränsas förstås inte till Järva. Mycket förklaras av vad som sker bakom gardinerna i de fina kvarteren och förorterna. Det har sagts att skjutningarna ”sliter sönder samhället”. I så fall ligger orsaken inte bara i skjutningarna utan också i det samhället.

Det som är tacksamt för fiktionen är så förödande för Järva och för integrationen. Naturligtvis står det i förtexten att ingen koppling finns till verkliga händelser eller personer, vilket var vad filmbolagets talesperson också sa om filmningen i Hjulsta.

Och verkligheten? Tänk att bara efter 20 minuters resa med tunnelbanan kunna uppleva – ja, tryggt uppleva – samma skräckvibbar på Järva som i de mest ökända kvarteren i amerikanska storstäder. Man kommer hit från innerstan för att se inspelningsplatserna och rysa, precis som turister gör i New York och på Stieg Larssons Södermalm.

Karl-Gustav Köhler
Bild: Johan Bergmark
Print Friendly, PDF & Email