Varför behöver barnen drabbas, frågar sig åttondeklassaren Abedalrahman Saifelddine. Det här är hans tankar om vad som händer i Palestina just nu.
Allt jag ser är spillror, vad som brukade vara höga lägenhetsbyggnader är nu en utsikt av förstörelse.
Jag är inte förvånad att världen inte vaknar, världen är förblindad av falska medier.
Jag tänker på vad mamma alltid brukar säga när hon försöker att hitta lugn i oss: “Pappa kommer tillbaka snart” även om jag är medveten om att han inte kommer att återvända.
Hela kvarteret är förstört, jag kan inte få tag på någon från min familj eftersom all kommunikation med omvärlden ligger nere.
Detta är ett folkmord, detta är etnisk rensning
Jag och mamma fortsatte att vandra söderut. Min energi är slut, benen darrar och min mage kurrar.
De har även stängt av all mat och vatten som finns här, hur tänker de sig att vi ska vandra under 24 timmar tid utan någon energi eller något stöd från sjukhusen som också bombas ned.
Jag är trött, jag är trött på att världen inte öppnar ögonen och ser vad som händer.
Detta är ett folkmord, detta är etnisk rensning. Aldrig igen betyder aldrig igen för någon.
Varför kan vi inte leva ifred? Varför behöver barnen drabbas av det? När ska dessa vapen läggas ned?
De sa: “ta skydd i skolorna” men sedan får vi höra att de bombar skolorna intensivt.
Jag kollar upp i den blåa himlen och ser hur något kommer rakt mot mig, jag sluter mina ögon och uttalar mina sista ord.
Abedalrahman Saifelddine, klass 8A i Järvaskolan
