Om bostadspolitik och hyreskamp

Arne Johansson, som själv har många års erfarenhet av bostadspolitik och lokal kamp för bättre livsvillkor, har läst debattboken ”Kris i bostadsfrågan” (Daidalos förlag) skriven av forskarkollektivet Fundament.

Att de just nu pågående hyresförhandlingarna innebär nya rekordhöjningar av redan ohållbara hyror ger ytterligare tändvätska till mötet. Därmed understryks också bokens tes att Sveriges sedan 1990-talskrisens nyliberala politik har skapat en ny “hegemonisk” kris i både bostadspolitiken och den övriga välfärden, där den dominerande ordningen inte längre tolereras. 

Boken redovisar hur krisen för det klassiskt liberala systemets bostadsnöd ersattes av efterkrigstidens sociala bostadspolitik och krisen för denna sedan 1980-talet och början av 1990-talet ersattes av dagens nyliberala system. Vad dessa dagens nya och omskakande kriser ska leda till för både bostadspolitiken och även för den politiska stabiliteten, välfärden, klimatet och den militära kapprustningen kommer att avgöras av klasskampen. 

Annons:

Boken fokuserar som titeln anger på de stora bostadspolitiska skiften som skett. Borta efter de senaste 30 årens nyliberala av- och omregleringar är de bostadssociala ambitionerna om allas rätt till en god bostad som bruksvärde snarare än bytesvärde. Bostaden har blivit en handelsvara och spekulationsobjekt, där fastighetsägare och kapitalplacerare har större intresse att hålla priserna höga än att bygga bort den svåra bostadsbristen bland dem som inte har råd att köpa dyrt.

Trots svår bostadsbrist bland låg- och medelinkomsttagare har bostadsbyggandet idag nästan kollapsat. Att nybyggda bostäder säljs “med en så stor skuld per kvadratmeter att det nästan skulle kunna räknas som svindel” är andra uttryck för krisen, om de boende alls kan betala. Samtidigt sänks ribban för kvalitetskrav i takt med samhälleliga ambitioner. “Med renoveringar i hyresrätter har vi kommit till den absurda punkt där boende är tvingade att kämpa för att hålla nere standarden för att ha råd att bo kvar”, är en alltför välbekant sanning. 

Att många på Järva är extremt trångbodda är väl känt. Men bokens uppgift att trångboddheten bland de 25 procent  av hushållen i Sverige som har lägst inkomster till och med “är bland den mest extrema i Europa, och jämförbar med länder som Grekland och Kroatien”, är ändå uppseendeväckande! Redan före den senaste tidens hyreschocker och ökad arbetslöshet riskerade hela 37 procent av hyresgästerna fattigdom eller social utslagning.

Det nyliberala systemskifte som inleddes med 1980-talets avreglerade finansmarknad fick bankernas utlåning att explodera, liksom skuldsättningen hos bostadsköpare. Följden blev en fastighets- och bankkris, som också triggades av “århundradets skattereform”. Denna innebar att drastiskt sänkta marginalskatter för höginkomsttagare betalades med sänkta ränteavdrag, moms på bostadstjänster, höjd moms på byggmaterial med mera. Många nya bostadsköpare fick gå från hus och hem medan lägenhetshyrorna på två år ökade med 45 procent, bostadsbyggandet rasade, arbetslösheten sköt i höjden och Sverige dök ner i den värsta depressionen sedan 1930-talet. 

Sedan staten tillfälligt tagit över krisande banker och förstatligat den finansiella risken i hela finanssystemet med en generell bankgaranti inleddes århundradets åtstramnings- och privatiseringspolitik, som steg för steg har missgynnat Sveriges hyresgäster samtidigt som ägda boendeformer på alla sätt har favoriserats. 

Kraftigt sänkt fastighetsskatt på dyra villor, fortsatta ränteavdrag på bolån, mångmiljardrullning till extremt kostsamma Rot- och Rutavdrag och hundratals miljarder i statliga kreditgarantier för att undvika en ny fastighets- och finanskrasch som under lång tid gav negativa räntor är några av de åtgärder som betytt att många kunnat tjäna mycket mer på att äga sin bostad än på att arbeta. 

När samtidigt räntebidrag och skattefria underhållsfonder har avskaffats för hyresrätter och bostadsbidragen har sänkts har bostadspolitiken fungerat som en mycket kraftig hävstång för ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor i ett alltmer segregerat klassamhälle. Det är en ojämlikhet som ytterligare har förstärkts av nya steg mot nästan marknadshyror som höga så kallade presumtionshyror för nybyggen och den allbolag från 2011 som avskaffade allmännyttans roll som hyresnormerande och icke vinstdriven. 

Bilden kompletteras av en byggbransch där några få dominerande bolag idag bygger extremt dyrt trots långa kedjor av underleverantörer som präglas av fusk, korruption och skandalösa arbetsvillkor för inhyrd arbetskraft. 

Vi har idag nått en punkt där allt detta har blivit ohållbart.

Bokens författare vill inte bara förklara, utan också förändra. Det görs med en rad konkreta förslag på “ett bostadssystem med en stark och hyresnormerande allmännytta organiserad efter självkostnadsprincipen, med prisreglering på bostadsrätter, en långsiktig och hållbar finansiering och ett byggande som kontrolleras av det offentliga eller av arbetarna själva. Ett system som systematiskt prioriterar bruksvärde över bytesvärde”. 

Det är förslag som ligger helt i linje med kraven från Norra Järva Stadsdelsråd och som pekar i riktning mot ett socialistiskt övergångsprogram, även om författarna undviker att använda just detta s-ord.

Boken redovisar hur den gamla tidens bostadsnöd i hög grad byggdes bort med helt andra metoder under efterkrigstiden. Med hjälp och prispress av kommunernas och fackföreningsrörelsens egna byggbolag som BPA byggdes till exempel miljonprogrammet med billiga lån från AP-fondernas pensionssparande. 

För att undvika att dagens bostadskris leder till rena marknadshyror och att allmännyttan krymps till en stigmatiserad sektor för de fattigaste krävs enligt författarna liksom förr i tiden “stora mobiliseringar av folkliga rörelser och boende”. Det är något som boken också påminner om att vi fick se en glimt av i den landsomfattande proteströrelse som vi själva var pådrivande i mot de planer på marknadshyror i nyproduktionen som tvingade Stefan Löfvens S-regering att avgå och dra tillbaka för att kunna återkomma. 

Men för att vinna en ny och avgörande kamp mellan “hemmet och kapitalet” krävs mycket mer. För ett nytt solidariskt, storskaligt och statligt planerat systemskifte där människor prioriteras framför kapitalet och bruksvärdet framför bytesvärdet måste också “arbetarklassen som organiserad klass” våga ta konflikt för detta som en viktig del av “en bredare samhällsförändring”. 

Ett nytt omfattande och storskaligt systemskifte kräver enligt författarna “en ny statlig politik, ett nytt statligt engagemang i finanssektorn, statliga byggbolag och byggare som tar initiativ till att både bygga och förvalta bostäder. Den nyliberala bostadsbomben kan enbart desarmeras på ett civiliserat sätt genom planhushållning”. “Staten, staten, staten”, skriver de. 

Men för detta krävs som boken också är inne på ett skifte i maktbalansen mellan kapital och arbete, då staten vanligen är ett organ för att upprätthålla den bestående maktordningen. För att knäcka denna krävs nya massiva rörelser, där hyresgästerna krokar arm med aktiva fack och en annan sorts politiska företrädare än de som just nu dominerar. Något som förhoppningsvis även kommer att få kraftigt stöd på Järva Cafémötet i Folkets Husby den 15 februari.

Arne Johansson

Mötet den 15 februari arrangeras av Norra Järva Stadsdelsråd, tre lokala hyresgästföreningar i Husby och Hyresgästföreningen Järva.