Femton noll tre nittonde januari två tusen sexton är filmen som handlar om tiden efter mordet. Den har visats på Göteborgs Filmfestival, och i vår kommer den visas i Järva.
– Filmen är för alla mördade barn, alla sörjande föräldrar, syskon, kompisar och andra, säger Carolina Sinisalo, pojkarnas mamma.
Ett tätt samarbete och många långa samtal med filmskaparna Petra Bauer och Marius Dybwad Brandrud under dryga två år, har nu resulterat i en film som handlar om sorgen över ett förlorat barn och syskon. Men också om en sorg över hur samhället ser på de mördade barnen.
– Det hemska är att människor på allvar tycker att man får skylla sig själv om ens barn mördas när man bor i orten. Jag ville visa vem Robin var och hur mycket kärlek, värme och omtanke som finns i orten.
– Jag ville inte att det skulle bli en film om gängvåld och kriminalitet, ingen förtjänar att bli mördad. När jag fick en plattform att höras ifrån efter mordet, ville jag få alla att förstå att vi i orten är också svenskar, våra barn blöder också och många av oss familjer som drabbas, har ingenting med kriminaliteten att göra över huvud taget, säger hon.
När Robin sköts till döds, och Alejandro skottskadades och hamnade i rullstol, bodde familjen i Akalla. Carolina Sinisalo själv är uppväxt i Järva och har mestadels bott i Rinkeby. Just nu bor hon i en annan del av staden, men hon säger att det inte spelar någon roll vart hon flyttar, till sist återvänder hon alltid till Rinkeby.
– Jag älskar min ort, men jag ser ju hur eftersatt Järva är jämfört med andra delar av staden, säger hon.
Du har uppdrag som fritidspolitiker, har det gjort det lättare att påverka?
– Både och, på ett sätt så har jag ju kunnat tala direkt med kommunpolitikerna, men på ett annat sätt så förlorade jag lite i trovärdighet bland vissa. Jag kanske inte heller kan vara lika fri. Men nu ser jag att det för första gången satsas på allvar på Järva, och jag hoppas att människorna har tålamod, det kommer att bli förbättringar på många områden, men all förändring tar tid.
– Jag önskar också att stadsdelsförvaltningen tar tillvara den kraft som finns i föreningslivet. Det är bara tillsammans vi kan skapa förändring.
Vilken är den viktigaste målgruppen för er film?
– Alla som inte bor i orten. Politiker som är så långt ifrån järvabornas verklighet. Det är en film om min familj, men den är också om alla sörjande familjer och om rasismen som är grunden till så mycket av det som händer nu.
– Alla talar om att invandrare måste integrera sig, men hur? Många har svårt att komma in på arbetsmarknaden, många svenskar vill inte ha sina barn i samma förskolor och skolor, eller i sina bostadsområden för den delen. Hur ska integreringen då gå till?