Rapporten från Boverket belyser den socioekonomiska boendesegregationens utveckling i Sverige. Trots goda intentioner och höga målsättningar konstaterar författarna till rapporten att segregationen har ökat.
Avsnittet Bakgrund och syfte i rapporten inleds med följande stycke:
“Man kan utan att överdriva hävda att statsmakternas målsättning att minska och motverka boendesegregation generellt sett inte varit särskilt framgångsrikt. Trots en målsättning om en allsidig boendesammansättning och att ”främja ett jämlikt och integrerat boende”, som det står i direktiven till 1982 års bostadspolitiska utredning, har boendesegregationen bara ökat.”
Rapporten är gjord med socioekonomiskt index som grund, och vilar på data från SBC
Rapporten är gjord med sociekonomiskt index som grund, och vilar på data från SBC. Den påvisar många fakta, såväl historiskt sett, som i den undersökta perioden 2012-2021. Man har delat in bostadsområden i fem områdestyper utifrån ett socioekonomiskt perspektiv. Områdestyperna baseras på tre indikatorer:
1) Andel personer med låg ekonomisk standard
2) Andel personer med (enbart) förgymnasial utbildning
3) Andel personer som haft ekonomiskt bistånd i minst tio månader och/eller varit arbetslösa längre än sex månader.
Redan 1975 tillsattes en delegation för att utreda vilka faktorer som bidrog till att det var svårt att locka hyresgäster till vissa av de nybyggda områdena i miljonprogrammet och 14 områden valdes ut. De skilde sig åt i bland annat storlek och fysisk utformning, men de hade liknande sociala problem. Utredningen fastställde att “Områdena hade också en hög andel unga barnfamiljer, invandrare och boende med sociala svårigheter.”
Tio av de 14 områden som ingick i undersökningen 1975, återfinns på polisens lista över utsatta områden
I dag kan man konstatera att tio av de 14 områden som ingick i undersökningen återfinns på polisens lista över utsatta områden. Ända sedan man började forska på ämnet boendesegregation, har det varit tydligt att ekonomisk ojämlikhet varit central. Som väntat är det resursstarka hushåll som oftare bor i småhus och bostadsrätter.
“Därför har områden med hög andel hyresrätter, som ägs av allmännyttiga bolag och ligger utanför de centrala delarna av kommunen, högre koncentrationer av resurssvaga hushåll såsom personer med utländsk bakgrund, studenter, unga och pensionärer.”
Men även på hyresrättsmarknaden går det tydligt att se skillnader i olika hyresrätters “värde”, genom att titta på kötiden till bostäder i olika områden. Genom att jämföra kan man också konstatera att i områden med låga socioekonomiska förutsättningar är andelen utlandsfödda åtta gånger högre än i områden med goda förhållanden.
I jämförelsen som gjordes mellan värdena från 2012 och 2021, kan man se att de allra flesta områden ligger på det förväntade värdet, medan några har antingen förbättrats eller försämrats mot förväntat resultat.
Områdena som blivit sämre än beräknat är Rinkeby (Stockholm) och Augustenborg (Malmö)
“Exempel på områden som gått från sämre än förväntat till att vara bättre än förväntat är exempelvis Fittja (Botkyrka), Hovsjö (Södertälje) och Kungshall (Nybro). Medan områdena som rört sig i motsatt riktning och blivit sämre än beräknat är belägna i Rinkeby (Stockholm) och Augustenborg (Malmö). Dessa områden har upplevt betydande förändringar i socioekonomiskt index (SEI) som inte kan förklaras av modellen.”
Sammanfattningsvis kan man se att områden med låg socioekonomisk nivå ibland byter plats med varandra över tid. Att de som legat lite högre plötsligt ligger på en lägre nivå och tvärtom. Detta visar att resurssvaga hushåll oftast flyttar till liknande bostadsområden.
De fysiska förhållandena i ett område spelar stor roll, alltså hur husen och områdena är utformade, men det betyder inte att man ska undvika att bygga nya eller fler hyresrätter, menar författarna till rapporten.
Annika Skarf
Källa: Boendesegregationens utveckling och mekanismer, Årsrapport 2023 från Boverket.
