Äntligen får Evin ta examen. Innan hon blir fri från scenskolan väntar dock en sista smäll av teatervärldens rasism.
Känslan av att bära dyra märken får mitt kön att vibrera.
Jag äger alla gator i dag. Jag tillhör ingen klass, jag är något mer.
Alla dessa märkeskläder, märkessaker omfamnar mitt hjärta och kramar om mig hårdare än en mamma.
Har bränt hela min lön på bara några dagar.
Mina argument är:
Du förtjänar det, tänk på alla gånger dom fått men inte du.
Dom kunnat men inte du.
Ett tusen, två tusen, tre tusen.
Tänker inte dela med mig, även om det var så tanken var från början, jobba för att dela med mig.
Men jag ska ha allt själv, alltihop.
Och om någon frågar så ska jag skrika att pengar finns!
Även om det är low class att göra det.
Om brorsan ringer och vill låna pengar kommer jag att klicka honom, samma med min syster.
Jag har jobbat sen jag var 15 år.
Detta är mitt.
Mitt.
Mitt.
Jag ska bygga ett slott av pengar
Jag ska bygga ett slott av pengar, där ska jag leva, där ska jag dö.
Jag skrider förbi er med två NK-påsar i min hand och ni tänker: ”Där går en som har lyckats.”
Ni vill ha sanningen. Ni får den. Den är er.
Framgång är en lycklig människa, en lycklig människa är en sån som njuter av livet. Att njuta av livet är att inte ha ångest, att inte känna trycket mot bröstkorgen.
Inget tryck mot bröstkorgen är ett värdigt liv.
Jag sa:
Inget tryck mot bröstkorgen är ett värdigt liv.
Det enda jag gjorde var att titta på klockan.
Vi hade bara en tagning kvar, sen skulle jag få springa till min loge, duscha, sminka mig och sätta på mig mina examenskläder.
Jag ser på regissören att han märker att jag slarvar med mina repliker. Allt jag vill är att dra därifrån snabbt som fan.
Mina klasskamrater skickar en massa bilder.
Fest, bubbel, läppstift och hallå var är du?-sms.
Filmhuset där vi filmar ligger bara några meter från scenskolan.
Vår FAD skriker att detta är absolut sista tagningen.
Det är en viktig dag för mig.
Jag kommer att vara den första i familjen som tar examen. Som pluggat högskola, visserligen inte läkarutbildning men ändå, som har en examen.
Jag är skådis och jag har det på papper
Jag ska få det svart på vitt, ingen kommer någonsin att kunna säga något annat om mig.
Jag är skådis och jag har det på papper.
Vi sätter den sista tagningen och jag sliter av mig peruken och skägget, springer rakt upp till min loge för att duscha. Dom på mask och kostym är så gulliga, hjälper mig med allt. Askungen på väg till balen före midnatt.
(Men det var jag ju inte. Jag var en försenad karriärist som valt att jobba den dag då hon tog examen.)
Jag hoppar in i duschen, lånar duschkräm och allt från dom och tvättar mig. Rakar benen, rakar fittan, rakar underarmarna och tar bort allt teatersmink.
Springer ut ur duschen, torkar mig, sätter på mig rena underkläder, plattar håret, hoppar in i min fett snygga kostym som är köpt på HM men ser dyr ut.
Allt är klart förutom mitt röda läppstift. Snyggaste läppstiftet i världen. Finns ingen chans att man inte känner sig sexig när man har på sig det.
Så, nu var allt fixat.
Askungen på väg till sin sista dag på scenskolan i Stockholm.
Vid ingången blir jag mött av en förstaårselev som välkomnar mig och tar mig till rummet där hela min klass sitter. Rummet är uppiffat med glitter och ballonger.
När jag kommer in sitter alla och tittar på ett klipp som visas på teven.
Just det, imitationerna! När treorna sparkas ut brukar förstaårseleverna spexa med dom, imitera dom.
Jag hade varit lite nervös för hur dom skulle imitera mig, ingen har någonsin gjort det tidigare, och jag var tydligen en sån som var ”svår” att imitera.
Nu kom det.
En tjej på skärmen som sparkar på stolar och bryter som jag aldrig hört någon bryta.
En riktigt stereotyp bild av hur en blatte snackar.
Kroppsspråk som en apa
Jag tänker att det måste ju vara ett skämt, ett sätt att jobba med klichéer för att sedan bryta dom.
Men nej, där stod hon och öste på med en massa förort, kroppsspråk som en apa.
Rummet som jag befann mig i blev helt tyst.
Ingen skrattade, ingen sa något.
Jag kände hur klumpen i halsen blev större och större.
Dom skulle inte få förstöra min lycka. Inte i dag.
Inte på min examensdag.
Jag hade lyckats hålla mig kvar här i tre år.
Tre fakking år och det enda dom tog med sig av mig var förortsbruden.
Jag sprang till toan och grät.
Inte bara för det som just hade hänt, utan för allt skit jag hade tvingats utstå på skolan.
Alla rasseskämt, alla äckliga förortsskämt, att aldrig bli tagen på allvar.
Solveig som ekade, allt kom tillbaka.
Efter ett tag torkade jag bort tårarna. Satte på mig mitt röda läppstift på nytt.
Poppade en flaska champagne och bestämde mig.
Lämnade toaletten som en hårdskalad diva.
Och i den sekunden tänkte jag:
FUCK dom.
En dag kommer deras barn att gå i samma skola som mina. Och då ska jag be mina barn att skratta åt deras barn.
En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Evin Ahmad och utgiven på Natur & kultur 2017.
