Lisbet Schulz Contreras har arbetat hela livet som journalist. Hon har följt Nyhetsbyrån Järva sedan första dagen och hon berättar om hur lokala medier förmedlade hennes första bild av samhället. Hennes krönika är en hyllning till den lokala journalistiken och en påminnelse om dess betydelse.

Jag växte upp med tre lokaltidningar, den kommunistiska Norrskensflamman, ”Flamman”, den socialdemokratiska Norrländska Socialdemokraten, ”Norrländskan” och högerpartistiska Norrbottens-Kuriren, ”Kurren”. Samt de regionala radionyheterna Norrbottenskvarten.

Eftersom jag knäckte läskoden innan jag började skolan och var ett läshungrigt barn lärde jag mig tidigt att världen var större än min by Måttsund, med Luleå i periferin, liksom byn utanför Piteå, där mormor och morfar bodde.

Jag läste om platser med namn som Brändön, Kuivakangas, Bensbyn, Boden, Harads och Övre Soppero, om människor som byggde hus, klagade på plogbilen, om nya skolor, strejker, nyårsrevyer, referat från kommunfullmäktiges sammanträden, fackföreningsmöten, Rotarys årsmöte, Barnens dag och fotbollsresultat. I radion hördes både svenska, samiska, finska och meänkieli, tornedalsfinska.

När jag läste tidningen blev jag del av en större gemenskap

Jag förstod väl bara litet av innehållet, men av mammas och pappas, grannars och släktingars ibland positiva, ibland ilskna kommentarer till vad de hade läst i tidningen skapades ändå ett sammanhang, och i det sammanhanget fanns jag och de andra läsarna. Innehållet blev ett slags gemensam referensram för oss som bodde i de här byarna och städerna och som kände igen oss i åtminstone någon av tidningarna.

När jag blev större förstod jag att Kurrens läsare inte så ofta hade samma uppfattning som Flammans läsare om den händelse som båda tidningarna beskrivit, men ändå. De hade skrivit om samma händelse, eller människa, och när jag läste tidningen blev jag del av en större gemenskap, ”vi som bor här och som läser om det här”. Så fick jag min första bild av ”samhället”.

Javisst var det en annan tid, ett annat liv…

Tidningarnas negativa skriverier handlade mest om vad politiker av olika färg ansåg om sina meningsmotståndare, och där var ordalagen ibland mycket hårda, även om de var eoner från samtalstonen idag. Min pappa, som var kommunalpolitiker för SKP, kallades till exempel i Norrländskan för Bolsjeviken från Måttsund. Men inte minns jag några nedlåtande beskrivningar av en stadsdel, en by eller invånarna där. Fattiga byar och fattiga stadskvarter fanns, och nybyggda områden där killar kunde åka på en propp en lördagkväll. Men skrev tidningarna för den skull negativt om området? Förresten kunde blodvite uppstå bakom knuten på Medborgarhuset i Måttsund, på ett bröllop eller ett femtioårskalas, utan att Måttsund för den skull utnämndes till utanförskapsområde.

… men den gemenskap, som lokalpressen kan skapa på en ort, har inte blivit mindre viktig

Javisst var det en annan tid, ett annat liv, men den gemenskap, den samhörighet som lokalpressen kan skapa på en ort bara genom att skriva om det som händer där, stort som smått och om dem som bor där, utan att de är kändisar, har inte blivit mindre viktig.

I vuxen ålder levde jag fjorton år i Uppsala med folkpartistiska Uppsala Nya Tidning, socialdemokratiska Arbetarbladet, centerpartistiska veckotidningen Upplands Nyheter och arbetade sju år på regional- senare lokalradion. Det gjorde mig förtrogen med uppländskt liv och leverne, från Älvkarleby i norr till Enköping i sydväst. Är det därför Uppsala är min mesta hemstad och Uppland min andra hembygd efter Norrbotten, trots fyrtio år i Stockholm?

Sanningen är sällan opartisk och neutral

Jag har följt nättidningen Nyhetsbyrån Järva sedan dess tillkomst och jag skulle säga att det är en tvättäkta lokaltidning. Den har något för varje läsare: reportage och artiklar om lokalpolitik, om arbete och bostad, kultur, idrott, kvartersfester, sagostunder på bibblan, konsumentupplysning, grävande journalistik, lov-tips etc. Och så står den så uttalat på Järvabornas sida. Det måste en lokaltidning göra, annars kan den hälsa hem.

Men hurdå? En lokaltidning som Nyhetsbyrån Järva ska väl vara neutral, opartisk, inte ta ställning? Sanningen är sällan opartisk och neutral, den gynnar än den ene, än den andre, men sann och saklig måste en tidnings rapportering alltid vara. Läsarna behöver veta vad som händer där de bor, och varför, vad som sker bakom det som synes ske. Så står man på läsarnas sida. Då växer tilltro och tillit.

Järva-området har historiskt farit illa i medierna, liksom många orter och bygder där lokaltidningarna lagts ned, om de ens har funnits där. Men det tycks Nyhetsbyrån Järva ha ändrat på under de snart fem år den har verkat i Järva. Kanske för att de tror på ”kraften i lokala nyheter. Det är där de riktiga historierna finns”, som de skriver på sin förstasida. Det verkar Järvaborna i Hjulsta, Tensta, Rinkeby, Kista, Husby och Akalla också tycka.

Lisbet Schulz Contreras

Print Friendly, PDF & Email